Kategori: One Shots
Datum:

Niall & Felicia - Does He Know - #4
 Jag är kär i henne. Jag borde inte, men jag är det. Men hon är med honom, den där hemska killen, Isak, som inte gör något annat än att skada henne. Egentligen så vill jag bara säga som det är rakt ut. "Jag älskar dig" och upprepa det om och om igen tills hon verkligen förstått det.
 
NIALLS PERSPEKTIV
 
 Jag gick upp för den trånga trappuppgången jag har gått upp för så många gånger i mitt liv. Mot Felicias lägenhet här i London. Jag gick trött upp för trappstegen och ringde sedan på dörrklockan. Samma gamla ringklocka ekade inne i lägenheten. Det tog en stund. Inget hände. Jag upprepade rörelsen och väntade ännu en stund. När jag inte hörde fotsteg så vände jag mig om för att gå. Men plötsligt så hörde jag hur dörren öppnades bakom mig. Jag vände mig om, och såg Felicia som log mot mig i dörröppningen.
"Hej" Log hon glatt, vilket fick ett leende att hamna på mina läppar "Hej" Sa jag blygt och tittade in i hennes vackra ögon. "Eh...Jag har försökt nå dig.." Började jag medan jag försökte att sluta le och se ut som en idiot. Men det gick inte.
"Jaha?" Sa hon undrandes, verkade inte riktigt ha märkt det. "Ja.... varför svarade du inte?" "Jag var med Isak, förlåt, tittade inte riktigt på tiden". Jag blev iskall. Isak, såklart, den killen kommer alltid emellan oss."Jaha" Sa jag, försökte låta glad och pressade fram ett leende. Felicia log "Hur... hur hade ni det då?"Frågade jag, försökte konversera och spela glad. Hon såg upp, och mötte min hårda blick. "Bra" Sa hon stelt, verkade obekväm av min otrevliga blick. Den otrevliga blicken har hon ingen annan än Isak att tacka för "Vad bra då" Log jag, försökte få fram ett mjukt leende under den pressande situationen. "Roligt för Isak" Felicia tittade oförståendes på mig, vilket jag också skulle gjort om jag var henne. "Ska vi göra något?" Hon tittade tveksamt på mig "Alltså...Niall, jag ska till Isak i parken nu, men känn dig fri att följa med oss" Jag suckade. Jag avskyr Isak, varför måste han ta Felicia ifrån mig? "Kanske imorgon?" Hon avbröt sig själv "Nej, jag ska till Isak för att möta hans föräldrar..." Mumlade hon för sig själv. Jag suckade återigen. "Imorgon har vi varit kompisar i två år, kommer du ihåg när vi möttes första gången? Och du fick mig att skratta så mycket så jag började gråta? Vi hade så kul tillsammans då. Det kunde vi ha haft imorgon och idag också. Så synd bara att vi inte har tid med det längre, eller hur Felicia?" Hon tittade på mig. Försökte förstå vad jag menade med det. Jag började gå ner för trapporna jag gick upp för, för inte så länge sen. Jag försökte låta glad när jag sa det, men avundsjukan på Isak tog helt över och fick det att låta som om jag var sur, vilket jag faktiskt var.  "Vi hörs! Hälsa Isak!"
 
 
Musiken i bilen var hög, och jag nynnade tyst med medan jag trummade på ratten. Jag skulle ner till Nandos och äta. När inte Felicia kunde vara med mig är jag uttråkad, vilket alltid resulterar att jag åker och äter i tristess. Trafikljuset höll på att utbyttas från rött till grönt när jag såg en tjej, för likt Felicia för att inte vara henne, sitta vid en parkbänk längre bort. Jag log för mig själv, och följde hennes rörelser när hon ändrade position så hon skulle sitta bekvämt. Jag väcktes ur mitt stirrande av bilar som tutade bakom mig och jag började snabbt åka framåt, för att sedan parkera på en parkering så nära parkbänken Felicia satt på som jag kom. Jag gick då ur bilen och gick med ett leende bort mot Felicia. Leendet försvann däremot när jag hörde tysta snyftningar från henne. Mitt glada ansiktsuttryck utbyttes till orolig och jag gick snabbt fram till henne. "Felicia?" Undrade jag mjukt medan jag satte mig ner bredvid henne och la försiktigt min hand på hennes rygg. Hon tittade snabbt upp, tårar rann ner för hennes kinder och hon avfyrade ett svagt falskt leende. "Hej" Det gjorde ont inom mig att se henne såhär. Alldeles förstörd, vem har gjort såhär mot henne? "Vad har hänt?" Undrade jag och hon suckade, och blickade ner i marken "Isak...han har hänt..." Så fort hans namn nämndes blev jag sur, vem tror killen att han är som gör såhär mot henne? "Vad har den där idioten gjort nu då?" Hon mötte min blick, och det högg till i mig vid synen av alla tårar som rann ner för hennes ansikte. "Han var otrogen mot mig, igen..." Hur kan han göra såhär? Att göra det misstaget en gång är förlåtligt, det är inte okej, och helt fel, fortfarande, men ändå, två gånger? Då är det inget misstag längre. "Felicia, du borde inte vara med honom. Han behandlar dig inte rätt" Mumlade jag tystlåtet och la armarna runt henne i en beskyddande kram. "Jag skulle kunna behandla dig bättre" Orden kom ut som en viskning, Felicia hörde det inte, vilket även var meningen. "Jag bara...jag gillar honom verkligen, Niall" Jag suckade djupt vid orden. Vad har han som inte jag har? Vad är det som drar henne till honom? "Kom, vi går hem till mig, och äter glass, och tittar på teve" Sa jag, vetandes att det brukar göra saker bättre. Hon nickade svagt innan hon lät mig leda henne upp från parkbänken och in i min bil som var parkerad en bit ifrån.
 
 
En film rullade framför oss och Felicia satt med sitt huvudet mot min axel. Det var någon ny film, en komedi, som handlade om...något. Jag skulle egentligen vetat vad den handlade om, eftersom filmen har pågått i en timme nu, men mina ögon var alldeles för upptagna med att titta på Felicia, som tittade på filmen, fortfarande några tårar på hennes kinder. Det blir alltid såhär, han bryter hennes hjärta, jag fixar det, när jag gjort det kommer han med någon lam ursäkt, och hon tar tillbaka honom, och sen om och om igen. Jag förstår att det måste vara svårt att släppa honom, m hon älskar honom. Men hur kan man älska honom!? Han är hemsk, och är bara taskig mot folk. Aldrig har jag sett honom höra något snällt för något förutom att några enstaka gånger få Felicia att le. Jag avbröts i mina tankar av en hög knackning. Jag log ursäktandes mot Felicia som bara log förståendes tillbaka, och jag hick iväg till dörren en bit bort. Jag öppnade dörren när jag såg den ondskefulla killen i egen hög person. "Hur vågar du komma hit?!" Viskade jag tyst, så att Felicia inte skulle höra. "Är Felicia här?" Jag rynkade på pannan "Varför ska jag säga det?" "Jag är här för att be om ursäkt, till min flickvän" Det högg till i mig när han sa de två sista orden, min flickvän. Hon är hans, inte min. Det fick mig att vilja gråta, men det var sanningen. "Och vad får dig att tro att du får prata med henne?" Jag la armarna i kors och gav honom en otrevlig min "Hon är min flickvän, flytta på dig!" Men jag stod kvar som en orörlig staty. "Isak?" Jag vred på huvudet och fick se Felicia som stod där, och tittade med en rynkad panna på honom "Hej, jag vill bara säga förlåt, den där tjejen betydde inget för mig, jag lovar" Jag fnös och himlade med ögonen "Okej, så efter en sån stor sak, som hände, om jag får påminna, två gånger, så kommer du hit och säger de enkla orden och tror att allt kommer bli okej? Du ger henne ingen respekt! Hon förtjänar så mycket mer än dig! Hejdå och bry dig inte om att komma tillbaka, vi kommer inte tillåta dig ändå!" Jag smällde igen dörren i hans ansikte, och det blev tyst i hela huset. Jag stod kvar och stirrade på dörren, fortfarande arg, och Felicia stod bakom mig, och verkade inte röra sig "Ehm...jag tror du precis gjorde slut med min pojkvän, Niall..." Jag vände mig om för att möta hennes blick "Eh, jag...eh..." "Det är min pojkvän, okej?!" "Jag är medveten om det, men han är dålig för dig, varför inser du inte det?!" "Jag har insett det, men jag gilla honom, Niall, okej?! Men han skadar mig och jag vet inte vad jag ska göra" "Gör slut med honom! Du kanske hittar någon bättre!" "Säg inte vad jag ska göra, du vet inte hur det är att vara mig!" "Jag har känt sig tillräckligt nog, och jag har känt lika mycket smärta!" Försvarade jag mig
"Du vet ingenting om hur det känns att vara bruten i två delar!" Jag flämtade nästan till, skulle inte jag veta något smärta? Efter allt jag har hållit inne. Det blev tyst ett tag tills jag öppnade munnen "Så jag vet inget om smärta, huh? Vet du hur ont det gör att se personen man älskar, älska någon annan? Och ja, jag pratar om dig, och att du älskar Isak. Du hörde mig, jag älskar dig! Och jag känner mig så himla patetisk för det. Han bryter alltid ditt hjärta, och jag är alltid den som försöker fixa det! Efter all den här tiden så har jag alltid tänkt att min kärlek för dig bara är en engångs sak, men efter alla dessa åren så har den fortfarande inte försvunnit! Jag trodde du hade märkt det vid det faktum att jag inte har haft någon flickvän ända sen jag träffade dig! Det är för att jag har givit dig mitt hjärta! Eller ja, givit dig...det typ sprang ifrån mig och till dig, och det faktum att jag vet att jag inte kan ta tillbaka det gör så ont! Jag har sett dig skratta med någon annan, och kysst honom, och bara gjort alla dessa saker jag vill göra med dig! Jag har hållit inne alla dessa känslor, för att du verkade glad, även fast det gjorde väldigt ont, så gjorde jag det! Isak är inte värd dig! Han har gjort så himla många saker för att skada dig, och du finner alltid din väg tillbaka till honom. Jag bara står och tittar på när ni ser så glada ut tillsammans och hoppas att en dag så kommer jag vara den som står bredvid dig, och håller din hand, men utan att skada dig! Att veta att det aldrig kommer hända gör så ont! Och sen kommer du och säger att jag inte vet något om smärta, vi både vet att det är en stor fet lögn!" Jag andades hastigt ut och in efter alla dessa orden nästan utan någon luft. Felicia bara stirrade på mig, och en tår rullade ner för hennes kind. "Felicia, jag borde inte..." Mer hann jag inte förrän hon pressade sina läppar mot mina, jag var först chockad, men började sedan att kyssa tillbaka medan hennes armar hamnade runt min nacke och mina armar runt hennes midja. Det var en lång kyss, och efter kyssen lutade hon sin panna mot min.  "Jag älskar dig med. Jag tänkte alltid att eftersom jag inte kan ha dig, så är Isak det närmsta jag kan komma. Du vet, han har blont hår, du har blont hår, blåa ögon, ni har samma stil... Men ändå är ni så olika. Han skadar mig hela tiden, och jag vet att du aldrig skulle göra det. Jag trodde att om jag gjorde slut med honom skulle jag inte hitta någon annan" Jag andades ut i ett chockartat andetag. Hon älskar mig med? "Du har mig, du kommer alltid att ha mig..." Hon log stort "Jag vet" Vi möttes i ännu en kyss innan jag log större än jag någonsin lett förut "Jag älskar dig" Hon log "Jag älskar dig med"
Sååå, tog en väldans tid att skriva nästa one shot! :D Ledsen, men här är den i alla fall! Nästa är om Zayn och Henrietta!! :)
OBS! VIKTIGT INLÄGG UNDER!! :)
//Hilda o Nellie
Kommentera för mer!! :)


Kategori: One Shots
Datum:

Don't Forget Where You Belong - Louis & Johanna - #3
 
Inne i Louis huvud är vi säkert bara två vänner, som är med varandra mycket.
I mitt huvud, är vi så mycket mer. Han är killen jag har väntat på i hela mitt liv. 
Vi har varit vänner i fyra långa år nu.
Men vad ska man göra, när man är fast i vän-zonen?
Och man vet inte exakt hur man ska komma in i den andra zonen, vet inte ens om man vågar. Vet inte ens om det finns en sådan zon, mellan han och mig.
 
 
 
"Blir det här bra?" Förväntansfullt tittade Louis på mig, där han stod med ett leende och en fin kavaj. Om jag får vara ärlig så är leendet finare än kläderna, jag menar, han är ju bara så söt när han ser. Vem kan inte tycka det? "Toppen, fast jag hoppas verkligen inte att du kommer ha den slipsen till" Förvånat tittade Louis ner på slipsen i kombination med kavajen. "Varför inte?" "Du skojar? Gubben liten, du kan ju inte ha en ill gul slips till en vit och svart kavaj. Färgerna passar inte" Louis suckade, och mötte besvärat min blick "Kan du hjälpa mig?" Jag skrattade smått åt hans min, innan jag nickade "Såklart, det är mitt uppdrag att hjälpa modeklantar som du" Louis himlade med ögonen, medan jag gick rakt förbi honom mot hans egen garderob. "Hon kommer helt klart säga ja, du behöver bara se bra ut. Jag menar för era framtida barn kan du väl ändå inte berätta att du hade mjukis byxor och en smutsig t-shirt när du friade till henne. Du måste ha något uppriktigt, som bara skriker; Såhär är det. Men samtidigt något som passar till dina ögon och ditt hår..." Jag avbröts mitt i meningen, då jag kände hur Louis la sina armar runt mig. Hans svala andedräkt fläktade mot min nacke, vilket fick mig hjärta att slå snabbare "Ehm..." Fick jag ur mig, och Louis slutade genast, och tog ett steg ifrån mig "Förlåt, Johanna, jag...Kunde inte motstå" Nervöst stoppade han ner händerna i fickorna, och tittade nästan skamset ner i golvet "Nej, det gör inget..." Mumlade jag bara, helt sant. Jag skulle faktiskt gärna vilja att han gjorde det igen. "Em...vad sa du?" Jag tittade ner på kavajen jag höll i händerna "Jag...skulle ta den här om jag var du, hon kommer älska den" Jag satte på ett falskt leende, innan jag räckte honom den. Han log lite tillbaka, innan han tog emot den. Anledningen till att leendet var falskt var för att jag verkligen är kär i Louis. Jag vill att det ska bli han och jag, och då är det väl egentligen inte så bra att hjälpa honom fria till sin flickvän. Två år har gått och varje, sekund, minut och timme har jag önskat att det hände något mer mellan oss. Jag menar han har ju flera gånger tagit min hand, hållit på med mitt hår, kramat mig och sånt, men det är säkert bara av vänskap. "Tack" Log han, vilket fick mig att dras tillbaka till nuet. "Det gör inget" Jag måste i alla fall stötta honom nu, han älskar Eleanor, och de ska få leva lyckliga, utan att jag försöker vinna Louis hjärta. Han andades ut "Jag är så nervös" Jag log mot honom "Det behöver du inte. Allt kommer gå jätte bra, ska du se" Louis log, och tog ett steg mot mig innan han omfamnade mig i en kram. Jag kramade tillbaks, och kunde inte hejda leendet som dök upp tillsammans med en underbar känsla i magen. "Jag vet inte vad jag skulle göra utan dig" Andades han mot min axel, medan han kramade mig hårdare. 
 
 
 
"Vill ni ha något mer?" Frågade servitrisen vänligt. Jag skakade på huvudet, och log tacksamt mot henne "Nej, tack" "Okej, men säg bara till" Hon gav mig och Eleanor ett varmt leende innan hon försvann bakom mig. "Men i alla fall, vart var jag? Just det, jag gick in i affären och letade och letade efter den..." Jag nickade kort, och låtsades lyssna om hennes 'tragiska' historia om när hon upptäckte att hennes favorit hårspray hade tagits bort. Allt jag kunde tänkta på just nu var Johanna, och hur det hade känts när jag la armarna runt henne. Magiskt var känslan. Jag känner inget sånt när jag rör Eleanor. Osäkert tittade jag upp på Eleanor, innan jag försiktigt stoppade ner handen i fickan. Min hand hittade asken, som ringen låg i. "Eleanor..." Började jag, och avbröt henne i hennes pladder, men avbröt även mig själv efter en stund. Ska jag verkligen fria? Det känns inte rätt. När jag tänker på mig och Eleanor, tillsammans, för alltid, så kan jag inte känna mig något annat än fängslad. Osäkert tittade jag ner på asken i min hand. "Vad är det?" Undrade hon, och lät en aning sur, troligen eftersom jag hade avbrutit henne i hennes tydligen viktiga pladder. "Eller vet du vad..." Mumlade jag tyst, och stoppade ner den i fickan igen medan jag gjorde läpparna till ett sträck "...du kan faktiskt gå nu" Hon rynkade på pannan, innan hon skrattade kort "Ursäkta?" "Du hörde mig, hej då" Förfärat tittade hon på mig "Nu har din humor gått över styr, man skämtar inte om sånt..." Jag avbröt henne snabbt "Jag skämtar inte. Eleanor, jag är ledsen, jag känner bara inte så om dig, jag vet inte varför jag inte fattat det förut" Hon skakade snabbt på huvudet "Jag vet inte varför jag inte fattat att du är ett kräk förut" Hon ställde sig hastigt upp, och tömde hela sin tallrik med mat på, på kläderna Johanna hade valt ut för mig, och på mitt hår som hon fixat. Suckandes tittade jag ner på salladen som hamnat i mitt knä. Jag ställde mig upp, och det mesta ramlade av då, men det var fortfarande mycket var på mig. När jag förstod hur många som stirrade på mig, så gick jag ut ur restaurangen. 
 
 
Jag satt på en kort brygga vid vattnet. Jag hade gått hem, och bara duschat och bytt om till mjukis byxor och t-shirt. I duschen hade jag haft mycket tid att tänka, men jag behöver den här tiden till att tänka också. Det var många frågor som snurrade runt i mitt huvud, och det värsta var att jag inte visste ett enda svar. Jag tittade ner på asken i min hand, innan jag tog lite sats med handen, och kastade ut den i sjön. Jag såg hur den sakta men säkert sjönk, och lämnade lite bubblor efter sig.  "Hej" Hördes en svag röst bakom mig. Jag vände mig om, och såg Johanna komma gåendes på bryggan, medan hon log lite mot mig. Jag log tillbaka när hon satte sig ner bredvid mig. "Sa hon nej?" Gissade hon när det gått ett par sekunder av tystnad. Jag skakade på huvudet "Nej" Förvånat tittade hon upp på mig "Sa hon ja? Varför är du så ledsen då?" Jag skakade på huvudet "Nej, jag avbröt, jag kände inte för det" Hon fnös tyst bredvid mig "Kände inte för det?" Jag log större, och tittade ner i vattnet, som reflekterade sig i månens ändå ganska starka ljus. "Jag...känner inte så för henne" Johanna verkade lite förvånad, men nickade ändå kort "Hur reagerade hon?" "Hon kastade sin sallad över mig. Jag kände mig som en vandrande salladsbuffé" Hon skrattade "Det kommer fler tjejer" Sa hon sedan lugnandes och strök mig lite på min arm. Jag tittade på henne. Hennes ögon fick det att se ut som att stjärnorna inte lyste. Jag log större "Eller så kommer det inga fler, och tjejen har varit här hela tiden" Hon bara stirrade på mig, och visade inga känslor alls. Jag skrattade tyst, innan min blick åkte ner i sjön igen "Vad är det?" Undrade Johanna "Jag är en sån idiot, som inte har fattat det förut" "Inte fattat vad förut?" Jag svarade inte på hennes fråga, utan bara ställde mig upp "Vad gör du?" Jag tog en aning sats, innan jag dök ner i sjön. "Louis?!" Hörde jag Johannas förvirrade, och panikslagna tog innan jag omgav mig av vatten.
 
 
 
Jag ställde mig upp i paniken, men kunde inte röra mig efter det. Mina fötter var fast i marken kändes det som, dom var för tunga just nu för att jag skulle kunna röra dom. Men min hjärnas uppfattning om min kropp kom tillbaka när jag såg hur hans bruna hår först dök upp, och sedan han ansikte. Jag kunde röra mig igen och var snabbt framme vid bryggans kant, och hjälpte honom upp "Du är helt sjuk i huvudet! Det är april, det vet du va?! Du kan inte bada utomhus i april!" Tjatade jag på honom medan jag hjälpte honom. "Det var nödvändigt" Berättade han när han stod framför mig "Hur kan det vara nödvändigt?!" Utbrast jag förvirrat "För jag ville få tag i den här" Han tog upp den välkända asken, som han skulle fria med till Eleanor "Vad är det med..." Jag hann inte ens avsluta med ordet 'den' innan han gick ner på knä, vilket fick mina ögon att bli dubbelt så stora. "Vill du gifta dig med mig?" Jag bara stirrade ner på honom, där han var, med ett nervöst och oroligt ansiktsuttryck. Gå direkt från vänner till förlovade? Min hjärna tänkte ännu, men min kropp slängde ut sig ordet. "Ja" Han skrattade lyckligt, innan han ställde sig upp ordentligt "Jag älskar dig, Johanna" Jag log, och i den sekunden var det jag verkligen förstod att den här kärleken kommer räcka för alltid "Jag älskar dig med, Louis"  Pressade vi våra läppar mot varandras i vår första kyss någonsin.
One shot tre! Vad tycker ni?! :) :D
//Hilda &  Nellie
Kommentera för mer!!


Kategori: One Shots
Datum:

Moments - Nellie & Liam - #2
 
 
 
Jag och Liam har varit ihop i snart tre månader, dom första två månaderna var perfekta, om jag skulle beskriva dom i ett ord. Men sen kom ju den tredje. Ända sedan jag satt med min manliga vän på fiket att Liam trott att jag var otrogen mot honom. Han och jag har bråkat, ungefär två gånger varje vecka sedan det. Emellan bråket finns det ju såklart tid med honom som jag aldrig skulle kunna leva utan. 
 

Ett till bråk, samma vecka. Jag gled ner mot marken med ryggen mot väggen och snyftade in imina händer. Som varje gång vi bråkar så skrek vi mot varandra. Sedan började både gråta, och sen sticker någon av oss. Så att både hinner tänka gissar jag. Den här gången stack Liam och jag satt kvar i vår lägenhet och kunde inte känna mig något annat än försvarslös och svag.
Jag snyftade till och drog upp mina ben mot magen och satte händerna runt benen. Jag hade skrikigt åt honom att jag tyckte han var en idiot, som bara bitchar omkring. Men jag tycker absolut inte det. Nu i efterhand kan jag inte ens förstå att jag kallat honom det. Jag hörde hur dörren öppnades, han var tillbaks. Jag gömde mitt ansikte mot mina knän, för att dölja tårarna. Jag hörde hur golvplattorna knakade en aning, och tillslut hördes det i dörröppningen. Jag kände hur någon skymde ljuset från lampan, och jag tittade upp och fann Liam som satt på huk framför, och log smått när han såg mig, ett medlidande leende. Jag däremot bara stirrade på honom, som om jag undrade vad han ville. Han lyfte upp något som han haft i sin hand, en nallebjörn, som höll i en röd ros. Jag log ett litet leende åt den söta vita björnen och tog långsamt emot den. Liam ställde sig sedan upp och gick ut från rummet. Jag tittade efter honom, och blickade sedan ner på björnen. Rosen hade den tryckt mot magen, och en lapp var fast tejpad i ena handen. Försiktigt lossade jag på tejpen, och läste lappen.
"När den här rosen vissnar så slutar jag älska dig 
- Liam" 
Jag rynkade på pannan, med kunskapen om att rosor vissnade väldigt fort. Jag tog tag i rosen, och strök lätt med pekfingret mot bladet. Plast. Jag började le då jag förstod lappen. Jag lyfte huvudet, och min blick sökte efter Liam. Jag reste mig upp och gick sedan med försiktiga steg mot vardagsrummet. Liam log när han såg mig, och jag log tillbaks, blickade sedan ner på björnen och började långsamt gå mot honom. Han började göra plats i soffan, och jag satte mig ner, och lutade mig sedan mot Liam. Liam tog armarna runt mig och pussade mig försiktigt på huvudet. "Tack" mumlade jag, och snurrade långsamt på rosen i min hand, medan jag synade den underbart gulliga björnen. "Du är värd det, absolut" Jag log smått. "Ska vi se på en film?" Det var det jag gillade med Liam, vi bråkar, och sen är det ur världen just denna dag. Vi kan ju prata om det senare, men inte idag. Det känns skönt. "Gärna" mumlade jag. "Chucky går på kanal 4" Jag tittade upp på Liam "Vilken film är det nu igen?" "Skräckfilmen om dockan" Jag svalde hårt, men nickade "Vi kan titta på något annat..." började Liam "Nej, jag har alltid velat se den." "Säker?" Jag nickade "Säker" 
 
 
 
"Vem är han?!" Försvarslös som jag var kröp jag ihop till en boll, och snyftade hejdlöst in i min arm "Va?!" "Han är bara en vän..." fick jag fram emellan all gråt och tittade upp på Liam. Han spände käken, och hade inte ens en tanke på att besvara min blick "Så varför kysstes ni?!" "Den var photoshopad!" skrek jag otåligt ut. "Jaså!? För det såg verkligen inte ut så" Jag vände blicken ner i min arm "Hallå, vem är han, svara bara på det!" Jag strök bort en tår "Jag vet inte" viskade jag fram "Va?!"Jag suckade tungt "Men jag vet inte!" Liam tittade surt på mig "Så du kysste en kille du inte känner?" "Jag har ju sagt att jag inte kysste honom!" utbrast jag surt "Nellie, du kan ljuga om att du gillar gardinerna i vårt sovrum, du kan ljuga om att du gillar min frisyr, du kan ljuga om att du tycker tröjan jag köpte till dig var fin, det är vita lögner, men det här är en stor svart lögn och jag kräver att du berättar i alla fall vem han är och varför du gjorde det!" Jag suckade, en arg känsla spred sig i magen "Jag ljuger inte, jag är inte kysst en enda kille förutom du!" Liam mumlade ut några svordomar "Så exakt varför finns den där bilden då?" Han gjorde en gest mot sängen, där mobilen låg, men råkade istället välta ner en vas med blommor i, plus det söta gosedjuret jag fick av honom. "Oj, hjälp" mumlade han när han såg alla glasbitar och blad från blomman som låg runt mig "Förlåt, är du okej? Jag är så klumpig. Jag känner mig som ett monster" Hans arga attityd var som bortblåst, men inte i mig "Bara städa undan så jag kan sticka härifrån!" utbrast jag surt "Sticka?" undrade han med en rynka i pannan, som om han glömt bort att vi för bara några sekunder sen bråkade "Ja, sticker, jag vill inte vara kvar här mer" "Då städar jag inte undan" Jag gav honom en arg menande blick. Han suckade "Jaja, jag hämtar en kvast" Jag suckade tungt när Liam försvann ut ur rummet, och tittadde på röran omkring mig. Jag gjorde ett frsök att reda mig upp, men halkade och hamnade på golvet igen. Jag försökte ännu en gång att resa mig, men halkade och hamnade istället rakt ner i blandningen mellan blommor och glasbitar. Det sved till på benen och armarana, och lite på kinden. Jag tog tag med handflatan i marken, och fick glassplitter i den. Jag halkade för tredje gången, men blev istället nu liggandes medan jag drog upp min arm och synade den. Blod och glas. Jag rös till och grimaserade vid smärtan, fast istället för att försöka resa mig upp kändes det som om jag blev trött. Jag fick kämpa med att hålla ögonen uppe. "Liam..." jag tänkte skrika, men det kom ut som en viskning istället, och sedan blev allt bara svart.
 
*
 

Jag hörde pip, som pep i en jämn takt. Det lät mer som en rytm ttill en sång. Jag hörde hur folk pratade, och kände hur en varm hand rörde vid min arm. Så många ljud, rörelser och röster, men allt var bara svart. Plötsligt kom jag på att jag faktiskt var vid liv, och mina ögon öppnades sakta. Det första jag såg var några suddiga vita statyer. Nej, dörrar, neej, det var soffor. Jag kunde verkligen inte se. Jag blinkade hårt några gånger, och hela världen klarnade upp framför mig. De suddiga vita sakerna var människor i vita rockar, och några i blåa kläder. Jag tittade ner mot min kropp, och såg att jag hade bandage över hela mina armar, och sladdar inkopplade till mig. Jag kände mig otrygg i det okända rummet, men blev genast säker och trygg när jag såg Liam bredvid mig. Hans hand smekte försiktigt min arm. "Hej..." mumlade Liam tyst. Jag blinkaade några gånger, och det tog ett tag för mig att förstå att jag skulle svara "Hej" Det blev tyst i rummet ett tag, medaan min blick far runt. "Vad hände, jag..." mer hann jag inte förrän det var som en bombsom exploderade i mitt huvud, och alla minnen kom tillbaks. Blod, glas, tårar, blommor, skadad arm...Massa bilder bara flög runt i mitt huvud och helt plötsligt kändes det som om alla rösterr i rummet blev högre och nästan skrek ut orden. "Nellie, hur mår du?" Liam tittade oroligt på mig, men jag kunde nästan knappt höra vad han sa "Mitt huvud..." kved jag och satte handen mot huvudet. Liam vände sig bort mot sjuksköterskorna och sa något, och deras blickar hamnade genast på mig, och gick sedan fram mot mig. Jag bara blundade hårt och önskade tusen gånger om att smärtan skulle ta slut. "Här" Jag öppnade ögonen och blev bemött av ett okänd ansikte "Ta det här" Hon höll fram ett glas vatten och någon tablett. Jag tittade på Liam, han nickade, och jag tog emot det och svalde tabletten och sköljde ner med vattnet. Sjuksköterskornaa gick iväg och satte ner vattnet någonstans, och började sedan prata om något papper som dom gjort innan. Jag kände hur Liams hand drogs igenom mitt hår. Hur jag visste att det var Liams hand? Han gör det alltid på samma sätt. Först flätara han in fingrarna i mitt hår, sedan drar han handen bakåt, och upprepar det några gånger. Jag mötte hans blick, och han log ett medlidande leende. "Hur mår du nu?" Huvudvärken hade lagt sig lite, men absolut inte helt. "Bra, bara du är här" mumlade jag fram. Liams leende försvann helt, och tog bort sin hand frå mitt hår medan han tittade ner i golvet. "Nellie, det är mitt fel att du ligger här" Jag blinkade "Va?" "Om det inte vore för mig hade du inte varit här på sjukhuset över huvudtaget, du hade varit hemma och tittat på någon film, och skrattat. Jag menar - vad får du ut av att vi är ihop?" Jag tittade på honom med en oförstående min och försökte smälta allt han sagt "Jag får ju dig, idiot" mumlade jag och tog hans hand. Han drog bort den "Ja, en kille som får dig att hamna på sjukhus, vilket bra pris" mumlade Liam tyst och jag kunde känna ironin i rösten "Vad menar du med?" Han skakade på huvudet "Jag tycker vi borde göra slut" Jag tittade på honom, först normalt. Men sedan förstod min hjärna vad han sa "Nej" mumlade jag fram "Jag kommer inte överleva utan dig" "Nej, det är tvärt om, du kommer dö om du är med mig" "Då skulle jag dö lycklig" "Du skulle dö alldeles för tidigt. Jag har redan bestämt mig, jag ska flytta ifrån England, springa iväg från mig själv" mumlade han fram och mötte osäkert min blick "Det spelar ingen roll hur mycket du springer, du kommer ändå bara springa in i dig själv" Han suckade "Det är redan bestämt" "Men alla kan ändra sig, eller hur? Vi behöver intet bråka lika mycket, jag kan sluta vara en sån idiot" försökte jag "Nellie, det är inte du som är en idiot, det är jag. Och dessutom, jag...jag har tappat känslorna för dig, det är bara så. Jag är inte käri dig längre, och jag vill att vi aldrig mer ska se varandra" Han böjde sig fram och pussade mig försiktigt i pannan medan jag försökte förstå vad han sagt. Min hjärna var för seg för att ens komma fram till att jag låg på ett sjukhus. Jag vet inte om det var huvudvärken eller något annat som var anledningen, men det spelade inte så stor roll. Liam ställde sig upp, och la, innan han gick ut igenom dörren. Okej, han sa att han gjorde slut och har tappat känslorna för mig... Jag satt med en rynkad panna i sjukhussängen ett tag innan jag förstod att han faktiskt inte var kär i mig längre och hade gjort slut. "Nej..." mumlade jag och tittade upp mot Liam, som höll på att gå ifrån sjukhuset. "Nej, nej, nej..." mumlade jag för mig själv medan jag ryckte loss alla sladdar från mig, och stapplade mot dörren "Liam...liam" mumlade jag för mig själv som en påminnelse om vart jag skulle. Jag såg att han gick längre bort, och började gå mot honom "Nellie!" hörde jag hur någon ropade, men jag brydde mig inte, utan bara gick det snabbaste jag kunde mot Liam. Jag kände hur någon tog tag i mig "Nellie, du måste ta det lugnt" Jag försökte slå sjuksköterskorna så dom släppte mig, men jag var för svag. Liam tittade bak på mig en sista gång "Ta hand om dig, för min skull" mimade han, och gav mig en blick, innaan han gick ut igenom dörren. Hela min kropp blev svag, och sjuksköterskorna fick som dom ville. Dom fick ner mig i sänge igen och bäddade om mig, medan jag upprepade Liams namn tyst för mig själv. Han hade just frivilligt, stegat ut ur mitt liv.

 
 

Jag låg i soffan, i mitt hem. Jag tänker fortfarandepå den dagen, då jag gjorde slut med Nellie, jag hade gjort vad som helst för att byta roller, att det var jag som hade ont så jag bara ville skrika. Men det behövdes, hon mår bra utan mig. Jag bara gör henne illa, jag hade behövt ta till lögnen 'jag har tappar känslorna för dig' annars skulle hon aldrig låta mig gå. Nu, två månader senare, tänker hon nog inte längre på mig en enda gång, medan jag tänker på det hela tiden. Hon har säkert en ny pojkvän, den där killen hon kysste på bilden. Jag suckade och vred på mig i soffan "Liam, jag går ut" Niall gick ut från hans favorit rum, köket för att titta på mig. "Mmm..." mumlade jag bara. När jag gjorde slut med Nellie, flyttade jag från vårt hus, och jag hade ingen stans att ta vägen, Niall hade erbjudigt mig att bo hos honom, för att han inte ville bo ensam och ville inte eller att jag skulle göra det. Jag hade tackat nej och tagit in på hotell, men Niall hade insisterat och bara dök upp på mitt hotell rum en dag, och hade puttat ut mig ut hotellet och in i hans hus"Låt mig gissa, du tänker på Nellie" Jag nickade kort, och min blick åkte ner i marken. Niall gick och satte sig bredvid mig, och kramade om mig lite "Liam, det du behöver är att komma ut. Den där t-shirten du har på dig har du haft i två månader nu, du har bara stirrat upp i taket i två månader, knappt ätigt, du har gått ner jätte mycket i vikt, jag tror du är underviktig nu, det är inte bra. Jag tänker ta med dig ut till Nandos!" Jag suckade lite "Men..." "Snälla!" utbrast Niall innan jag hunnit protestera. Jag suckade "Ja ja..." "Bra! Du duschar, och sätter på dig något annat än den där fläckiga saken, och sen så går vi till Nandos!" planerade han och gjorde en nöjd handklapp efter det. "Låter inte det bra?" "Jag gissar det..." mumlade jag likgiltigt "Så ska det låta!" utbrast Niall glatt "Så, ses vid ytterdörren om minst 15 minuter, jag vet inte om dig, men jag är vrålhungrig!"

 

"Sa ju att det skulle muntra upp dig!" utbrast Niall,medan jag petade i kycklingbiten som var kvar. När jag inte svarade suckade Niall "Och jag hade tydligen fel..." Jag tryckte ner min gaffel i en kyckling."Kom igen, Liam, le lite då!"  Jag rörde inte en fena, vilket fick Niall att sucka åter igen "Liam, titta!" Jag tittade trött upp på Niall, och han höll på att leka med maten, han låtsades att kycklingen var ett rymdskepp, eller en väldigt dålig imitation av en fågel, och riset var tydligen utomjordingar. Han kastade runt med maten och gjorde olika ljudeffekter med munnen. Jag skrattade, när jag såg hur alla tittade på Niall, som satt som en sexåring och lekte med maten. "Där har vi leendet!" Jag log lite och skakade på huvudet "Du är så barnslig, Niall" Niall skrattade lite. "Är du klar?" Jag nickade och sköt tallriken ifrån mig "Jag orkar inte mera" "Okej, då ska du följa med mig hit" Han drog upp mig ur soffan och drog mig ut och in på en annan affär. "Jag ska laga mat ikväll, har jag bestämt, jag vet bara inte vad, du ska hjälpa mig" Han välte ner några saker i sin kundvagn och fortsatte sedan gå fram. "Jag tänkte att jag skulle laga något med kött, men jag vet inte riktigt, vad..." Jag slutade lyssna när jag såg en speciell tjej längre bort, som stod och tittade bland olika grönsaker. En känsla spred sig i magen, och jag lämnade direkt Niall som stod och pratade med mig, och gick fram till henne. "Nellie?" Hon vände sig förvånat om, och då såg jag hennes ansikte. "Liam?" Hon började le, vilket jag hade gjort hela tiden. "Liam, så roligt att se dig!" Hon kramade om mig, och jag drog in Nellie-doften. Den som jag varit utan så länge och saknat så mycket. "Detsamma" konstaterade jag, hon log "Du ser annorlunda ut, ny frisyr" Jag nickade kort "Jag måste få en kram till, jag har saknat dig så mycket" Jag skrattade och med glädje kramade jag om henne igen "Hur mår du?" Jag tänkte inte ljuga, "Super bra, nu när jag ser dig" Hon log och rodnade lätt "Jag har tänkt väldigt mycket på dig, faktiskt...Varje sekund känns det som" Jag log "Exakt samma här" Hon log. Jag tänkte precis fråga om hon ville göra något, då en röst avbröt mig "Här, babe, jag hittade inte kanel, men kardemumma är väl typ samma skit" En kille dök upp och tittade upp på mig "Vem är han?" "Ehm...Johan, det är är Liam" Killen vid namn Johan gav mig en kall blick "Så det är du som bröt min flickväns hjärta?" Flickvän? Han tog ett varnande steg mot mig, men Nellie drog bak honom. "Trevligt att träffas igen, jag borde..." Jag sa inte ens ett hejdå, utan bara gick snabbt tillbaka till Niall. "Där är du! Vet du hur pinsamt det är när du går iväg och jag står kvar och pratar ensam?" Jag suckade "Nellie är här, men hon...är med någon annan" Niall rynkade pannan "Va?" Jag nickade kort och slängde en blick bort mot henne. Hon tittade på mig, hon hade inte rört sig sedan jag gick därifrån. Jag såg hur Johan började prata med henne "Liam" hon la ifrån sig allt hon hade i händerna och gick mot mig "Jag älskar dig fortfarande" mumlade hon och tittade ner på sina skor "Detsamma här" berättade jag. Jag såg Johan i bakgrunden som gav oss både en sur blick, "Men Johan..." "Är dum i huvudet" avbröt Nellie mig och jag började le. "...kan inte vi börja om helt och hållet?" Jag log "Hemskt gärna" "Jag heter Nellie" Hon räckte fram handen "Jag heter Liam. Vill du bo hos mig?" Hon skrattade, det var nog inte den normalaste saken att säga när man 'just träffats'. "Ja, det vill jag" Jag log större och la händerna runt henne och började kyssa henne. Det kändes som om vi stod där i evigheter, i varandras armar, precis som vi gjort för två månader sen.

Andra one shoten! :) Vad tycker ni?! :D

Det kanske har blivit lite stavfel, vi ville bara få upp den snabbt med tanke på avsaknaden av one shotsen på bloggen! Förlåt för det!

//Hilda & Nellie

Kommentera vad du tycker!! :)



Kategori: One Shots
Datum:

One Thing - Sami & Harry - #1
 

  Jag och Harry hade varit vänner i snart två månader. Jag orkar inte längre. Jag måste få kyssa honom, alla händeler som dom tänkbara tillfällen att en kyss kunde skapas, hade han bara vänt bort ansiktet och frågat om jag ville ha glass eller liknande. Det störde mig. Mycket. Jag vet inte om han känner likadant som jag känner för honom, vilket är kärlek, ren kärlek som bara måste ut förr eller senare.
 
 
 
 "Den här filmen är ju läskig!" sa jag, en aning förvånad. Filmen såg inte så läskig ut när vi tittade på fodralet, men det visade sig vara tvärtom. "Det är det är det som är meningen med själva namnet, skräck, film" Harry la till ett skratt på slutet av meningen, vilket fick mig att le. "Den verkade inte så läskig när jag tittade på fodralet" log jag. Harry skrattade "Håller med" Det blev tyst en lång stund mellan oss, och jag vände på huvudet mot honom. Han verkade vara inne i filmen, han hade fortfarande ett leende fast klistrat på läpparna, och hans smilgropar syntes tydligt. Jag började le större vid synen av honom, och han vände huvudet mot mig. Jag tittade genast bort på teven och jag hörde hans skratt. Vi var så skrattfulla när vi var tillsammans med varandra. För min del i alla fall var det nog för att jag är lycklig med honom. "Jag måste typ ha något att äta när jag ser på film" Harry skrattade åter igen "Tjockis" Jag skrattade också. "Jag kan hämta popcorn" Jag nickade och vände mitt huvud mot honom. Vi både log mot varandra, men Harrys leende suddades sakta ut när hans blick åkte ner till mina läppar. Stämningen blev osäker och vi både verkade generade. Mitt leende försvann också och jag började närma mig honom för att kyssa honom, men han ryggade undan och harklade sig. "Jag hämtar popcorn" sa han snabbt och ställde sig upp och skyndade sig ut till köket. Jag suckade och lutade mig tillbaka i soffan. Hur kan det bli så hela tiden? Han vill bara inte. Om han inte vill, så varför tittar han på min mun hela tiden och allt. Min andedräkt kanske stöter bort honom? Jag andades mot min hand och andetagen studsade tillbaka mot mitt ansikte och jag luktade. Inte illa, men jag tog ändå upp en mint tablett från fickan och stoppade den i munnen. Min blick vändes sedan mot köket, där Harry stod framför micron och hade frustrerat sin hand i pannan. Vänta lite, är han frustrerad, är han irriterad och arg? Varför? Jag antar att Harry fick känslan som när någon stirrar på en, för han vände sig om och mötte min blick. Hans blick vilade i min några sekunder innan han vände sig om mot micron igen. Jag kände mig...jag vet inte, tom? Det kändes som att Harry inte ville att jag skulle vara här. Harry kom in klivandes med popcorn påses i handen och kastade den på mig. Jag lät ett tyst "Aj" falla ur min mun och Harry satte sig ner i soffan. "Ingen skål?" Undrade jag. Harry mötte surt min blick innan han ställde sig upp igen. Jag hörde hur han öppnade ett skåp och jag lät min blick söka sig ner till golvet "Fånga" Jag tittade snabbt upp, men hann inte ens reagera förrän jag fått en skål kastad i magen "Va fan, Harry!" Utbrast jag och tittade argt på honom. Han gav inte ifrån sig något ljud alls. Utan bara tyst gick och satte sig i soffan. Såhär är det i princip alltid, vi är nära att kyssas, sedan hittar han en ursäkt att gå iväg, och när han kommer tillbaka är han sur. Jag tömde med en aning våld popcorn påsen ner i skålen. Jag är lätt påverkad, det vill säga om någon är arg, blir jag arg, om någon är ledsen, blir jag ledsen. Harry fortsatte titta på filmen i tystnad, och jag tittade på honom i tystnad. Betraktade varje rörelse han gjorde, i hopp om att hitta en skön ställning. "Sami, sluta stirra på mig" Uttalade Harry, utan att han ens tittat på mig. Jag vände genast bort blicken och föste ner blicken i skålen fylld med popcorn. Utan att riktigt tänka efter hade jag kastat ett popcorn på Harry, som hamnade mitt i hans ansikte och studsade sedan ner i soffan. Långsamt vände Harry sin blick mot mig, och när han väl fått ögonkontakt så letade hans hand efter något. Min blick var fast i hans ögon, och när jag fick ett popcorn i ansiktet, som Harry hade slängt på mig, började Harry le mot mig. Jag log tillbaks, och fnös, en aning på skoj, medan min hand letade sig till popcorn skålen och slängde åter igen ett popcorn på honom. Harry skrattade och slängde tillbaka det. När jag slängt åter igen ett, så ryckte Harry snabbt åt sig popcorn skålen och kastade en i taget på mig "Sluta!" beordrade jag med ett skratt, men självklart slutade han inte. Jag ställde mig upp i soffan, och välte ner mig själv bakom den. Harry gick bara enkelt runt soffan och fortsatte kasta. Jag gapade, och Harry fattade direkt och fortsatte skjuta på mig, fast in i min mun nu. Första kastet hamnade otroligt nog rakt in i min mun. Vi både skrattade, och jag började plocka upp på golvet "Jag gör det sen" suckade Harry med huvudet på sned en aning. "Nej, då blir det aldrig gjort, plus att det var typ jag som orsakade hela kriget" Jag samlade ihop alla popcorn i min hand och gick sedan till närmaste soptunna, vilket var i köket. Jag slängde ner allt, och började sedan gå ut ur köket. Precis när jag stod utanför köksdörren och skulle precis ta det kvar stående steget som krävdes för att gå in i vardagsrummet, men i dörröppningen mötte jag Harry, som precis tänkte gå in i köket. Vi gick in i varandra, och vi både började skratta när vi förstod vad som hänt. I samma sekund som skrattet upphörde insåg jag att det endast var kanske en centimeter emellan våra ansikten. Stämningen blev åter igen osäkert emellan oss och jag kände hur jag blev varm i hela kroppen igenom att känna hans andedräkt mot min hud.  Istället för att det var Harry som backade ifrån mig, gjorde jag det istället för honom, för att förhindra så att han inte blev arg "Se dig för nästa gång, klumpeduns" Harry fnös och himlade med ögonen, på ett skojsamt sätt. Han tog sedan några steg fram mot mig och jag hade inga planer för att backa undan. Han tog ett mjukt grepp om mina armar och stödde upp mig mot närmaste vägg. Hans läppar närmade sig mina och jag kände hur fjärilarna i magen fladdrade runt. Det gjorde nästan ont. Han böjde sig långsamt in mot mitt ansikte, och blundade. Jag blundade också, så jag såg inte hur nära han var. Men när jag kände hur hans läppar snuddade vid mina förstod jag att det knappt var en centimeter mellan oss. Han böjde sig in resten av vägen och började mjukt kyssa mig. Fyrverkerier tog plats i min mage och jag kysste tillbaka medan mina händer utan att jag riktigt var medveten om det vandrade upp till hans hår. Hans händes var placerade på mina höfter och använde nu det för att trycka mig närmre honom. Kyssen avslutades och det ända som hördes var våra andetag, eftersom vi både var ganska andfådda efter kyssen. Hans händer åkte bort från min höft och han gick in i vardagsrummet, in på sitt rum och smällde igen dörren efter honom. Jag stod andfådd kvar i rummet och smälte allt som hade hänt. Harry var arg, det syntes, på hans gångstil. Lite konstigt egentligen att det kan synas på gångstilen, men han var arg. Det tog en tid för mig att fatta, smälta och ta in allt som hänt. Men det var då jag insåg att jag älskar honom. Mer än vad jag kanske borde.                             



"Harry, hej!" Utbrast jag, glatt när Harry synades i dörröppningen. Harry log "Hej" "Kom in" föreslog jag, men han skakade på huvudet, och hans leende suddade med ens bort. "Nej, det var det jag kom för att säga..." Jag tittade oförstående på honom och han mötte min blick och tittade sedan snabbt ner i marken "Sami, jag...jag tycker inte vi borde träffas mer." Det kändes som allt inom mig sjönk, "Vad menar du med det?" "Vi borde inte vara kompisar, vi borde inte se varandra mer." En rynka bildades i min panna "Men v-varför?" Harry suckade och tittade irriterat omkring sig "Det är bara så, okej?! Jag vill inte träffa dig mer." Han vände sedan på klacken och far nerför min uppfart med snabba steg och händerna placerade i fickorna. Jag stängde inte dörren förrän han var utom synhåll. Jag ställde mig med ryggen mot dörren och sjönk ner mot golvet. Han ville inte träffa mig mer? Det högg till i magen på mig vid tanken att inte kunna ringa Harry och prata, eller inte höra hans skratt. Kommer jag vara utan honom helt? Jag kände att jag hade tårar fullt i ansiktet och brydde mig inte om det, alls. Om inte Harry vill träffa mig, vad är det då för menining med att ens bo kvar här?
Jag stod utanför Samis dörr, och höll handen uppe, beredd på att lämna en knackning på dörren. Men det var som att min hand kämpade emot. Jag ville verkligen inte det, men det måste göras. Jag knackade på dörren och hörde direkt hur det började röra sig i huset. Två sekunder senare stod Sami med ett  vackert leende i dörr öppningen "Harry, hej!" Log hon. Jag log mot henne, var hon så glad för att se mig? "Hej." svarade jag "Kom in." Jag hade precis tänkt tacka ja, när verkligheten kom ikapp mig. Påminde mig om varför jag var här.  "Nej, det var det jag kom för att säga..." Hon tittade oförstående på mig, och jag tittade direkt ner i marken. Jag kunde inte se henne i ögonen och säga det. Jag kände att jag hade börjat meningen helt fel och började om den. "Sami, jag...jag tycker inte vi borde träffas mer." Det blev tystnad en lång stund. Jag kände hur hon tittade på mig "Vad menar du med det?" Jag tror att hon förstod, men ville verkligen inte förstå. "Vi borde inte vara kompisar, vi borde inte se varandra mer." förklarade jag enkelt och mötte hennes blick. Fan, fan, fan, fan, fan. Inte den där blicken, hon kan få mig att gå runt hela jordklotet med den där blicken. "Men v-varför?" Nu blev jag arg, på mig själv, för att jag var dum nog att göra det här mot henne, och på henne, för att hon är så söt. "Det är bara så, okej?! Jag vill inte träffa dig mer." Jag gick sedan i snabb takt ut på gatan. Den sista meningen jag sagt var en lögn, och jag var tvungen att gå därifrån för att inte hon skulle se mitt ansikte, som just nu bara skrek att jag var ledsen och arg. Jag kände hur tårar började bildas i mina ögon, men blundade med ögonen hårt för att hålla tillbaka tårarna. Killar gråter inte, det är bara mesar som gråter, intalade jag mig själv. Varför jag sa det till Sami? För att hon är perfekt. Hon förtjänar ingen player till kille, inte ens som kompis. Men det var inte den enda anledningen, också för att hon är hon. Jag har mött sångerskor, modeller, allt möjligt! Men just Sami, en vanlig tjej, vinner mitt hjärta. Men planen nu är att sluta vara med henne i minst en månad, sedan börja vara med henne igen, och då har mina pojkvän-flickvän kärleks känslor försvunnit. Tro mig, det kommer att funka.                                      


"Fan, det här funkar inte" röt jag till mig själv. Jag hade varit utan henne i en vecka nu, EN VECKA! Om det känns såhär tomt när det gått en vecka vänta tills en månad, det kommer kännas hemskt. "Jag behöver sällskap" muttrade jag till mig själv och räckte mig mot min mobil. Jag fattade tag i den och tog den första på nummer listan "Hejsan svejsan!" Svarade Niall, alltid lika trevligt när det gått fem signaler "Hej, Nialler. Vill du göra något?" "Åh, hej Harry! Jag är och bowlar med Liam, men kom du också!" Jag fnös "Bowling? Det var min sista gång när du tappade bowlingklotet på min fot" Niall skrattade "Du skulle tagit emot det" "Jag får helt enkelt ringa någon annan, hejdå!" "Hejdå" Med en utdragen suck la jag på och ringde till Zayn istället. "Vad, Harry?" Svarade Zayn "Hur visste du att det var jag? Är du synsk?!" Utbrast jag och jag hörde Zayn skratta "Nej, men jag har ditt nummer inlagt" "Åh, men vill du göra något?" Zayn gjorde ifrån sig ett besvärat läte "Jag är med Perrie" Jag suckade, då jag visste att dom ville vara ensamma "Jaja, hälsa henne från mig. Jag ringer till Louis" "Gör det, hejdå" "Hej då" Jag la på, okej, Louis är min sista chans. Jag letade upp honom i kontakter och ringde honom. "Morot" svarade Louis som någon sorts utan hälsningsfras "Sallad" sa jag. Det tog fem sekunder, sedan brast både två ut i skratt "Hur är det?" Undrade Louis "Bra" ljög jag "Du?" "Toppen" "Ska vi göra något?" Louis suckade "Jag är med familjen, vi ska ju på tour idag, så det är sista chansen att se familjen på hela den här månaden" Jag suckade också "Jag förstår. Men det känns som att alla har något att gör utom jag, jag har ringt alla" "Har du ringt Sami?" När jag hörde hennes namn fick jag den tomma och ensamma känslan "Mmmm... Måste lägga på. Hejdå" sa jag snabbt "Okej...hejdå" jag la snabbt på och kastade sedan mobilen i golvet. Det här funkar inte, jag måste till Sami.              
  
  
  
  Jag stod utanför hennes dörr och tvekades, som jag gjort en vecka innan. Snabbt gav jag ifrån mig en knackning och grävde sedan ner händerna i fickorna. Sami gick och öppnade dörren, men när hon mötte min blick, så stängde hon den snabbt. Jag stod kvar utanför och stirrade på den vitmålade dörren med en rynkad panna. Jag knackade sedan igen och hon öppnade hastigt "Vad?!"  Jag log, kunde inte tänka på något annat än hur söt hon är när hon är arg. Utan att säga ett ord, så gick jag in igenom dörren, och stängde den sedan bakom mig. Sami såg nästan rädd ut när hon mötte min blick. Jag gick långsamt mot henne och log större, när jag insåg att hon en var nervös. "H-h-harry, v-vad gör du?" Frågade hon när jag tryckt henne upp mot väggen och en centimeter kvarsstod mellan våra ansikten. Mina händer började från hennes hår och åkte neråt längs hennes rygg. Det var egentligen konstig, hon fick mig att känna mig svag. Som att mina knän skulle svika mig vilken sekund som  helst. Hon ryckte sig loss och backade några steg mot dörren. Jag log, än en gång åt henns söthet, och för att jag fick henne att bli nervös. Jag tryckte upp henne mot dörren och min hand räckte sig sedan efter låset, och låste.  Sami såg panikslagen ut när jag hade låst "V-v-v-vad håller du p.." Jag avbröt henne snabbt "Schh, baby, scchh" hyschade jag och tryckte mig närmre henne. "Jag vill veta vad du tänker göra" sa hon, bestämt den här gången. "Inget speciellt, kom bara hit för att hämta min flickvän, du vet" viskade jag åt henne. Jag kunde se att hon rodnade och jag log och pussade försiktigt på rodnaden. "Du ska följa med mig på touren" bestämde jag. Sami tittade på mig "Va?" "Du följer med på touren" Sami skakade på huvudet och försökte puttade bort mig, men det gick inte.  "Nej, jag tänker inte följa med någonstans" Jag suckade "Synd, då blir det en One Direction tour utan Harry Styles" Hon tittade på mig, nästan skräckslaget "Åh, nej, du skulle bara..." "Våga? Jo, jag vågar. Om inte du åker, åker inte jag. Ingen Sami, ingen Harry, så enkelt är det" Sami gav mig en hård blick, och när hon insåg att hon förlorat suckade hon ångerfullt, medan jag log nöjt "Tänker du släppa mig, så jag kan packa?"                 
  
  
Du kan inte vara sur hela tiden" Sami mötte trotsigt min blick "Inte? Vänta och se" Jag suckade och tog hennes hand, men hon drog bort den "Ni kan kliva på nu" meddelade Paul och alla började gå in i bussen. sami nästintill kastade sig in och jag suckade och gick lungt efter henne "Sami!" ropade jag efter henne.  Hon stannade lydigt och vände sig om när hon stod inne i rummet det stod 'Sami' på. "Vad är det?" Hon var sur, det hördes. Jag klev in i rummet och stängde dörren efter mig."Varför är du så sur?" Hon tittade argt på mig "Harry, du har humörsvängningar, kraftig humörsvängningar! Du är glad, sedan är vi nära på att kyssas, du går iväg, och när du kommer tillbaka är du arg. Vet du hur irriterande det är?! Om du bara tycker att vi ska vara vänner, säg det istället för att bete dig så jävla konstigt! Jag har nästan blivit rädd för den arga delen av dig, Harry! Det är sjukt" Jag stod och stirrade på henne ett tag "Okej, du har rätt, jag blir arg av det, vet du varför?" Jag hade tagit tre stora, men bestämda steg mot henne och hon backade tills hennes rygg slagit i väggen. När hon inte sa något, eller gjorde något tecken på ett svar, svarade jag åt henne. "För att jag inte vill, jag vill inte bli kär i dig! Jag har mött alla sorters av tjejer, modeller och sånt. Men du vinner mitt hjärta, det, är sjukt!" Jag slutade nästiltill skrika och jag mjuknade en aning. "Men samtidigt har inte  jag stött på någon som har samma mjuka hår som du..." Jag förmådde mig att sträcka fram handen och röra hennes hår försiktigt, medan jag började radera mellanrummet mellan oss "...och inte eller dom där vackra ögonen som vem som helst kan drunkna i..." Jag tog initiativet och raderade mellanrummet mellan oss helt, så att det inte fanns något mellanrum" ...och inte den personligheten som bara lyser upp allas dagar...."Jag smekte föraiktigt hennes kind "...det är det som gör dig unik, och det är därför jag är kär i dig" Jag började försiktigt le, när jag insåg hur nervös hon var. "Jag är kär i dig, Sami" upprepade jag, men mera bestämt den här gången. Hon mötte min blick och vi både böjde oss in mot varandra för en kyss. Kyssen blev långsam och förblev långsam ett bra tag tills jag började öka tempot. Hon bara hängde på och hennes händer letade sig försiktigt upp till mitt hår, och mina händer förblev kvar på hennes höft. Plötsligt så öppnades dörren och Louis synades i dörröppningen. Direkt så avslutade jag och Sami kyssen och hoppade ett steg ifrån varandra. Jag hoppades innerligt på att Louis inte sett något, men hans ögon vidgades, och han slog handen för munnen i en chockerande gest, så jag gissar att han sett. "Ni...men...vad h...kan...." Louis sökte efter ord, och det märktes att han var väldigt chockad. Jag förstår honom,  ens bästa vän har en annan vän som han haft i ett år, och när han öppnar dörren visar det sig att dom är mer än vänner. Louis backade långsamt ifrån dörren och stängde den efter sig. En pinsam tystnad slöt sig över rummet. "Jag...kanske borde gå och prata med honom" föreslog jag "Ja, gör det" höll Sami med. Jag gick fram några steg och gav henne en puss på munnen "Vi får avsluta det vi höll på med senare" Hon log lite, och nickade. Jag log också och pussade henne en sista gång på munnen innan jag gick ut. Jag öppnade Louis dörr, utan att knacka eller något, som han gjorde. Han satt på sängkanten, ögonen var stora som jordklot och han hade fortfarande händerna för munnen. "Hej..." mumlade jag och satte mig bredvid honom "Säg sanningen, vad är det mellan dig och Sami?" "Tja, vi har något på G, med ett väldigt stort g, men vi är inte tillsammans ännu, vi tar det lugnt i början" förklarade jag som om vi hade varit tillsammans i en månad. "Ta det lugnt? Skojar du? För när jag öppnade dörren såg det ut som om ni åt upp varandra" Jag skrattade "Du, så stort kysstes vi faktiskt inte" sa jag och pekade på honom "Jag trodde ni bara var vänner" "Det trodde jag med, men det verkar som att både hade pojkvän-flickvän känslor för varandra" Han nickade "Får jag säga det till resten av killarna?" Jag skrattade "Varsågod" jag gjorde en gest mot dörren "JAA!" Pep Louis allt för lyckligt och rusade ut ur sitt rum, troligen för att berätta för alla andra. Jag gick direkt in till Sami och bara gick fram och la händerna på hennes höfter. Hon såg rädd ut till en början, men när hon märkte att det var jag log hon "Har du pratat med Louis?" Jag nickade "Vad sa han?" "Att du skulle kyssa mig" Hon himlade med ögonen "Allvarligt" "Han skulle berätta det för alla" Hon suckade. "Skulle han?" Jag svarade inte på frågan "Jag älskar dig" sa jag istället "Jag har vetat det ända sen ett halvår tillbaka" Hon log "Jag älskar dig, och jag har vetat det i tre månader" Jag kysste henne kort  "Vill du bli min?" Hon nickade "Vill du bli min?" Jag log bredare och svarade med ett stort ja. Jag kysste henne igen, fast den här gången mer kärleksfullt. 
One Shoot 1. Vi kommer gå i bokstavs ordning, alltså först Harry, sen Liam, Louis, Niall och Zayn, i olika one shoots. Vi har två frågor om vad ni tyckte :)
Vilken var er favorit del i one shooten?
Vad tycker ni om slutet?
PS: Kapitel 26 på väg! :)
//Hilda och Nellie
Kommentera vad ni tyckte!!
 


Kategori: One Shots
Datum:

One Shots - Vinnarna!
Hejsan!
 
Det var svårt, och det hela slutade med att vi gjorde ole - dole - doff saken. Men här är vinnarna! :)
Vi kommer att använda oss av namnen som står här, om du som vann vill ha ett annat namn, säg till! :)
 
Harry = Sami
Liam = Nellie
Louis = Johanna
Niall = Felicia
Zayn = Henrietta
 
Grattis! :)
Ni som inte vann, det kommer fler tillfällen :)
Vi ska alltså lägga ut dom i bokstavs ordning, först Harry, sen Liam, Louis, Niall och sen Zayn alltså :)
 
Den om Harry är 80% klar, kommer nog ut snart :) 
 
Ha det jätte bra! :)
//Hilda & Nellie


Kategori: One Shots
Datum:

One Shots - Huvudrollen?
Hejsan! 
 
Det är såhär nu, att vi tänkte börja med one shots! Dvs, ungefär som kapitel, fast längre och bara en utav dom, oftast, men ibland två. 
 
I alla fall hade vi tänkt skriva en one shot till varje kille, fem stycken totalt. Sedan tänkte vi lägga ut dom i bokstavsordning, dvs först Harry, Liam, Louis, Niall och sen Zayn :)
 
Fast nu kommer vi till delen vi ville fråga om...
Vi tänkte göra så att ge fem av er huvudrollen i alla fem one shots, alltså tjejen som ska vara tillsammans med någon av dom ;)
Niall, kan man säga att den redan är upptagen, eftersom Felicia frågade det, och tack för att du påminde oss! Vi tänkte börja skriva one shots när vi höll på med You Are My Everything, men så glömska som vi är glömde vi bort det!
 
 
Däremot kommer one shoten vara skriven i jag-form, dvs jag sprang ner för trappan, jag drack ett glas vatten, jag breakdansade.
För tro oss, vi har försökt skriva i du-form, och tro oss igen, det blev inte bra. Vi blandade ihop jag och du. 
 
 
Men nu kommer vi alltså tillbaka till saken...
Du kan alltså välja mellan att vara ihop med Harry, Liam, Louis eller Zayn! 
Kommentera vem du vill vara ihop med och glöm inte att skriva i namn rutan! 
Blir ju lite konstigt om Harry ropar på sin tjej, "Anonym" :P.
 
 
Obs! Ta det inte personligt om vi väljer någon annan eller något sånt, vi bara tar någon :) 
Obs igen! Vi har planerat Liam-one shoten, och den är för folk redo för drama, om du alltså bara vill ha kärlek, välj inte Liam, där blir det lite kärleks drama ;)
 
Forbidden Love (novellen som skrivs nu) kommer att fortsätta, skillnaden är bara att det kommer finnas en one shot uppe på bloggen ibland :)
 
 
PS, KAPITEL 24 UNDER HÄR! :)
Nu blev detta inlägg lite längre än vad det skulle vara, men ha det jätte bra! :)
//Hilda och Nellie