Hej...

 

Så, som ni alla antaligen märkt, har det inte dykt upp ett kapitel på den här bloggen på väldigt länge. Jag kan inte göra annat än att säga ett stort FÖRLÅT!

 

Jag kan inte skylla helt på gymnasiet, men det har varit en stor del av anledningen till avsaknaden av kapitel. Inte bara för att gymnasiet är svårt, utan också för att jag o Hilda har börjat på olika gymnasium...

 

Vi har liksom...glidit ifrån varandra... Jag vet inte, vi pratar typ inte längre, och hon har en massa nya vänner och bara ugh.... Jag vet inte om hon tänker på bloggen ibland men jag gör det absolut.

 

Jag känner mig så sjukt skyldig men ändå kan jag inte förmå mig själv att skriva ett kapitel. Det var ett gammalt jag skrev när det förra kapitlet publicerades, och det är nu upplaggt där nere ifall någon vill läsa det...

 

Saken är att jag helt enkelt bara inte kommer ihåg våra planeringar och handling för den här novellen, och jag måste säga att jag kommer ta en paus. 

 

Jag är fortfarande 1D AF men jag kan bara inte skriva den här novellen just nu, kanske jag får en inspirationskick ut ifrån ingenstans och börjar skriva som galen, och då kommer jag ju såklart publicera det. Det kan vara imorgon, det kan vara om ett år...

 

Jag vill ändå inte att det här ska vara ett hej då till bloggen, så jag säger bara vi ses. 

 

Jag är ledsen över detta, ni förtjänar så mycket mer och ni är fantastiska läsare, men jag får helt enkelt ta en paus...

 

Vi ses //Nellie. 

 

Liam trummade otåligt med hälen i golvet, medan jag satt med benen i kors och tittade stumt framför mig ut i tomma intet, vilket gav mig en aning mer tålmodigare uppsyn till skillnad ifrån Liam. Det faktum att Liam var nervös och nästan upprörd påverkade mig starkt, och eftersom vi är så nära, och han nästan aldrig är det, så blev jag dubbelt så upprörd och nervös.

 

"Would you stop that?!" snappade jag argt och irriterat på Liam. Liam slutade direkt och tittade chockat upp på mig. Jag suckade tungt, och drog mina fingrar igenom mitt hår, något jag tenderar att göra ofta när jag är nervös.

 

"I am sorry, I am just nervous and stressed about this." suckade jag. Liam log smått och förståendes, och flyttade sedan närmre mig. Han placerade hans ena arm runt min axel.

 

"I am too, Sarah." berättade Liam för mig i en lugn röst, även fast hans ansiktsuttryck sa att han var lika nervös som jag. Jag lutade mitt huvud emot hans axel, och hans arm som var runt min strök lugnandes min axel. Jag försökte tänka positivt, att det här kanske bara var något litet möte där dom vissa säga grattis till vårt nya förhållande, även fast vi inte var oficiella ännu.

 

Jag kände hur Liam placerade en puss i mitt hår, och alla negativar tankar jag haft samlade ihop sig och flög ut ur det öppna fönstret i vänterummet, och ersattes av tanken av Liam.  Jag drog in ett djupt andetag av Liam's doft, och blev genast lugnare. Han är som en drog för mig.

 

"Mr. Payne, Mrs. Williams." Jag öppnade ögonen och möttes av ett varmt leende ifrån en kvinna iklädd en vit blus, och en svart, lång och tajt kontorskjol. "They can see you now."   Liam greppade tag om min hand och klämde åt den lite i hans hand. Jag reste mitt huvud ifrån Liam's axel och log emot kvinnan, som log lika varmt tillbaka.

 

"Thank you." sa han till kvinna som log som ett varsågod. Kvinnan började gå någonstans, och verkade förvänta sig att vi skulle följa efter henne. Liam var snabbt uppe på fötter, och gick efter kvinnan, medan jag skyndade mig att komma upp på fötter, och fick nästintill jogga efter dom för att komma ikapp. Medan vi gick efter kvinnan så blickade jag upp på Liam.

 

Han hade en nervös uppsyn, hans käke var spänd och han tittade hårt emot hans fötter när han gick. Hans hand var fortfarande i min när vi stannade då kvinnan öppnade en dörr, och tittade sedan på oss, med hennes varma leende. Liam verkade direkt förstå att vi skulle in dit, och log emot kvinnan som höll uppe dörren för oss.

 

"Thank you, Mrs." Kvinnan log stort emot Liam. Hon verkade inte direkt bli så mycket komplimerad för hennes ansträngning.Liam log, och lyckades följa all hans nervositet, innan han gick in i rummet. Jag följde efter, och gav kvinnan också ett leende, vilket hon också svarade på med ännu ett varmt leende. Hon verkade gå runt och le hela tiden. Jag tvivlar dock på att mitt leende följde min nervositet lika bra som Liam. Jag märkte att Liam var profisionell i detta, hur man pratade med folk inom denna branschen för att framstå som proffsig själv.

 

När jag kom in i rummet så tittade jag imponerat på den vackra utsikten igenom fönstret. En man iklädd kostym satt vid en stol, framför honom var ett skrivbord, och framför skrivbordet var det två stolar. Liam verkade inte alls vilja titta på rummet, och gick rakt fram till en stol och satte sig.

 

"Mr. Payne." hälsade då mannen i kostymen. Liam nickade som ett hej. Mannens blick gled ifrån Liam till mig, som om han väntade på att jag skulle sätta mig ner. Jag gick fram till stolen, och satte mig långsamt ner. "Mrs. Williams." hälsade manenn då, och jag log en aning som en hälsning tillbaka. Mannen stirrade på mig och Liam, innan han drog in ett andetag, och hans blick fördes ner i skrivbordet medan han ändrade sitt position, men tittade sedan upp på oss igen.

 

"Mr. Smith." talade han plötsligt, och jag tog för givet att det var hans namn. "I am sure you are wondering why you are here." Ja, det kan man säga. Varken jag eller Liam sa något och Mr. Smith verkade ta det som ett ja, då han öppnade en skrivbordslåda. Jag följde efter hans rörelse med blicken när han drog ut en mapp ur lådan, och stängde sedan lådan mjukt.

 

"You see..." började han, rakt på sak. Han bläddrade runt lite i mappen innan han verkade hitta det han letade efter. Han drog ut foton och jag kände direkt in personerna på bilderna som mig och Liam. Han fortsatte lägga ut foton, en efter en, på rad. "...these photos are all over the internet. Magazines are writing about the romance between 'Liam and Sarah, best friends who fell in love.'" Jag ville nästan le när han sa love, men hindrade mig själv då hans röst avslöjade att det här inte var något att skratta om. "And others are wondering what happened to Sophia. And so are we." Han tittade förväntandes på Liam, som om han förväntade sig att Liam skulle svara.

 

"We broke up." svarade Liam enkelt. "Yeah, I can see that." svarade Mr. Smith, och nickade emot våra ihopflätade händer. Vi hade glömt att vi höll händer. Vi både drog bort våra händer. "So the two of you are a pair?" undrade han, och fortsatte stirra på oss med en oläsbar blick.

 

"Yes, we are." svarade Liam snabbt. "What does that have to do with anything!?" snappade Liam sedan argt, jag förstår honom. Han retar oss med denna långsamma inledning. Mr. Smith tittade en aning roat på Liam, men drog sedan tystlåtet ut en annan sak ur mappen. Han placerade ett papper framför oss.

 

 

 

 

 

 

 

 

"You can't do that, sir, you have no right t-" "Mr. Payne. I have your entire career in my hands. You don't want to talk back to me." Mannen tittade strängt på Liam. "But I want to be with Sara-"

 

"Being with Sarah is not a choice. Your choices are one, go back to Sophia, two, find another famous person to date, or three, be single."

 

"I am with Sarah." fräste Liam. "You c-"

 

"Mr. Payne." Mr. Smith gav honom en sträng blick. "I do not have time for your opinions. Choose one choise or you will have to leave One Direction." Jag tittade med stora ögon på Mr. Smtih. Lämna One Direction?! Vad är det som händer här egentligen?! Det blev tyst ett långt tag, Liam kastade flera blickar på mig, men jag stirrade på Mr. Smith.

 

"I...I-I'd rather b-be single-e than be with someone e-else..." mumlade Liam stammandes, med en låg röst. "Good, you are now single for interviews and stuff, so are you Mrs. Williams. You can be seen together, but not as a couple, as friends.

 

You two can act all couply and what so ever when cameras aren't around, but when there is cameras, just friend. Get it?" Jag och Liam förblev tysta. "Get it?" höjde han rösten, och vi både nickade snabbt. "Good. You may leave." Vi satt kvar i stolarna ett tag. Tillslut ställde jag mig upp och gick snabbt ut ur rummet, ville inte ens se Liam eller Mr. Smith just nu. Jag stormade ut, men bestämde mig sedan för att gå i normal takt i korridoren för att inte få konstiga blickar.

 

"Okay, listen here you little r-" mer hörde jag inte ifrån Liam då jag i snabb takt lämnade dörren. Jag mötte kvinnan med de varma leenderna på vägen ut, hon log emot mig, som alltid. Jag försökte le tillbaka, men det såg nog mer ut som en grimas. Inte ens leenden kunde få mig glad nu.