Luften var kall och svag, och mina steg var snabba. Månen syntes klart på natthimlen, och det var något med det som fick mig att vilja gå snabbare. Det kändes som att någon iakttog mig, och det var en väldigt obehaglig känsla. Snabbt svängde jag på skolgården, och jag kände mig direkt lättad. Jag brukar ta genvägen igenom skolan hem, därför att vid skolan händer det nästan aldrig något dåligt. Det får mig att känna mig trygg. Jag började däremot tveka på det när jag såg en svart skåpbil som stod längre bort vid vägen. Vad gör den här? Klockan är elva på kvällen och varken lärare, städpersonal eller elever är kvar på skolan. Jag skakade av mig alla läskiga tankar som kretsade runt skåpbilen, och jag började gå om möjligt snabbare, och gick snabbt upp på trottoaren. Då hände det. Lamporna på skåpbilen tändes och jag tittade snabbt bakom mig, men blev bländad av ljuset och vred huvudet framåt. Det var inte förrän skåpbilen började sakta åka framåt som jag fick en panikattack. Jag kastade en blick bakåt och såg att skåpbilen åkte ungefär en meter bakom mig, exakt i min hastighet som jag gick i. Jag vände mig om och började springa, så fort jag kunde. Lastbilen började då att köra fortare, så den var bredvid mig på vägen. Det är säkert bara några tonåringar som vill skrämmas. Jag saktade ner, och började gå fort istället, och skåpbilen gjorde detsamma. Tillslut så kände jag så mycket obehag så jag gick av trottoaren, och in i skogen, där inga bilar var tillåtna. Jag hörde hur bilen stannade, och motorn tystnade. Jag vände mig om och såg att bilen hade stannat, och var avstängd. Jag kände direkt en stark lättnad innan jag vände på huvudet och började gå omvägen igenom skogen. Jag kände mig till en början trygg, och trodde att det hela hade slutat, tills jag kände en arm runt mig som höll fast mig och en hand framför min mun "Be quiet and calm and we won't hurt you" Hörde jag en skarp och hotfull röst som tillhörde en kille och mina ögon fördubblades, jag försökte skrika ut ett rop på hjälp, men hans hand framför min mun gjorde så att det bara blev mummel av det. Han började sedan dra mig baklänges mot bilen, och mina hälar släpades i marken. Jag sparkade vilt i hopp om att träffa killen, men lyckades inte. Killen drog in mig i lastbilen och jag kände genast något som verkade som tejp som ersatte killens hand. Jag kände hur någon annan tog ett hårt grepp runt mina händer och tejpade ihop dom bakom något som verkade en stol. Det var nu jag började titta runt omkring mig. Killen som hade släpat mig till bilen var mörkhårig, hade väldigt kort hår, och hade en svart t-tröja och svarta tajta byxor. Jag slängde en blick bakom mig. Killen som tejpade fast mina händer hade brunt hår och blåa ögon. Jag tittade åt sidan och fick se en kille med lockigt hår, och gröna ögon bara sitta där och titta på, han såg nästan ledsen ut. Plötsligt tejpade någon av killarna igenom min mun, och jag började ännu en gång sparkade men samma resultat. "Hayes, go!" Killen med blåa ögon, som uppenbarligen hette Hayes, gick och satte sig bakom ratten och började köra. Jag tittade skrämt omkring mig på killarna. "Does it hurt?" Mina ögon hamnade på killen med lockigt hår som hade yttrat orden. Jag bara stirrade på honom "I mean, does it sit too hard? I can tie looser......" "Shut up, Styles!" Röt den andra killen och tittade strängt på honom. Killen möte först den andra killens blick och tittade sedan på mig "Toby, what if she can't breathe! We are not supposed to kill her!" En lättnad spreds över mig, dom hade inte planerat att döda mig i alla fall, men ändå finns det väldigt många anda hemska saker. "She can breathe, can't you see it?" Jag tittade ner mot mitt knä "Maybe she is afraid, don't worry, we won't hurt you" Jag tittade upp på killen, det var något med hans gröna, ändå ganska så vänliga, ögon som fick mig att tro honom. 

OBS! Det står att Harry är hennes ex, men vi tog bort det så de inte känner varandra ! :)

OBS IGEN! Tjejen i trailern är inte tjejen som ska spela henne!

Vi kommer göra en bättre trailer senare! :)

 

 Många tycker nog att det är sjukt konstigt att hon blir kidnappad, men, men... Det är en novell! ;) 

Vi undrar även om ni tycker att novellen ska vara på engelska eller svenska. Då alltså texten när personerna pratar är på engelska, och resten på svenska.

 

Engelska eller svenska?
	Engelska
	Svenska
pollcode.com free polls

 

 

Så vad tycker ni?! :)

 

Hejsan! :)

  Jag gick runt och vaggade på Cameron, vårt fjärde barn, och troligen den sista. Han är fem månader och verkar inte vilja sova just nu. Natalie är 8 år, och ett år efter att Natalie fötts så kom Brooke, så hon är 7 år. Sedan kom Miranda, 5 år och den senaste är ju Cameron. Medan jag gick runt och vaggade på honom, hörde jag ett plötsligt fnitter från tjejernas rum, och jag rynkade på pannan och tittade upp mot dörren. Sedan hördes det en högt hyschande  "Mamma kan höra dig!" Jag höjde ena ögonbrynet för mig själv och gick emot dörren, och öppnade den långsamt. Vad jag såg i tjejernas rum fick mig att le. Ett stort fort med kuddar och filtar var placerat mitt i rummet och Brooke stack upp huvudet "Åh, hej mamma..." Mumlade hon tyst, och jag började le "Du vet att klockan är över nio?" Hon nickade, och Miranda dök upp bakom henne, tillsammans med Natalie "Vet pappa om det här?" Just då hörde jag Nialls bekanta röst bakom mig "Tjejer, jag hittade mer-" Jag vände mig om och när Niall fick se mig så slutade han prata direkt. Han höll i massa kuddar och filtar, vilket fick mig att höja ena ögonbrynet mot honom "Jag menar, oj! Tjejer, vad har ni gjort?" Jag skrattade åt honom "Bra försök" Han suckade, men började le sedan "De kunde inte sova, och Brooke hade en mardröm" Jag log större "Okej, du kommer undan denna gången, Niall, och ni med, tjejer, men kom ihåg, inte en gång till" Miranda nickade "Nej då" "Ni får städa upp det här imorgon, Niall, stoppa om dom, jag måste stoppa om Cameron" Han nickade lydigt och passade på att pussa mig på kinden när jag passerade honom i dörröppningen "Okej, tjejer, ni hörde mamma" Hörde jag Niall när jag var på väg mot vårt sovrum, där även Cameron hade sin säng. Jag log för mig själv medan jag försiktigt lade honom ner i sängen, långsamt för att inte väcka honom. Jag lade mig sedan ner i min och Nialls säng och drog täcket över mig. Efter en stund hörde jag hur Niall kom in i rummet, och la sig ner framför mig, och drog ena handen runt min midja, och placerade mjuka pussar i nästan hela mitt ansikte. "Våra barn är fantastiska" Mumlade han sedan leendes ut orden. Jag nickade "Ja, dom är bäst" Han log "Du är också bäst" Jag älskar dig så mycket, Nella..." Mumlade han tyst och pussade mig i håret. Det faktum att han sa mitt namn efteråt fick mig att le, som att han verkligen ville rikta orden till mig "Jag älskar dig med, Nia-" "Mamma, pappa?" Hördes det plötsligt en ljus och rädd . Niall tände lampan och Brooke uppenbarade sig i dörröppningen "Ja?"  Undrade Niall och log trött mot henne. "Jag drömde en till mardröm. Jag är rädd" Mumlade hon ut "Här, du kan sova med oss inatt"  Niall drog upp täcket och Brooke gick och la sig emellan oss. Niall la täcket över henne "Brooke, du vet att de där mardrömmarna bara finns i ditt huvud?" Berättade jag långsamt och hon nickade "Ja, men jag är fortfarande rädd" Jag strök henne försiktigt i håret. Niall släckte precis lampan då två personer till uppenbarade sig i dörröppningen. Niall tände den igen och vi fick syn på Natalie och Miranda. Jag log mot dom "Mardröm?" Undrade jag och dom nickade. "Kom här" Niall drog upp täcket igen och de la sig på varsin sida om Brooke och emellan oss. Jag kände att hela familjen var i sängen, utan Cameron och jag vred på huvudet för att se att han låg och sov, och verkade inte direkt bry sig. Jag log kort och trött innan jag lade mig ner och Niall släckte lampan. Ingen sa inte något på en lång stund, och jag blev allt sömnigare och sömnigare. Men innan jag somnade hörde jag Niall mumla tyst "Mina fyra små flickor, och min lilla pojke"

"Nej då, sov du, du har arbetat väldigt mycket, och väldigt bra" Han pussade mig på kinden "Jag vaktar vårt barn" Jag log när han yttrade ordet vårt, och jag tittade mot vaggan som sjukhuset lånat ut där hon låg. Hon hade fått en rosa tröja och gråa byxor. Hon såg så söt ut. "Okej" Han log och pussade mig för tredje gången denna minut, fats nu på nästippen "Sov gott, Nella" Jag log kort mot honom innan jag drog täcket tätare runt mig. "Tack"

 

"Åh, ursäkta, ehm, försök ta henne till rummet där borta" Tjejen gestikulerade mot ett rum, och Niall nickade och hjälpte mig bort dit "Du är jätte duktig, Nella, kom nu, bara några steg till" Han hjälpte mig in i rummet och la mig ner på en slags säng som stod i mitten av rummet. Plötsligt kom det in massa sjuksköterskor och började höja och sänka mina ben, och pratade snabbt med varandra, men det enda jag hörde var Nialls nervösa, men ändå mjuka röst "Du är jätte duktig, Nella, jätte duktig" 

 

och ringa och berätta för våra föräldrar. Först vägrade han att lämna mig, men efter en dels skrikande från min sida fick honom att rusa ut. Men ja, han kunde väl inte skylla på mig för mitt beteende, jag födde ju ett barn.

 "Det blir i alla fall en rolig historia att berätta" Niall mötte leendes min blick "Vad menar du?" "För barnet.

Pappa var i underkläder under hälften av tiden och vi blev jagade av poliser" Niall skrattade lågt, och pussade mig på kinden "Ja, vad romantiskt" Nu var det min tur att skratta medan min blick ännu en gång gled ner mot bebisen "Vad ska hon heta?" Niall tog bort filten runt henne där den döljde ansiktet, så man kunde se det. "Vad ser hon ut som?" "En människa" Jag himlade med ögonen, men log då jag hörde Niall skratta tyst åt sitt eget skämt

"Något på N, jag vet inte varför, vad tycker du?" Jag började le "Jag tänkte precis på namnet Natalie" Niall tittade upp på mig leendes "Natalie? Det låter perfekt. Eller vad tycker du, min prinsessa?" Niall tittade ner på bebisen, som endast blickade några gånger och stirrade på honom. "Jag tycker det verkar som ett ja" Jag log "Natalie blir det" Plötsligt öppnades dörren och en sjuksköterska kom in och log varmt "Ni har besök, ska jag skicka in dom?" Jag nickade och log tacksamt "Ja, tack" In igenom dörren kom först min mamma och min pappa, följt av killarna och Danielle och Perrie. Det kommer nog dröja ett tag för Nialls familj att komma hit, jag menar även fast Niall beställde ett eget jetplan till dom kommer det ta en timme att flyga från Irland. Fast han ringde ju för ungefär 40 minuter sedan. "Åh, vilket liten söt!" Utbrast Perrie förtjust när hon såg henne. Hon nästintill rusade fram mot oss från dörren med Danielle tätt bakom henne. "Får jag hålla?" Undrade hon sedan osäkert "Såklart" Svarade jag medan Niall försiktigt tog henne ur min famn och vandrade fram till henne. Perrie tog emot Natalie och tittade med ett leende på henne "Hon heter Natalie" Alla tittade förvånat på oss "Har ni redan bestämt namn?" Undrade Liam, och verkade förvånat. "Ja, som jag sa, Natalie" Killarna steg fram bakom Perrie och tittade på henne "Hon ser ut som en Natalie" Berättade Zayn medan han gick ett steg närmre "Men hon kunde ha hetat Louisa också" Hörde man Louis mumla tyst för sig själv, och svaga skratt efter. Typiskt honom att inte kunna släppa det där med namnet. "Vart är Maura, Bobby och Greg, Niall?" Undrade Zayn och Niall ryckte på axlarna "De kommer säkert snart" Jag märkte då att min egen mamma och pappa inte hade sagt så mycket och vred på huvudet, för att se mamma stå och gråta tyst med pappa som försökte trösta henne "Mamma, herregud..." Mumlade jag tyst

"Du växter upp så snabbt! Och nu har jag fått ett barnbarn" Hon snyftade till. Såklart att hon skulle börja bli känslosam. Jag vred huvudet tillbaka till de andra och fick se att det nu var Harry som höll i bebisen och tittade ner på den "Den har Nialls ögon" Konstaterade han,  precis som jag nämnt förut "Hon, Harry, inte den" Muttrade Niall tyst "Förlåt, Ms och Mr. Roach såklart ni ska få hålla ert barnbarn" Mumlade Harry ut, och lämnade över henne till pappa, eftersom mamma verkade nästan lite skakig. Då öppnades dörren och det första jag såg var Maura som tittade sig runt "Hej, mamma" Hälsade Niall, och Bobby och Greg dök sedan upp bakom henne

"Och pappa och Greg" fortsatte han med ett leende "Vart är barnet?" Undrade Maura direkt, och jag gestikulerade mot min pappa. Hon gick fram och tittade ner på henne "Vad vacker hon är" Mumlade hon tyst ut "Jag tror jag kommer börja gråta" Medan våra mammor stod och grät och min pappa gav bebisen till Greg som ville hålla, och Bobby tittade, tillsammans med alla andra, så log Niall mot mig. Han satte sig ner på stolen och mumlade mot mig "Natalie Horan"

"Hörni! Om någon skadar Nella eller barnet kommer jag döda er, personligen!" Skrek Niall ut, jag blickade upp på honom. Hans blick var intensiv och full med hat, vilket antagligen var anledningen till att de mesta backade, efter att ha tagit ett foto till. Niall öppnade sedan bilen som vi kommit fram till och hjälpte mig in i den, och stängde sedan dörren. Han satte sig i förarsätet och tog min hand. Jag tittade upp honom. När han mötte min blick så utbyttes hans hatiska blick mot en mjuk och vänlig "Hur gick det?" Jag log "Det gick bra, för bebis Horan också" Han log och gav mig en snabb puss på kinden "Bra" Mumlade han innan han startade motorn "Jag vet inte vad jag skulle ta mig till om det hände något med någon av er"