Forbidden Love - Epilog
"Han gillar inte avokado" Var det första jag hörde när jag kom in i köket. Jag lyfte blicken från mobilen, och den hamnade på Louis som satt och försökte mata Ethan. Jag fnissade tyst "Det gör inte jag eller" Han skakade på huvudet samtidigt som hans blick vandrade tillbaka till Ethan "Det har du ärvt av din mamma" Log han. Med ett leende gick jag mot bordet, och satte mig ner "Han kanske gillar mosad banan mer?" Undrade jag, när jag såg en skål med mosade bananer på bordet. Jag fångade upp en sked , och höll upp den framför hans mun "Ser det inte gott ut, va?" Han öppnade sin lilla mun, och jag förde in skeden, innan jag la ner skeden och tittade förväntansfullt på honom. Ethan bara åt långsamt medan hans blick åkte från mig till Louis. Hans min var frågandes, antingen för att jag och Louis stirrade på honom, eller för att han undrade vad det var han åt på. "Du gillade det, va?" Frågade Louis med en viss förhoppning i rösten. Ethan bara tittade på Louis, och sen ner på maten. "Han vill ha mer" Skrattade jag "Så söt han är" Louis skrapade upp banan på skeden igen, innan han förde in den i Ethans mun. Jag fnissade tyst, innan jag kände Louis arm runt mig "Vi har gjort ett bra jobb" Sa Louis, nöjt. Jag log "Ja, det har vi verkligen" Jag lutade mitt huvud mot Louis axel, "Eller vad är det jag säger, jag gjorde ett bra jobb" Louis tittade anklagandes på mig "Du gjorde ett bra jobb?! Utan mig skulle inte den här krabaten inte sitta här!" Jag fnös "Vem var det som tillbringade hela två timmar att få honom till liv på sjukhuset?" "Vem var det som var bredvid dig hela tiden, och fick stå ut med dina skrik i mitt ansikte?" Jag höjde ena ögonbrynet "Vem var det som stod ut med 24 timmars smärta, både innan, medan och efter förlossningen, vilket orsakade mina skrik?" Han gjorde läpparna till ett sträck och ryckte försvarslöst på axlarna "Du vinner" Jag log nöjt "Tänkte väl det" sa jag sedan malligt innan min blick vändes mot Ethan, som bara stirrade på oss med stora nyfikna ögon. Jag fnissade "Han ser trött ut. Jag nattar honom" Med en suck reste jag mig upp från stolen, innan jag bar upp mitt lilla med ändå tunga barn. Jag gick bort mot hans rum, och gick in och välkomnades direkt av de ljust blått målade väggarna. Jag la försiktigt ner Ethan i hans säng, och skulle precis dra bort handen från honom, då hans lilla hand grep tag om mitt pekfinger. Jag log stort åt honom, det var som om han ville att jag skulle stanna. Plötsligt stod Louis bakom mig, och han la försiktigt ner Ethans mjukis djur bredvid honom. Osäkert släppte då Ethan långsamt mitt finger och la försiktigt en hand på björnen, som om han trodde den var farlig. Men när han förstod att den var helt harmlös gäspade han stort, innan han kurade ihop sig bredvid den. Jag log åt honom, Ethan är världens sötaste bebis.
"Vill du höra ett skämt?" Mitt i min och Louis teve stund avbröt han oss i vårt tittande. "Självklart" Mumlade jag medan jag skruvade lite på mig och tittade intressant på honom "Knack knack" Jag tittade på honom "Vem där?" "Marry" "Marry vem?" "Marry me?" Jag rynkade pannan "Det var ett...intressant skämt" Sa jag frågandes. Han skrattade "Nej, jag menar det, vill du gifta sig med mig?" Jag bara stirrade på honom "Eh...va?" Fick jag förvånat ur mig. Louis bara log, innan han ställde sig upp från soffan och gick bort mot hallen. Jag tittade förvånat efter honom, medan han rotade i sin jackficka som prydligt hängde på kroken i hallen. Han kom tillbaka med något i handen, och ställde sig sedan på knä, vilket fick mina händer att täcka min mun i en förvånad min. "Mathilda Higgings, vill du göra mig den äran och bli Mathilda Tomlinson?" Han hade en ask i handen, i asken låg en ring. Jag bara var helt stel, nästan chockad. Så oförberett, i mjukis byxor och t-shirt liksom. "Ja, såklart" Fick jag bara ur mig med ett litet nervöst skratt. Han log lättat, innan han gick fram mot mig för att trä den på mitt ringfinger. Han tittade sedan leendes upp i mina ögon, jag bara log, och besvarade kyssen han började ge mig. Däremot avbröts kyssen när vi hörde Ethan gråta. Louis suckade mot mina läppar "Ska vi gå tillsammans?" Jag nickade, och tog leendes hans hand, innan jag gick mot Ethan.
"Lilla gubben, vad är det?" Undrade jag när jag kom fram till Ethans spjälsäng. Han kramade om björnen "Vet du vad, Ethan? Pappa och mamma ska gifta sig" Louis log mot Ethan, Ethan fattade väl inte ett ord. Han är ju bara ett år. Han hade istället en skrämmande blick mot taket "Jag tror han har drömt en mardröm" Berättade Louis, och bar upp den lille sötnosen. "Ja" Mumlade jag bara medan jag tog upp nallebjörnen "Han får sova hos oss inatt" Log jag, och gav Ethan en puss på kinden, innan jag började gå mot vårt sovrum "Hallå! Får inte pappan en puss?" Jag himlade med ögonen, men gick sedan fram och gav honom en puss med. "Grattis, du får dela säng med världens snyggaste person" Jag log mot honom, "Och sen Mathilda också..." Jag skrattade, och slog till honom löst på huvudet. När jag kommit in i vårt sovrum, hoppade jag ner i sängen, innan jag tog emot Ethan från Louis. Jag la honom försiktigt ner bredvid mig, medan Louis gick runt sängen och la sig andra sidan. Louis drog upp täcket, så det hamnade över både Ethan och mig. "Godnatt, världens sötaste människor" Jag log mot honom "Fast det blir ju kanske tre söta människor, om din mamma kanske kan tänka sig att skaffa ett till barn?" Louis tittade förväntansfullt på mig "Snälla, jag har fortfarande lite ont sen den här" Louis nickade förståendes "Okej, det är lugnt, ingen stress, men vi måste ha minst två" Jag nickade kort "Två, visst, okej..." Mumlade jag bara, trött som jag var, innan jag släppte lampan. "godnatt mina två pojkar" Mumlade jag trött, och jag kunde höra hur Louis log "Godnatt, våran söta flicka" Jag började också le, innan jag strax efter somnade, som världens lyckligaste tjej.
Efter lite undersökning fick vi veta att det heter epilog och inte prolog, peolog var när man skriver som ett förord... Oops...! Men vad tycker ni?! :) :D
//Hilda & Nellie
Kommentera för mer!!
Kapitel 40 - The End - In Your Arms
Vattnet var svalt, jag tog ett djupt andetag innan jag tittade bortåt mot horisonten. Fågelkvittrandet överröstades utav Louis, som gjorde ifrån sig massa ljud som betydde att han tyckte vattnet var kallt. Jag suckade, men log, innan jag vände mig om för att möta Louis, leendes. "Babe, jag älskar dig" log han, utan att jag riktigt visste varför han sa der just då. Jag log ändå stort, för trots tillfället var det fyra väldigt starka ord "Jag älskar dig med, Louis" Pressade jag mina läppar mot hans i en underbar kyss.
Två år senare
Förtvivlat, för säkert den femte gången bara den här minuten, lät jag min blick glida ut över fönstret, hoppades innerligt att finna Louis utanför byggnaden, som log och vinkade glatt till mig. Istället såg jag pappa och Marie, tillsammans med hela min släkt stå utanför, och mina små kusiner sprang runt och lekte med all konfetti som redan nu låg på marken. "Oroa dig inte, han kommer" Strök Damon lugnande och tröstande på min arm. Jag mötte hans blick med ett ansträngt leende "Ja, det gör han säkert" mumlade jag tyst fram. Min student, det var det idag. Det var nästan svårt för mig att inse hur snabbt tiden gått, och jag kommer inte klara det om inte Louis är här. Han skulle hinna hit från jobbet, hade han sagt, men nu börjar jag faktiskt tveka på hans ord. I samma sekund började skrikande eka i byggnaden, och det var ett långt tag efter som jag förstod att det var vår parallellklass som började springa ut på skolgården, och deras anhöriga började jubla och kasta konfetti. Jag gav ifrån mig en ångestfylld suck, medan den så kallade kön rörde sig framåt. "Matti, han kommer" försökte Zack trösta mig när han såg min ångestfyllda blick "Ja ,han skulle aldrig missa din student" Tog Leo sina armar runt mina axlar "Jag lovar att han kommer" Jag log mot killarna "Tack hörni, ni har rätt, han vet hur mycket det här betyder för mig..." Log jag, och tog min arm runt Leo också. Ännu en annan klass sprang ut, och paniken slog till mig när jag förstod att det var den sista klassen framför oss, och vi var nästa. Jag såg hur klassen försvann runt hörnet, och jag tittade ut över folkmassan igen. På vägen ovanför skolan kunde man se hur Louis röda bil kom körandes, och jag blev direkt lugn, och började till och med skratta är jag såg Louis desperata ansiktsuttryck. När han hittat en parkeringsplats slet han ur nycklarna ur bilen, och snubblade sedan ur den. Han sprang mot byggnaden samtidigt som han låste bilen, och snubblade ner för backen. Han tittade efter klassen som sprang runt hörnet, och gömde sedan ansiktet i sina händer. Jag knackade lätt på fönsterrutan jag kikade ut igenom, ingen reaktion från hans sida. Jag knackade igen, fast lite hårdare den här gången, och hans huvud lyftes upp och hans blick hamnade rätt på mig. Då började han le lättat, och man såg verkligen lyckan i hans ögon. "Okej hörni, nu vill jag se lycka, skrik högt, spring fort, kom ihåg att det här är er stund, era ögonblick..." Medan en av våra lärare babblade på blev jag förlorad i Louis vackra ögon, så jag blev själv lite förvirrad när Jack snabbt puttade till mig lite på ryggen, och hur några av killarna började springa, vilket jag också gjorde efter ett tag. Lycka, glädje, leenden och högljutt. Fyra ord som jag kommer minnas detta ögonblick på. Min blick släpptes inte från Louis förrän vi hade kommit runt hörnet och han var utom synhåll. Killarna skrek, jag skrek, alla skrek, till och med åskådarna. Felix familj, Leos familj, Jacks familj, Damons, Zacks, Brads, Daniels, Oscars, Noahs, Williams, min, allas. Hälften av mammorna grät, ingen av papporna grät. När vi kom fram till där vi skulle sluta springa, så började vi med en stor gruppkram "Jag kan inte fatta att jag tog studenten" andades Noah "Nej, tro mig, ingen gör det med dina betyg" Noah skrattade, och slog till William på armen. Jag fnissade till "Jag skulle ha hållit tal nu, men jag har inte förberett något..." Så lade jag till ett litet nervöst skratt, killarna skakade på huvudet med ett leende "Så likt dig" Daniels mamma rusade fram och kramade honom "Min lilla gubbe har tagit studenten!" utropade hon, glatt, men ändå sorgset. "Mamma..." mumlade Daniel förnedrandes, medan han försökte få bort sin mamma från honom "Jag borde nog gå till Loui...jag menar min familj" Avfyrade jag ett ursäktande leende, innan jag klämde mig igenom folkmassan, som stod och firade, och skrek på nästa klass som börjat springa. Jag såg min pappa, som log mot mig, men struntade i honom, och sprang rakt in i Louis famn när han kom upp i mitt synhåll. "Grattis, Mathilda!" utropade han, stolt, och glatt. Jag log stort mot honom, innan jag lutade mig in mot honom för en kyss. Kyssen varade länge, tills jag hörde min pappa harkla sig bredvid oss. Då avslutades kyssen, och både jag och Louis vände blicken mot pappa, som bara log mot mig "Grattis, gumman, jag är så stolt över dig" Berättade pappa med en snabb kram "Åh, tack" Log jag, och vände sedan blicken mot Marie, som öppnat munnen "Grattis Mathilda, jag vet att du inte gillar mig, men jag vill bara säga att jag önskar dig all lycka i livet och..." Jag avbröt henne igenom att omfamna henne i en kram samtidigt som jag blundade "Tack, Marie" Mumlade jag fram, då mitt ansikte nästan täckes av hennes lockade hår "Varsågod, Mathilda" Jag avslutade kramen för att avfyra ett glatt leende "Ehm...Paul...jag hade tänkt fråga om jag fick låna Mathilda den här kvällen" Pappa tittade tvekandes på Marie som bara tittade menandes på honom samtidigt som hon log lite "Okej då. Men hon ska vara hemma senast tolv dagen efter" Jag skrattade lyckligt "Får jag sova över?!" Pappa log smått "Ja" Sa han, man kunde höra motviljan i hans ton, men det var inte direkt något jag brydde mig om. Glatt vände jag mig mot Louis, som bara log stort mot mig. "Det här är liksom..." Jag slog ut med armarna i en gest "...en mirakeldag" Louis skrattade smått, och tog tag i min hand medan min blick åkte till den nya och sista klassen som sprang ut. "Jag älskar dig" Berättade han, vilket fick fjärilarna i magen att reagera starkt. "Jag älskar dig med" Log jag, innan jag la armarna runt honom och drog in in honom i ännu en kyss.
Louis körde in nycklarna i nyckelhålet, samtidigt som han knackade på dörren. Jag skrattade "Louis, det är ingen där, det hjälper inte att knacka" Louis himlade med ögonen, men svarade inte. Han var så tyst, så hemlighetsfull. Han hade nästan inte sagt något alls på bilresan, bara lett hemlighetsfullt. "Louis, vad är det du plan..." Jag hann inte ens säga klart min mening, innan Louis hade öppnat dörren och försvunnit in i mörkret. Förvirrat blinkade jag ett antal gånger, innan jag kikade in. Helt kolsvart. "Louis?!" ropade jag, men fick inget svar. Bara vinden som blåste starkt, vilket fick takpannorna att låta hemskt mycket, och gjorde hela stämningen läskigare. "Louis?!" försökte jag få honom att höra mig igen, men samma resultat. Inget. Jag klev försiktigt in i hans hus, och letade efter lys knappen. När jag precis hittat den, blåste dörren igen bakom mig, och jag hoppade till högt. Min hand fördes tillbaka till lys knappen och tände, men såg bara en tom hall. "Boo bear?" sa jag, lite mjukare denna gången, medan jag tveksamt vandrande in i huset. "Loui?" Jag tände i köket, och precis som hallen, tomt. Helt tomt. Jag vred huvudet mot vardags rummet, innan jag försiktigt klev in i det, och tände lampan. Då möttes jag av något som fick mig att bli ännu mera skrämd. "
ÖVERRASKNING!" Helt plötsligt dök Leo, Damon, Felix, Brad, Daniel, Jack, Oskar, Noah, Zack, William, Harry, Liam, Niall, Zayn och
Louisfram. Förvånat tittade jag på dom, och började sedan skratta, oförståendes. De stod och väntade på att jag skulle säga något "Ehm...vad gör ni?" Alla skrattade. Och började röra sig fram emot mig. "Vi har en fest" Sa Jack, som om det vore den självklaraste saken i världen, vilket det lite också var. "Grattis!" Harry hade lite problem med smällaren, men sköt sedan iväg konfetti över hela rummet. Min blick mötte Louis "Så dt var därför du var så jävla hemlighetsfull, jag..." Jag hade inga ord för det här, eller jag hade ju ett. Galet. Men jag kunde inte uttrycka det, jag var ju nästan i chock. Samtidigt såg jag massa snacks på bordet, vilket fick mig att bara lämna Louis och gick raka vägen mot tårtan "Så likt dig" Klappade Noah mig på axeln, vilket fick nästan alla att skratta.
Grattis till studenten, Matti! Stod det på tårtan med stora bokstäver. Sedan var det ju min favorit, fransk chokladtårta. "Alltså..." Ännu en gång fick jag inte fram några ord, bara stod och skakade på huvudet. Skratt ekade ännu en gång i rummet "...tack" log jag, medan jag tittade bak på alla. Oskyldigt räckte William upp armarna i luften "Tacka inte oss, allt är till Louis förtjänst" Med ett leende mötte jag Louis blick, Louis öppnade famnen, beredd på att ge mig en kram, medan jag gick in i hans famn. Medan alla andra skrattade, och Brad tog upp konfettin som låg på golvet och kastade den över oss. Sedan fylldes rummet med prat och alla gick fram mot alla snacks. Förutom jag och Louis, som stod kvar och kramades. "Tack" viskade jag mot hans axel, och kramade om honom hårdare "Varsågod" mumlade han in i mitt hår. "Jag älskar dig" berättade jag, ganska stort byte om samtals ämne. Louis tyckte nog också det, för han skrattade tyst "Jag älskar dig med, Matti. Väldigt mycket" Kramen avslutades och istället började han kyssa mig, givetvis besvarade jag kyssen, och placerade mina armar runt hans hals medan hans händer slingrade sig runt mig. Så där stod vi, och kysstes. Jag skulle aldrig kunna vara lyckligare, och jag skulle inte kunna tänka mig någon mer varm, trygg och mjuk plats än i hans armar.
The End! Vad tycker ni?! Det blev att publicera det även fast det var ganska kort, eller ja, ganska kort för att vara slut-kapitlet.
OBS!: Vi tänkte undra om ni vill ha en prolog på den här, alltså som kanske hoppar si sådär något år till in i framsiden, som ett 'vad hände sen' liksom.
Kommentera! :)
//Hilda & Nellie
Kommentera ! :)
Rösta!
Hejsan!
Vi har en fråga! :) Vi har hunnit tills det vi ville få med i slutet, men det blev lite kort. Inte jätte kort, men kort. Så vi hade en fråga, vad tycker ni att vi ska göra, publicera det även fast det är lite kort, eller att det blir försenat, medan vi försöker bygga upp mer, så det blir längre kapitel? :)
Demokratin bestämmer, dvs det det blir mest av blir det :)
Kapitel 39 - You Know What?!
"Det som ni nyss gjorde, kallas för mobbning, och det är inte tillåtet i skolor, jag tänker se till att eran lärare ska få reda på det här, för det är sjukt. Ni har inte en jävla anledning att ge er på en person, Mathilda är en person, och hon är en underbar person dessutom, till skillnad från er. Jag känner er inte, men det ni kallade mig flickvän fick mig att veta allt jag behöver veta om er, ni är idioter" De stirrade, han stirrade och jag stirrade. Det var så tyst så man kunde höra lärarna prata i fikarummet, vilket ändå låg väldigt långt bort härifrån "Kom, Mathilda, nu går vi" fräste Louis, han fräste mot Katie's gäng, men han sa orden till mig. Han tog tag i min hand och började leda bort mig, ut från skolan.
"Bitch" skrattade Leo. Jag gjorde en min mot honom, som han började skrattade mer åt "Mr. Adams, här tilltalar vi bara varandra med namn" berättade Mrs. Keely bestämt till Leo. "Vad då, så man får inte säga gubbjävel?" Uttalade Felix, och låtsades spela förvånad. Hälften av klassen skrattade medan hälften himlade med ögonen och suckade. "Nej" "Okej, då säger jag tantjävel" Det blev tyst i två sekunder kanske, sedan brast jag i ett stort klass och killarna hängde på "Du är bara för härlig, Damon" skrattade jag. Damon log och blinkade med ena ögat mot mig "Jag vet" Jag skrattade mer och skakade på huvudet. "Okej, vi har en timme kvar på den här lektionen. Ordning!" Skrek Mrs. Keely och en tystnad spred sig över klassrummet. "Ja, exakt, sluta, det är inte roligt!" Skrek Felix och vände sig om i stolen "En person i den här klassen har bettet sig dåligt. Amanda, jag tittar på dig!" Amanda tittade upp på honom surt och tittade sedan tillbaka ner i sina pappen "Vi borde starta en revolution, en gång i veckan man får prata så mycket man vill!" Utbrast Brad "Vi har det, det kallas för rast" skrattade jag. Killarna började skratta "TYST!" Skrek Mrs. Keely. Det tog en sekund, sedan började Felix storgråta på låtsas "Vad är det?" "Du skrek åt mig!"
I samma sekund som Felix höll på att låtsas gråta så vände jag på huvudet ut igenom fönstret och fick syn på Louis som stod där. Mitt leende blev bredare när han log mot mig och vinkade. Jag vinkade diskret tillbaka och vände sedan huvudet mot Mrs. Keely som verkade gett upp hoppet om lektionen. "Mrs. Keely, säg till dom!" Utropade Sandra. "TYST!" Skrek Mrs. Keely ut. Ingen av dom lyssnade och dom fortsatte spela upprörda "Mrs. Keely, om dom är tysta slutar vi tidigare då?!" Skrek jag för att överrösta killarna. Mrs. Keely tänkte en stund "Ja!" Jag log nöjt mot Louis ute i fönstret. Om vi slutar tidigare blir det mer tid med Louis. "Killar, tysta!" Sa jag med normal ljudnivå på rösten. Killarna slutade prata direkt och tittade på mig "Vi slutar tidigare om vi är tysta" berättade jag. Killarna tittade på mig, som att dom frågade vad det spelar för roll "Jag vill sluta tidigt" Killarna satte sig på sina platser "Okej hörni, för Mathilda!" Utropade Felix och resten av killarna gav ifrån sig seger rop och slog i bänkarna "Okej, vi genomför läxan, sedan slutar vi" "Wow!" Skrek jag och satte upp händerna i luften, killarna hängde på och seger ropade igen. "Okej, ni måste veta vad dom här orden betyder..." Hon strök under några ord och min blick fördes till Louis. Han log snett och jag log tillbaka. "...kan någon säga vad det här ordet betyder?" Amanda räckte upp handen "Mrs. Grey" "Det betyder att man återföds" sa hon med en aning tillgjord röst. "Bra, Mathilda, vad står HDI för?" Jag suckade "Har Damon Ilningar" Killarna skrattade medan fröken suckade "Nej, det står för Human Development Index." "Amen vafan, det är ju samma sak" Killarna skrattade mer, eftersom det var två helt olika saker "Nej, för vad betyder det, Kajsa?" Kajsa tänkte svara, men jag öppnade munnen snabbare "Men vem fan bryr sig, nu vill jag sluta!" Utropade jag bestämt och slog knytnäven i bordet dramatiskt "EXAKT!" Skrek killarna. Fröken tittade bisarrt på oss "Okej, gå, men glöm inte läxan" Jag skrek 'Wohoo!' lite förvånad att hon lät oss gå. Jag tog mina böcker och hände min skinnväska slarvigt på axeln och gick sedan snabbt ut till mitt skåp och slängde i. Böckerna "Mathilda, vi har läxa till imorgon. Ska det vara vulkan?" Undrade Jack "Skulle det inte vara solsystemet?" Frågade jag. "Matti, vad vill du?" Sa Leo. Killarna hade alltid gått efter min åsikt. Dom har till och med sagt att jag är ledaren för den här gruppen. "Solsystemet" "Då blir det det!" Uttalade Daniel och klappade ihop händerna "Eller nej, Jacks idé, vulkan. Så roligt att se när den exploderar" "Okej, vulkan alltså!" Skrek Daniel ut. "Okej, ska vi göra den nu?" "Ehum... Jag har en sak att göra, så jag hinner verkligen inte idag" sa jag och rotade i min väska efter min mobil "Det är okej, vi gör den" sa Leo "Tack" log jag och tog ett steg fram och pussade honom på kinden. Leo log "Ses imorgon!" Ropade han efter mig när jag gick mot utgången "Japp!" Ropade jag tillbaka och öppnade sedan dörren. Louis stod och log mot mig när jag kom ut "Har du slutat?" Undrade han och la sina armar på mina höfter. "Japp" mumlade jag och placerade mina händer runt hans nacke. Han började kyssa mig och jag kysste givetvis tillbaka."MATHILDAA!" Åh, jag kunde känna igen den bitchens röst vart som helst. Jag avbröt kyssen och tittade på Katie. "Kan du och jag...prata lite?" Hennes röst lät trevlig, inte alls likt henne. Hon, Amanda och Lisa stod och stirrade på Louis medan Amanda och Lisa fnissade som besatt "Ja, okej, låt det inte ta för lång tid, jag vill inte slösa tid på onödiga saker" Den Katie jag känner skulle ha varit uppkäftig mot mig, men nu bara log hon "Okej..." Katie log fjäskande innan hon började gå bortåt, och beräknade sig nog att jag skulle följa efter henne. Jag gav Louis en besvärad blick, som han bara log åt. "Mathilda, vi har ju alltid varit vänner..." Jag höjde stort på en ögonbrynet. Bitch said what? "...så kan inte du be din kille att skriva en autograf till mig?" Jag skakade stort på huvudet "Jag kan inte fatta att du sjunker så lågt bara för att min pojkvän är känd" Misstroget skakade jag på huvudet medan jag med snabba steg gick mot Louis, som log lite mot mig. "Ska vi åka till en fin park?" Undrade han, samtidigt som min mobil började ringa "Låter jättebra..." mumlade jag och släppte min omfamning om han för att ta upp min mobil. Pappa.
Jag suckade, men svarade sedan "Ja?" svarade jag otrevligt "Hej" Jag suckade igen "Vad vill du?" mumlade jag besvärat ut medan jag gjorde en irriterad min, vilket fick Louis att försöka hålla sig för skratt. "Ja ja, förlåt då, men du..." Jag hörde på pappas röst att han var arg "Jaaa...?" Försökte jag få honom att komma till det han ville "Jag fick ett intressant telefon samtal från din idrottslärare idag" Jag stannade upp "Varför var det intressant?" "Han berättade att en kille hade kommit, och hämtat upp dig, mitt i idrottslektionen. Det var intressant, eftersom hade hade undertecknat som Louis Tomlinson" Jag suckade "Ja, men jag..." "Mathilda, innan jag åkte trodde jag att jag gjorde det klart för dig att du inte fick vara med honom" Mina ögon åkte förtvivlat runt från skolan till vägen, och fastnade på Louis som stod med sin bil och gestikulerade att jag skulle gå in i den, vilket jag gjorde, och han stängde bildörren åt mig "Men pappa, snälla, du förstår inte vad han betyder för mig" "Mathilda, det ä..." Jag avbröt honom snabbt "Vänta, pappa, kan inte du och jag göra en deal?" Jag hörde han sucka i telefonen "Vad?" "Om du ger Louis en chans, ger jag häxan en chans..." "Hon heter Marie" Avbröt pappa mig, jag himlade med ögonen för mig själv "Visst, så ger jag häxan Marie en chans" Avslutade jag meningen. Louis satt och väntade på att jag skulle prata klart, så han kunde börja köra, jag vet inte varför han var tvungen att vänta, men jag sa inte emot. Jag hörde pappas fundersamma mummel på andra sidan luren "Okej då, det låter väl bra, för...jag har en sak att fråga dig..." Jag trummade otåligt med fötterna mot bilgolvet "Ja?" "Vill du vara brudtärna på mitt och Marie's bröllop?" En kall och ovänlig känsla sökte sig in i min kropp, och mitt grepp om min mobil försvann helt. Min mobil drämde ner i golvet på bilen, i fotutrymmet. "Mathilda? Hur mår du? Vad är det?" Medan jag bara stirrade rakt framför mig tog Louis min mobil "Hallå? Paul?! Vad sa du? Hon är helt...chockad" Han drog med handen framför mina ögon, men jag bara fortsatte stirra. Ska dom gifta sig?
Plötsligt kom min hjärna igång igen och jag ryckte åt mig min mobil "VA?!" Tjöt jag in i mobilen "Förlåt, gumman, men du måste acceptera detta..." Louis började köra iväg från skolan "Vet du vad, hej då, ring mig inte igen" Jag avslutade snabbt samtalet, innan jag med en suck pressade ner den i fickan. "Babe, du kanske förväntar dig lite för mycket från din pappa" Förvirrat tittade jag upp på Louis "Du vet inget om det här, sluta..." Louis mötte snabbt min blick för att ge mig ett menande ansiktsuttryck innan hans ögon åkte tillbaka till vägen. Jag suckade "Förlåt, jag bara..." "Nej, det gör inget, babe, vi pratar inte om det bara" Han tog tag i min hand, och jag log.
"Det här är så mysigt" berättade jag med ett leende, medan jag drack lite på min milkshake "Håller självklart med" log Louis, innan hans hand sökte sig mot min. Stranden var vackrare än någonsin, och vågorna slogs upp på stranden med en sådan kraft att vi var tvungna att gå längre bort för att våra skor inte skulle bli blöta "Såklart du gör" log jag, och blickade upp på Louis som bara skakade skämtsamt på huvudet med ett leende. "Jag gillar att det är så lugnt och fint här" Jag nickade stort, innan jag stannade upp. Louis, som ine var berädd på att jag skulle stanna stannade någon halvmeter framför mig "Vad är det?" Jag log lite, åt min egen idée, innan jag började ta av mig mina converse, vilket fick Louis att titta konstigt på mig "Vad håller du på med?" Utan att svara gick jag bara rakt ner mot vattnet, och lyfte lite på kjolen jag bar. Vattnet var svalt, jag tog ett djupt andetag innan jag tittade bortåt mot horisonten. Fågelkvittrandet överröstades utav Louis, som gjorde ifrån sig massa ljud som betydde att han tyckte vattnet var kallt. Jag suckade, men log, innan jag vände mig om för att möta Louis, leendes. "Babe, jag älskar dig" log han, utan att jag riktigt visste varför han sa der just då. Jag log ändå stort, för trots tillfället var det fyra väldigt starka ord "Jag älskar dig med, Louis" Pressade jag mina läppar mot hans i en underbar kyss.
Next charper = the end...sad, but what tycker ni about detta kapitel? :)
En liten 'varning' är att vi kommer hoppa fram en viss tid i nästa kapitel, hue långt och varför får ni nog veta då ;)
//Hilda
Kommentera för mer!!
Kapitel 38 - Idiots
"Tungan ut" befallde han, och jag gjorde som han sa med ett skratt "Ögonen i kors" Jag gjorde någon galen min med ögonen i kors, och man hörde hur min mobil klickade till många gånger av att Louis bombade med foton "Och sen en kyss, hela finalen liksom" Jag log, och vände mig om mot honom innan jag mötte hans mjuka läppar. "Den bilden förtjänar att vara bakgrundsbild, tycker du inte det?" frågade Louis och nickade mot min mobil där fotot när vi kysstes fyllde bilden "Okej, gör det du" mumlade jag medan jag lutade huvudet mot hans axel, gud, jag är världens lyckligaste tjej.
Louis arm var placerad runt mig och han gick långsamt med mig bredvid sig samtidigt som vi åt på varsin glass "Så din pappa är bort rest i en vecka, men varför?" Jag åt lite mer på min glass medan jag suckade åt svaret "Han är i Venedig med Marie?" "Din elaka styvmamma?" Jag gav Louis en leendes blick "Japp, hon kommer in i mig liv och tror att jon kan ersätta min mammas plats" Jag fnös "Knappast" Medan jag tog en tugga av glassen såg jag hur solen sken rakt ner på lekplatsen. Barnen i parken sprang runt och lekte, och tjöt och skrek av lycka, och skrattade. Jag log mot dom "De är så söta" log jag, med blicken fast klistrad på barnen"Ja, visst är jag..." mumlade Louis något omedvetet om vad jag pratade om "Inte du" skrattade jag och slog till honompå armen, vilket fick hans fulla uppmärksamhet på mig "Jag menar barnen" "Om du gillar barn så måste du träffa mina lilla systrar, de är tvillingar" Louis satte nästan i halsen efter han sagt meningen, vilket fick mig att titta på honom med en konstig blick "Just det, du måste ju träffa mina föräldrar!" Jag gav honom en tveksam blick "Är det så bra då? Jag menar de kommer nog inte tycka om att vi är tillsammans, exakt som min pappa" "Du, va inte orolig för det, mina föräldrar vet att när jag tar hem en tjej att träffa mina henne måste det vara något seriöst, för jag gör annars aldrig det" Jag nickade kort, och litade på orden som kom ut från min pojkväns mun, "Okej, men just nu vill jag bara njuta av min jordgubbsglass"
"Här" viskade Leo åt mig på lektionen. Jag vände huvudet mot honom. Han gav mig försiktigt en telefon som var fullproppad med rosa glitter. "Katies mobil" Jag log mot honom, och han log tillbaka. "Tog du den?" Leo nickade "Va fan, Leo" skrattade jag "Jag har alltid vetat att du var en tjuv" Han himlade med ögonen "Försök komma på koden" Jag log mot honom igen innan jag tryckte på hemknappen. Mina ögon vidgades en aning när jag såg vad Katie hade som bakgrundsbild. Louis, min pojkvän. "Vafan..." Mumlade jag till mig själv. En hand ryckte plötsligt åt sig mobilen. Jag tittade upp och fann Katie stå där och stirra på mig ovänligt. "Varför tog du min mobil?!" Jag ignorerade frågan totalt "Varför har du Louis som bakgrund?" Undrade jag. Katie fnös "För att han är het" Jag gav henne en sur blick "Vad då, vad har du då?" Jag lät henne ta min mobil, som låg på bänken., då jag trodde att jag hade den vanliga ego bilden på mig. Men kom på mig själv med att Louis hade bytt, till en bild där vi pussades "Fan, ge hit den!" Skrek jag, men för sent, Katies haka föll till golvet och hennes ögon blev stora som jordklot "Va?!" Skrek hon ut. Jag ryckte snabbt åt mig min mobil och låste den "Va... Men är du tillsammans med Louis?!" Jag skakade snabbt förskräckt på huvudet "Nej, jag b...Pfffttt... Vad fick du det ifrån!? Nej!" Katie tittade misstroget på mig "Inte? Hur kunde du göra den där bilden?" "Photoshopad" sa jag snabbt "Det syntes ingen svart linje runt" "Jo, du tittade inte lika noga. Kom inte med någon bullshit, bitch" fräste jag. Katie tittade surt på mig, men gick sedan. "Meaw" imiterade Leo en katt och ungefär klöste i luften. Jag skrattade.
Det var efter skolan, och jag la in mina böcker i skåpet. Zack hade precis gått, vilket betydde att jag tror jag var den enda kvar i skolan. "Men kolla vem det är" Katie dök upp bakom mig med sina följeslagare Amanda och Lisa bakom sig, som log mot mig hotfullt "Nej men ser man på, är det inte bitchen själv" sa jag och ansträngde mig för att få fram ett leende. "Vet ni vad, hon trodde typ att hon var tillsammans med Louis Tomlinson" Alla tre skrattade och jag höjde på ena ögonbrynet "Det sa jag aldrig" "Nej, för du är alldeles för ful för honom" Jag himlade med ögonen, innan jag slog igen skåpet, och tänkte precis börja gå mot dörren då min mobil ringde. Jag suckade högt och tydligt, innan jsg krånglade ut mobilen ur min väska, och svarade, utan att se em det var "Ja?" undrade jag, lite irriterat av allt krångel. "Hey babe, kommer du snart, jag väntar utanför med min bil" "Ja, jag kommer snart, jag ska bara...tja, gå di" Den sista meningen skrattade jag ut, för jag är så dmi huvudet. Louis verkade inte veta vad jag skrattade åt, men skrattade med mig ändå. "Okej, skynda, jag saknar dig..." "Vem pratar du med? Din påhittade pojkvän?" Jag hörde hur Lisa och Amanda skrattade ännu en gång. Jag suckade och himlade stort med ögonen "Mathilda? Vem var det?" "Nej, ingen, det var bara..." "Även fast han kanske är osynlig, är han snyggare än Mathilda, alla är väl typ det. Önska bara att Mathilda själv kunde bli osynlig så man slapp kräkas i sin munnär man såg henne" Nu skrattade de tre högre, medan jag bara suckade "Vem sa det?!" Nu lät inte Louis nyfiken, utan mer arg "Nej, det var ingen..." "Eller vet du vad?! Hej då!" Jag rynkade pannan "Eh...ja ha...hej, då...?" mumlade jag tveksamt ut medan jag blickade ner på telefonen
Samtal avslutat.
Lade han på? Jag ryckte på axlarna för mig själv, innan jag började gå ut. "Hallå, Mathilda, vart ska du då? Ska vi inte gå till en skönhetssalong och fixa det utseende? Jag tror förresten det krävs mer än det för att fixa...det där" Gud tjejen går mig på nerverna. Louis stormade in igenom dörren och tittade på Amanda, Katie och Lisa. "Vem fan kallade min underbara flickvän för ful?!"
Tystnad.
Hans axlar sänktes upp och ner i väldigt tunga och argsinta andetag. Jag hörde personer flämta bakom mig, och vände mig om, och fick se Katie, Amanda och Lisa, stå i chocktillstånd och stirra på min pojkvän. "Louis, bry dig inte om dom, dom är helt dumma i huvudet, kom nu" Han gjorde motsatsen och gick raka vägen fram till dom "Det som ni nyss gjorde, kallas för mobbning, och det är inte tillåtet i skolor, jag tänker se till att eran lärare ska få reda på det här, för det är sjukt. Ni har inte en jävla anledning att ge er på en person, Mathilda är en person, och hon är en underbar person dessutom, till skillnad från er. Jag känner er inte, men det ni kallade mig flickvän fick mig att veta allt jag behöver veta om er, ni är idioter" De stirrade, han stirrade och jag stirrade. Det var så tyst så man kunde höra lärarna prata i fikarummet, vilket ändå låg väldigt långt bort härifrån "Kom, Mathilda, nu går vi" fräste Louis, han fräste mot Katie's gäng, men han sa orden till mig. Han tog tag i min hand och började leda bort mig, ut från skolan.
Vad tycker ni om det som Louis sa till Katie och dom? :)
förresten, vi har ju sagt att vi beräknar omkring 50 kapitel på den här novellen, men det blir nog bara fyrtio. Dvs den är slut om ca 2 kapitel..
//Nellie
Kommentera för mer!!
Kapitel 37 - Louis?!
"Han är 21" svarade jag enkelt, fortfarande med en rynka i pannan "21 år?!" Jag nickade kort "Han är för gammal för dig, Matti" Jag stirrade ovänligt på Felix "Och nu ger du mig samma blick som han gav mig" Jag kunde inte låta bli att skratta åt hans hopplösa ton "Jag älskar honom, Felix, okej?" Han nickade kort "Ja, jag har förstått det. Men hur tar din pappa det då? Han som är så över beskyddande " Jag suckade, och skakade på huvudet "Du skulle bara veta..."
"Tråkigaste lektionen någonsin" suckade jag ut, och slängde in matte böckerna i skåpet "Håller med" Jack dök upp bakom mig, och gjorde samma sak som jag. "Matti, är inte det där din pojkvän?" Jag vände huvudet, och såg Louis som vinkade smått utanför. Jag tittade storögd på honom "Eh, jo...jag måste nog prata med honom" Snabbt som bara den gick jag ut igenom dörrarna, och Louis log mot mig "Louis?! Vad gör du här?" Han tittade på mig, förvånat "Är du inte glad över att se mig?" "Jo, självklart, men Katy, eller Amanda, eller Lisa eller någon får inte se dig..." mumlade jag medan jag puttade honom bort från alla fönstren och dörrar man kunde se igenom. "Varför inte?" "För att...bara därför" suckade jag ut "Men när slutar du?" Jag mötte hans blick "Det är Engelska nu, sen slutar vi efter idrotten" Han nickade. "Vart har ni idrott?" "Brukar ha det på fältet bredvid idrottssalen" Han nickade "Okej, jag kommer dit sen" Jag nickade, och gav honom ett leende innan jag böjde mig fram och kysste honom "Ses sen då" mumlade jag mot hans läppar "Japp, ses sen" mumlade han tillbaka, och gav mig en sista snabb puss innan jag var tvungen att vända och gå tillbaka in igenom dörren.
"Hur länge är kvar på den här lektionen?" Suckade jag upprivet. "Två timmar och 20 minuter" svarade idrotta läraren Mr. Hitch och jag suckade igen. Jag lutade mig mot Damon och han la armarna runt mig. Om man ser oss nu, ser det nog ut som att vi är tillsammans. Men om man kände oss vet man att Damon och jag bara är vänner, vi kan göra såna där kärleksfulla saker, men vi är inte mer än vänner. Damon gosade ner sitt ansikte i mitt hår och jag skrattade och gick framåt i ledet. Egentligen är brännboll kul, men inte när man har en lärare som skriker varje gång man gör fel. "Higgings, din tur!" tjöt Mr. Hitch över hela planen. "Ja, lugna dig Mr. Bitch" skrek jag tillbaka och killarna i ledet skrattade. "Vad sa du?!" Skrek Hitch "Eh... Mr. Hitch" Jag såg att Hitch inte trodde mig, men han fortsatte ändå spelet. Jag tog upp träklubban och synade ut över planen. Alla hade gått längre fram. Så dom trodde att jag skulle skjuta kort? Jag fnös för mig själv. Inte enligt mig...
Jag kastade lätt upp bollen i luften och slog sedan till den med all kraft jag hade. "Herrejävlar!" Skrek i princip alla och jag började springa. "FRIVARV!" Tjöt alla när jag sprang in i målet. Damon kom efter ett tag "Fan vad långt du slog" skrattade han andfått. Jag log "Tack" Han blickade ut över planen och jag la armarna runt hans hals, och han slingrade armarna runt mig. Jag släppte ena handen för att ta upp parfym ur min väska och sprejade sedan på honom. Han skrattade och jag la tillbaka den och satte mig hand runt hans hals igen. "Jag vill inte lukta tjej parfym" skrattade han "Det får du nu, tjejerna kommer jaga efter dig" "Ja, med facklor och högafflar för att jag luktar som dom" Jag skrattade och pussade han på kinden "Nej, för att du luktar gott" Damon böjde sig ner mot mig och gav mig en puss i pannan "Tror du att om någon ser oss såhär så kommer dom tro att vi är tillsammans?" Jag nickade "Skulle nog se ut så." "MRS. HIGGINGS OCH MR. JOHNSSON, SLUTA MED ERA FASONER!" Skrek Hitch. Jag vände huvudet mot honom och fick då se Louis stå bredvid honom och stirra på mig och Damon med huvudet på sned. Jag släppte taget om Damon direkt, så han inte skulle tro något och sprang sedan över hela planen och log när jag kom fram till honom. Han hade en luva uppdragen och solglasögon. "Varför kysste du Damon på kinden och han kysste dig i pannan?" Undrade han. Jag hade ingen bra förklaring till det. Jag blev glad att höra hans röst, och jag drog av hans glasögon och såg in i hans grå blåa ögon, som just nu bara skrek om avundsjuka. "Louis, jag måste få pussa mina vänner då och då utan att du blir avundsjuk, du vet m..." Louis avbröt mig snabbt "Jag är inte avundsjuk!" Jag gav honom en menande blick. "Och förresten, ja, ja. Huvudsaken är att vi kommer härifrån nu" Den sista meningen viskade han och jag log "Det är den sista lektionen, men vi har typ två timmar kvar på idrotten" Louis log större "Jaså? Kolla in bossen"Louis vände sig om mot Mr. Hitch "Em, ursäkta?" Mr. Fitch vände sig om "Jag heter Louis, Mathildas målsman medan hennes pappa är bortrest. Kan Mathilda gå tidigare från idrotten idag?" Mr. Hitch satte händerna bakom ryggen "Självklart. Men om du ursäktar så behöver jag en underskrift" Louis log vänligt "Ja, bra, och vart ska jag skriva under?" Hitch gick och rotade i sin väska och kom sedan tillbaka med penna och papper. Louis tog det och skrev sin signatur 'Louis Tomlinson' och gav sedan tillbaka det till Hitch "Okej, hej då Mathilda, glöm inte idrottskläderna vid nästa lektion" Jag skakade på huvudet "Ska bara säga hej då till killarna" sa jag och sprang mot dom. Jag kramade om Damon först och kunde inte låta bli att lukta på parfymen "Louis tar med sig dig, eller hur?" Sa Damon "Japp" log jag "Ses imorgon" Jag gav honom en puss på kinden "Leo, välj, puss eller kram?" "Puss" sa han snabbt och jag pussade honom på kinden "Hej då" sa jag sedan och gick fram till Brad "Puss" bestämde han och jag gjorde som han sa. Alla killarna valde puss och jag joggade sedan till Louis. Han tog min hand och vi började gå. "Äntligen, jag trodde du skulle kyssa hela England" Jag skrattade och skakade på huvudet.
"Gud jag har flyt..." mumlade jag medan jag satt med Candy Crush framför mig på min mobil. Louis dök upp bakom mig, och tittade på min mobil "Men Mathilda, gumman, du vet inte hur man ska hantera en mobil" Jag tittade upp på Louis "Ja är en 16 årig tonårsflicka, ingen berättar för mig hur en mobil ska hanteras" Louis skrattade, och ryckte min mobil åt sig "Men om man har sin heta pojkvän bredvid sig så kan man juinte spela, man måste juta några foton" Jag fnissade till "Visst" mumlade jag ut när Louis gick in på kameran och vände på kamera riktningen så den var riktad mot oss "Tungan ut" befallde han, och jag gjorde som han sa med ett skratt "Ögonen i kors" Jag gjorde någon galen min med ögonen i kors, och man hörde hur min mobil klickade till många gånger av att Louis bombade med foton "Och sen en kyss, hela finalen liksom" Jag log, och vände mig om mot honom innan jag mötte hans mjuka läppar. "Den bilden förtjänar att vara bakgrundsbild, tycker du inte det?" frågade Louis och nickade mot min mobil där fotot när vi kysstes fyllde bilden "Okej, gör det du" mumlade jag medan jag lutade huvudet mot hans axel, gud, jag är världens lyckligaste tjej.
Sent kapitel, förlååååt! :S Men VAAAD tycker ni om det jag äntligen fick ihop?! :)
//Hilda
Kommentera för mer!!
Kapitel 36 - 21 Years
They don’t know how special you are
They don’t know what you’ve done to my heart
They can say anything they want
Cause they don’t know about us
När låten var slut, stod jag fortfarande helt förstenad. Jag fokuserade till 100 på Louis, jag märkte inte ens att alla jublade. Han närmade sig mig, och tryckte sina läppar mot mina i en underbar kyss.
"Babeeeee..." Jag stönade högt och slängde en kudde rakt ut i rummet "Låt mig vara" "Men, baby, du måste till skolan" Jag vred på mig i den varma sängen "Tvinga mig" Jag öppnade ögonen, och möttes av Louis som gav mig ett leende och en suck "Okej, jag får göra det här på det svåra sättet..." mumlade han, medan han drog upp mitt varma täckte, och tog tag i mina fötter och började dra. Jag skrek till och tog tag i sänggaveln, "Jag vill inte till skolan!" utropade jag bestämt "Du måste!"
Jag suckade när mitt grepp om sänggaveln lossnade, och Louis drog mig mot sig. "Jag gick faktiskt upp tidigt bara för att väcka dig, och jag har gjort frukost!" Jag drog sömnigt handen igenom mitt hår, och satte mig halvt upp "Vad är det?" "Pannkakor" Jag mötte trött hans blick "Kommer om fem" Han nickade kort, medan jag satt och väntade på att han skulle gå ut "Ut" Beordrade jag när han inte hade en tanke på att gå ut "Nej, jag ska stanna och se till att du gör dig i ordning, annars kommer du bara somna om" Jag tittade storögd på honom "Jag ska byta om" Han ryckte på axlarna "Stannar fortfarande" Jag suckade, och gav honom en sista chans att gå ut, men han bara satt kvar. Jag ställde mig upp och rev ut några kläder ur garderoben, innan jag bytte om med ryggen mot honom.
På bilradion spelades Roar med Katy Perry och Louis skulle självklart sju ga med det dåsigaste och högsta han kunde, så alla personers uppmärksamhet som gick förbi hamnade på just Louis bil, som jag satt i medan jag blickade ut över skolan. Jag har inte längtat hit direkt...
"Japp, ses efter skolan, babe" Jag nickade kort, och gav honom en puss på munnen innan jag klev ut från bilen. Jag sköt upp min väska på axeln medan jag med snabba steg tog mig fram mot dörren.
"Matti!" Jag kände gott och väl igen Felix röst, och tittade upp från marken, och omfamnades av honom "Felix!" log jag, honom hade jag saknat. Jag försökte ignorera den starka, stickande lukten av parfym, och var bara tvungen att kommentera det "Ett sprut parfym räcker, mannen" Han skrattade, och himlade lätt med ögonen. Jag kände ett par armar runt mig, och trodde det var någon av killarna, men Felix ansiktsuttryck visade att han inte kände igen personen "Ehm...Matti, vem är det?" Jag vände mig om och såg Louis som tittade surt mot Felix. Jag stirrade på honom "Ehh, Felix, det här är Louis" "Hur känner du honom, är det typ din låtsas bror?" "Han är min pojkvän" Felix tittade på mig med ett förvånat ansiktsuttryck, och tittade sedan på Louis igen. När Louis gav honom ännu en ovänlig blick undvek han Louis blick, och tittade ner i marken.
"Okej..." mumlade han kort. "Ehm, Louis, jag börjar snart, jag måste gå" Han nickade kort, och mötte min blick "Okej, babe, kom ihåg att jag är din pojkvän och ingen annan" Han lämnade mig med en puss på kinden innan han satte sig i bilen och körde iväg. Aha, han var avundsjuk, jag suckade, men log ändå lite av att han var söt. "Han såg gammal ut" Jag lyfte blicken och tittade på Felix med ett argt ansiktsuttryck "Gammal?!" "Wow, nej, nej, jag menade asso...för gammal för dig, hur gammal är han?" Skyndade han sig med att säga. "Han är 21" svarade jag enkelt, fortfarande med en rynka i pannan "21 år?!" Jag nickade kort "Han är för gammal för dig, Matti" Jag stirrade ovänligt på Felix "Och nu ger du mig samma blick som han gav mig" Jag kunde inte låta bli att skratta åt hans hopplösa ton "Jag älskar honom, Felix, okej?" Han nickade kort "Ja, jag har förstått det. Men hur tar din pappa det då? Han som är så över beskyddande " Jag suckade, och skakade på huvudet "Du skulle bara veta..."
Lite kort kapitel, ni förtjänar så mycket längre <3
Taack såå mkt för alla fina kommentarer på förra kapitlet, gjorde våran dag, eller ja, kväll :)
//Nellie
Kommentera för mer!!
Kapitel 35 - Microphone
Bilen stannade, och vi både var så andfådda, jag antar att vi gett upp. Pappa klev ut ur bilen, öppnade dörren, och gjorde en gest in. Jag gav Louis en blick, innan jag klev in i bilen. Jag skulle velat springa härifrån, men jag var så andfådd. Jag hade bara orkat två meter. Louis kom också in, och satte sig med en suck i soffan, vilket jag också gjorde efter ett tag. Pappa gick in i bilen, och lät schaförren göra sitt jobb. Han tittade argt på mig och Louis "Ni två, ligger illa till"
"Jahapp..." mumlade Louis, i ett försök att avbryta den pinsamma tystnaden. Däremot blev det ännu mer pinsammare när alla lyfte blicken från golvet för att stirra frågandes på Louis. Efter att jag och pappa bråkade hade det blivit helt tyst i bussen, och alla satt i vardagsrummet. "Pappa, du kan int..." Jag försökte mig på att få min pappa att ändra sig, men så for jag börjat prata avbröt han mig "Slut diskuterat, Mathilda! " Jag suckade högt, och reste mig snabbt från soffan, innan jag gick bort mot köket och slog mig ner på en av sofforna, som var fast i bussens vägg. Jag orkar inte med honom. Jag sträckte ut handen för att nappa åt mig en av alla godis bitar som låg helt tillgänglig på ett fat mitt på bordet. "Okej, lyssna nu Paul, jag vet inte vad som fått dig att tro att jag är så himla oansvarig, men så är det inte. Jag kan ta hand om Mathilda om du bara ger mig chansen, jag älskar henne lika mycket som du gör, om inte mer" Pappa gav bara Louis en misstrogen min samtidigt som han ointresserat plockade fram sin mobil ur fickan. "Det tror jag inte på" "Då betyder det att du inte vill att Mathilda ska ha det bra" Pappa tittade strängt och förolämpat på Louis "Ooohhh snap..." mumlade jag tyst för mig själv medan min hand fördes mot godis skålen, men till min förvåning var den tom. Min blick vändes åt alla håll i hopp om att hitta mer godis, och insåg då att jag omedvetet hade ätit upp alla. "Du försöker bara skilja mig och min dotter åt, er sista konsert på touren är om en halv timme, gör dig i ordning" Han gav Louis en sista sträng blick innan han reste sig upp och gjorde sin väg mot sitt rum, i andra änden av bussen. Louis suckade, och reste sig upp soffan och gick mot mig. Hans blick hamnade på den tomma skålen framför honom "Den här skålen var helt fylld med godis nyss" Han lyfte sin blick från skålen och tittade anklagande på mig, men ett leende tog ändå plats på hans läppar, vilket fick mig att le också "Den stod ju framme..." mumlade jag, och försökte låta oskyldig på min röst innan jag slank förbi honom.
"Babe" Jag väcktes ur mitt djupa tänkande kring allt som störde mig, vilket just nu bara var runt min pappa "Ja?" Jag mötte Louis blick, och han log mot mig "Du följer med på konserten, va?" Han gav mig en mjuk puss på munnen "Ja" mumlade jag ut, även om jag inte alls planerat det. Han fick alltså som han ville mot att han gav mig en puss på munnen. "Toppen, sätt på dig något snyggt" Jag tittade fejk förolämpat på honom "Va? Åh, så det jag har nu är inte fint?!" Han skrattade, åt min desperata röst. "Jo, det är det, men sätt på dig något formellt, en klänning vore toppen" Jag höjde ena ögonbrynet mot honom medan han vandrade mot soffan "Vad spelar det för roll?" Han satte sig i soffan med en suck, innan han mötte min blick "Det bara gör det, du får nog veta på konserten" Jag nickade smått, misstänksamt, och hoppade till när dörren till bussen slängdes upp och pappa stormade in "Ni två pratar inte med varandra!" Jag tittade ner i golvet "Eh, jo, det gör vi" berättade Louis undrandes. Med ett skratt mötte jag Louis blick "Han menar att vi inte får" Han rynkade pannan "Varför inte?" Hans frågande blick gled över till pappa, som gav honom en hård blick "Har du redan glömt bort att ni stack iväg i Berlin? Betyder hon så lite för dig?" Louis tittade surt på min pappa "Hon betyder allt för mig, den dagen var en av dom bästa dagarna i hela mitt liv, jag kommer aldrig glömma det." Pappa bara himlade diskret med ögonen "Mathilda, ska du med på konserten?" Jag nickade, och ställde mig upp "Jag ska bara hitta en klänning att ha" Louis log mot mig, medan pappa gav mig en förvirrad blick "Klänning, varför då?" "Jag har ingen aning, men jag får veta det på konserten" Jag lämnade därmed en förvirrad pappa och en leendes Louis i vardags rummet och gjorde min väg mot mitt eget rum.
"Okej, Louis, din tur" Jag rynkade pannan, när ett piano sköts fram mitt på scenen, och Louis gick och satte sig bakom det. Däremot fick han luta sig över hela pianot för att nå mikrofånen. När han väl fått tag i den, slog den till honom i ansiktet. Han tittade med en, söt, sur blick på säkerhetsvakten som tänkte hjälpa honom igenom att flytta den närmre. Hela arenan skrattade, och jag kunde också bara skratta. När han fick mikrofonen på plats, så andades han ut medan hans blick åkte runt i arenan. "Ja, det här var pinsamt..." mumlade han ut, vilket fick hela arenan att fyllas med höga skratt. "Tja, det jag tänkte säga innan mikrofånen attackerade mig, var att, den är den här...tjejen..." Hela arenan gav ifrån sig förtjusta läten, och jag bara tittade förvirrat på honom. Var det mig han pratade om, eller någon annan? "ELEANOR!" Tjöt någon ut och resten stämde in med ännu mer ljud "Nej, inte den häxan" Alla tittade förvånat på honom, medan jag fnissade tyst"hon...är helt underbar, fantastisk, rolig, en tjej som gärna vill att jag ska klättra upp för massa stegar till hennes hotellrum" Några i publiken skrattade förvirrat, och nu var det jag som skrattade tyst för mig själv, vilket fick min pappa bredvid mig att börja inse att han pratade om mig. "Och hennes pappa kommer döda mig för det här, men jag bryr mig inte" Hans blick mötte min, och log stort. "Den här tjejen vet vem hon är, jag ber henne att komma upp på scenen, och att ta hennes vackra klänning med sig" Jag log,
nej absolut inte ta med mig klänningen, jag tänkte gå med underkläder dit, vad tror han?
Jag ställde mig upp från sätet, vilket fick alla runt omkring mig att stirra på mig. Pappa tog tag i min handled, och jag tittade undrandes på honom "Mathilda...nej" Jag tittade argt på honom och ryckte bort hans grepp runt min handled, innan jag började gå mot scenen. Hela arenan blev helt tyst, och jag hörde hur några toner på pianot började spelas.
People say we shouldn’t be together
We're too young to know about forever
But I say they don’t know what they talk talk talkin’ about
Cause this love is only getting stronger
So I don’t wanna wait any longer
I just wanna tell the world that you're mine girl
Ohh
Jag kunde knappt se vart jag gick, och helt plötsligt stod jag på scenen, framför Louis, medan han tog tag i min hand, och log det där leendet, som fick mig att bli så säker och glad.
They don’t know about the things we do
They don’t know about the I love you’s
But I bet you if they only knew
They will just be jealous of us
They don’t know about the up all night’s
They don’t know I've waited all my life
Just to find a love that feels this right
Jag kunde bara le, och stirra in i hans ögon. Jag skulle inte ens märkt om någon slog till mig i ryggen, jag var som förstenad. Jag fick ärligt talat gåshud när Louis solo kom.
They don’t know how special you are
They don’t know what you’ve done to my heart
They can say anything they want
Cause they don’t know about us
När låten var slut, stod jag fortfarande helt förstenad. Jag fokuserade till 100 på Louis, jag märkte inte ens att alla jublade. Han närmade sig mig, och tryckte sina läppar mot mina i en underbar kyss.
Försenat, förlåt, men...HÄR ÄR CHARPTER 35!! Vad tycker ni ?! :D
PS: Trailer till nästa novell här under! ;)
//Hilda
Kommentera för mer!!
Kapitel 34 - They're Here
Paul stannade upp när någon började prata i telefonen "Ja, polisen" svarade han på någon fråga, innan han började gå fram och tillbaka igen. Jag suckade och vände blicken mot killarna, alla stirrade på Paul. Paul rabblade snabbt ut Mathildas nummer, och man hörde sedan en ljus röst i telefonen, däremot hörde man inte var den ljusa rösten sa. "Okej, tack" avslutade Paul samtalet, och la snabbt på "De ska spåra Mathildas mobil"
"Jag går in i duschen"Jag blickade upp på Louis, och nickade kort, som en bekräftelse att jag hört. "Vad ska vi göra imorgon?" undrade jag och sträckte på mig i sängen "Jag vet inte, vi får se då" Han kröp över sängen, endast för att ge mig en enkel puss, och kröp sedan tillbaka och försvann in i badrummet. Jag log efter honom, innan jag fortsatte att titta ner i mobilen, men avbröts av någon galning som sladdade med bilen utanför hotellet. Jag suckade, och tittade irriterat ut mot fönstret. Man kunde enda upp till den här våningen höra höga röster som ekade i området. Jag frös till is när jag hörde en välbekant röst, det var alltför likt min pappas röst. Stelt la jag långsamt ifrån mig mobilen, och ställde mig upp i sängen innan jag smög över mot fönstret. Jag försökte vara så ljudlös som möjligt, även om jag vet att de inte skulle höra mig under några omständigheter. Jag stack ut huvudet ur fönstret och blickade ner, och drog hastigt efter andan när jag såg tour bussen nere på gatan. Man kunde se att det var killarna som stod nere på gatan, och pappa. De stängde dörrarna till bussen, innan de började vandra upp på hotellet, och alla tittade sig omkring exakt som jag gjort. "Louis, kom!" ropade jag högt, innan jag började riva ut de få kläder vi hunnit packa ut "Va?!" ropade Louis tillbaks från badrummet "Skynda! Det är en nödsituation, jag packar ihop, vi måste springa..." berättade jag högt för honom, men det var mer som en sammanfattning till mig själv. Louis kom ut från badrummet med en handduk slarvigt knutet runt midjan "Va?" Jag suckade, och tittade på honom, men min blick åkte bara ner till hans mage. Han skrattade tyst "Babe? Mina ögon är här" Jag mötte hans blick "Eh, de....dom...eh..." Han skrattade, då han förstod att jag blev nervös av att han var halvnaken framför mig. Han försvann in i badrummet igen, och jag suckade, åt hur jag skämt ut mig. Slår vad m att jag rodnade också "Så, går det bättre nu?" Louis kom ut med en tröja och mjukisbyxor "Ja, ehm..." Jag försökte komma ihåg vilken kris det var, och jag var fortfarande lite nervös över att jag skämdes lite. "Killarna och pappa är här" lyckades jag få i mig mellan all nervositet. Louis ögon vidgades "Va?!" "Jag vet inte hur det hittade oss, men vi måste sticka" Han nickade snabbt, och började precis som jag riva i alla kläder och slänga ner dom i våra enkla ryggsäckar vi hade med oss. "Jag går och kollar vad dom gör" gav jag snabbt ifrån mig, jag tror inte han hörde, men jag sprang ändå ut igenom dörren, och rusade nerför trapporna. När jag kom ner till lobyn var jag jätte andfådd, och jag kikade försiktigt fram från väggen. Pappa såg bekymrad ut är han tittade på mannen i receptionen "Men jag är hennes pappa, jag måste komma in i rummet" "Hennes pappa bor i rummet med henne, jag kan inte tillåta er att komma in i rummet" Jag andades ut, lättad som bara den. Men däremot höll jag andan när jag såg hur Niall tittade rakt in i mina ögon. Vi stod bara och stirrade på varandra ett tag, innan jag insåg att det faktiskt var mig han stirrade på
"Snälla, berätta inget" mimade jag till honom, han skakade hastigt på huvudet
"Nej då, men fly från hotellet" Jag nickade mot honom, och gav honom en tacksam blick, innan jag började springa uppför trapporna igen.
"Vart var du?!" utbrast Louis surt när jag kom innanför dörren "Jag..." Mer hann jag inte "Jaja, kom bara, jag packade klart, själv, men de har ingen brandstege, tack vare att hela hotellet består av bara glas, men vi måste ju komma ut" Jag suckade, och drog frustrerat en hand igenom mitt hår "Vi får smyga ut, kom" Innan jag hann ta tag i dörrhandtaget, så fick jag min ryggsäck slängd i min famn, och Louis pressade sig sedan igenom dörren. Jag suckade, och slängde snabbt upp den på ryggen innan jag följde efter honom.
Snabbt sprang både jag och Louis ner för trapporna, vi kunde ju tagit hissen, men då skulle dom sett. Louis tänkte fortsätta springa, men jag hann få tag runt hans handled och dra tillbaka honom "Men hon är ju min dotter!" Hörde jag min pappas röst eka i hela hotellet. Jag smög lite försiktigt och kikade fram bakom väggen "Sir, jag måste be er att gå ut" Lättat gled min blick mot pappa, som gav mannen en mördande blick innan han långsamt började gå ut från hotellet, med killarna efter sig. Louis klampade då in i rummet och gick raka vägen fram till receptionen, och slängde fram kortet till rummet "Vi vill checka ut" sa Louis snabbt, medan jag lite osäkert smög fram bredvid honom "Givetvis..." mumlade mannen, innan han började gå bort mot datan och gjorde massa saker. Så länge blickade jag försiktigt upp på Louis. Han log säkert mot mig och tog min hand, och kramade åt hårt. Jag log tillbaka, men släppte hans blick när mannen dök upp framför oss "Då var det klart, och en varning, det var någon galen man som ville komma in i sitt rum, och sa att han var din dotters pappa" förklarade mannen till Louis, som bara nickade "Okej, tack!" Gav Louis snabbt ifrån sig, innan han började gå mot dörren, med mig bredvid sig. När vi kom ut var bilen tack och lov inte kvar, och jag andades ut, men ångrade direkt att jag gjort det när jag såg Harry och Niall bakom hörnet, som bara stirrade på oss. Eller tja, Niall tittade, Harry stirrade. "Där är ni!" utbrast Harry, och tittade förvirrat på oss "PAUL!" Skrek han sedan, så jag hoppade till högt, och jag hörde min pappas röst som undrade vad han ville. Jag tittade på Louis, som bara stirrade på Harry ovänligt "DE ÄR HÄR!" Det var först när Harry sa det, som det blev fart på mig och Louis, vi började springa, så snabbt vi kunde. Jag vände huvudet snabbt bakåt, bara för att titta hur långt vi kommit ifrån dom. Jag kunde inte se något i mörkret, däremot, såg jag när två starkt lysande lampor tändes på. Bilen. Den började åka mot oss "Är han galen?!" utbrast jag, och började springa in mot gräset. Bilar fåt inte åka upp på trottoaren, så vi är säkra här. Vi stannade, men började springa igen när bilen faktiskt åkte upp på trottoaren. Jag började skratta "Gud, är han galen?!" Louis skrattade också när han insåg vad han gjorde. Sjukt, ska han verkligen bryta den regeln? Bilen stannade, och vi både var så andfådda, jag antar att vi gett upp. Pappa klev ut ur bilen, öppnade dörren, och gjorde en gest in. Jag gav Louis en blick, innan jag klev in i bilen. Jag skulle velat springa härifrån, men jag var så andfådd. Jag hade bara orkat två meter. Louis kom också in, och satte sig med en suck i soffan, vilket jag också gjorde efter ett tag. Pappa gick in i bilen, och lät schaförren göra sitt jobb. Han tittade argt på mig och Louis "Ni två, ligger illa till"
Konstigt slut, men vad tycker ni? :)
//Nellie
Kommentera för mer!!
Kapitel 33 - Train Station
"Åh, vill du sova, babe?" Jag nickade "Tja, synd, för jag fick nyss reda på att hotellet har en bubbel pool, och du ska helt klart med mig" Jag skrattade "Du är taskig" "Du är tråkig" Jag höjde ena ögonbrynet "Åh, skulle en trråkig person följa med dig till poolen?" "Nej, bara en jätte cool person, fast du ville ju hellre sova" Jag gav honom en blick "Är bubbel poolen varm?" Han nickade "Japp" "Okej, var redo på att dela en pool med världens coolaste person" Han började le stort "Perfekt"
"Jag trodde inte McDonalds skulle ha så god frukost, fast det var synd att de inte hade pomfritt att beställa" Louis tittade på mig "Men Mathilda, inte pomfritt på morgonen!" Jag tittade menandes på Louis "Snälla, innerst inne vet du att du också skulle tagit pomfritt om dom hade det" Louis suckade smått "Okej då, det skulle jag faktiskt" Jag gav ifrån mig ett leende, medan vi vandrade in på hotellet igen. "God morgon, fadern,ggod morgon dottern" Tilltalade mannen i receptionen oss när vi klev innan för dörrarna, vi nästan bara stirrade på honom, som om vi undrade varför han sa så. Han log däremot bara vänligt mot oss "Tror han på allvar att jag är din pappa?" viskade Louis mot mig. "Verkar så" svaarade jag, innan vi började gå upp för trapporna, men det blev återigen som en tävling då vi både började springa.
"Så vad händer om något tåg kommer?" undrade jag, när Louis la sig tvärs över tågspåret "Tja, ingen skulle väl vara kvar på spåret? Vi bara flyttar oss" Jag nickade, och försökte bygga upp ett säkert ansiktsuttryck, men tvekan lös igenom. "Babe, det finns inget att oroa sig för, vi förvarnas när ett tåg kommer, rälsen skakar, och vi ser det" Hans säkerhet bara smittade av sig och innan jag hunnit reagera hade jag suttit mig försiktigt ner på rälsen. Louis placerade sitt huvud i mitt knä, och jag tittade ner på honom med ett leende "Är inte det här mysigt?" Jag nickade, och han fortsatte "Fåglarna kvittrar, solen skiner.." Jag fnös tyst "Du låter som min pappa när han försöker få mig att gå ut" Han skrattade kort, innan jag böjde mig ner och gav honom en snabb kyss "Att bero på Paul, jag undrar vad han och killarna gör" Jag nickade "Ja, det undrar jag med"
Nialls Perspektiv
"Paul, ta det lugnt, hon mår säkert bra" Paul suckade, och gav Zayn en nästan lite rädd blick "Det är inte det jag oroar mig för, Mathilda klarar sig själv, jag oroar mig för att hon är där med...han, det gör så jag känner mig väldigt orolig" Jag tittade upp på Paul som fortsatte gå sin bana runt i lobyn. Jag är inte orolig, om det händer något, så kan Louis ta ansvar, även fast Paul inte tycker det. Eller tja, antingen tycker han det, eller så vill han bara ha en anledning till att hålla de två isär. Jag förstår mig verkligen inte på Paul, om jag var i Pauls situation skulle jag bara bli glad över att hon hittat sin livs kärlek. Det måste ju vara så stark kärlek, jag menar jag har aldrig sätt någon titta på någon som Louis tittar på Mathilda, eller Mathilda tittar på Louis. "Hur ska vi göra då?!" undrade Harry förtvivlat. Han hade gått fram och tillbaka och bara tänk, och slängt ut sig några kommentarer då och då. "Jag vet inte" andades Paul, lika förtvivlat "Hörni, ta det lugnt, det finns ju kameraövervakning på varje gata, på hotellet, och dessutom, man kan spåra mobilen, och d..." Paul avbröt Liam mitt i meningen "Mobilen! Mathilda skulle aldrig lämna sin mobil!" berättade Paul storögd. Man kunde jämföra hans ansiktsuttryck med när människorna förstod att jorden var rund. "Inte Louis eller!" utbrast Harry med samma ansiktsuttryck. Jag tror Harry var mest orolig för om de skulle göra något romantiskt, han gillar ju Mathilda. Medan dom höll på att snacka runt om vart dom kunde vara, om mak verkligen kunde spåra mobiler och massa annat, så tänkte jag bara på en sak "Hörni, hur spårar man mobilerna då?" Alla vände förvånat ansiktet mot mig, när de kom på att det totalt glömt det. "Polisen kan väl göra det?" undrade Liam "Wow, ska vi blanda in polisen?" "Två minderåriga ränner runt ensamma i Berlin, ja, vi ska blanda in polisen!" Paul drog upp din mobil ur fickan och slog in ett nummer "Louis är inte minderårig" påpekade Zayn, vilket fick Paul att sucka "Jo, i huvudet är han det, men inte enligt hans legitimation." Paul stannade upp när någon började prata i telefonen "Ja, polisen" svarade han på någon fråga, innan han började gå fram och tillbaka igen. Jag suckade och vände blicken mot killarna, alla stirrade på Paul. Paul rabblade snabbt ut Mathildas nummer, och man hörde sedan en ljus röst i telefonen, däremot hörde man inte var den ljusa rösten sa. "Okej, tack" avslutade Paul samtalet, och la snabbt på "De ska spåra Mathildas mobil"
DUN DUN DUN!
Vad tror ni kommer hända? ;)
//Hilda
Kommentera för mer!! :)
Kapitel 32 - Twelve Letters, Three Words
Jag blev tacklad av Louis, så vi både rullade i leran, och han hamnade på mig, rakt framför lyktstolpen. Vi både skrattade, innan han böjde sig ner och gav mig en kyss. Som varje gång vi kysser varandra, skapades det fyrverkerier i min mage. Efter kyssen log vi både stort åt varandra "Och Louis?" Han nickade "Vad?" Jag log ett busigt leende, samtidigt som jag sträckte ut handen och rörde lyktstolpen. "Jag vann"
"Baby?" Jag öppnade ögonen och blickade upp på Louis "Ja?" mumlade jag. När jag inte hade orkat gå mer, så hade Louis burit upp mig, och lyft mig, vilket jag tyckte var väldigt skönt. "Det här verkar som ett bra hotell" Jag vred huvudet, och mina ögon fördubblades från den normala storleken när jag såg hotellet. Det såg så lyxigt ut, där det stod med glasväggar, så man kunde se in på repetitionen. "Ska vi bo här?!" Louis nickade kort, samtidigt som han satte ner mig "Jag kan då inte se något annat hotell" berättade han medan han började gå in. Jag gick efter honom, och tittade fascinerat på alla saker vi gick förbi. Vi kom in i lobyn, och en man stod i repetitionen och pratade i telefon, men la genast ner telefonen när han såg oss "Kan jag hjälpa er?" "Ehm..." Louis gick fram mot disken, och nästan slängde upp sin ryggsäck på disken, vilket fick mannen att ge honom en konstig blick. "...har ni ett rum för två?" Jag lät min blick glida till väggen, där de stolt hade hängt fram massa diplom och...fem stjärnor. Jag fnissade till tyst när jag förstod att två leriga och ganska ohyfsade människor kom in i ett femstjärniga hotell och den ena slängde upp väskan på disken. "Låt mig se" Han gick mot datorn som var placerad en bit bort från honom, och han bevakade oss samtidigt som han gick iväg långsamt, som om han trodde vi skulle göra något. Jag gick långsamt och ställde mig bredvid Louis, och han la ena armen runt mig. "Ja, ett på våning sju, om det går bra" Louis nickade "Det blir perfekt" "Det kostar ett tusen" Jag var nära på att flämta till, ett tusen?! Louis bara nickade, och nästan ryckte åt sig kortläsaren och satte in sitt kort. Jag tittade upp på mannen, som tittade på mig "Far och dotter, förstår jag?" Jag gav mannen en bisarr blick, medan Louis suckade, men nickade "Ja, visst..." Han drog ut sitt kort och mannen drog tillbaka kortläsaren "Tack, och här är ert kort, man sätter den framför ko..." Jag tog kortet "Vi är inte nittio år, vi vet hur det funkar" fnös jag, och Louis drog upp sin väska "Tack!" Log han mot mannen innan han gick efter mig, "DEN SOM ÄR FÖRST UPP TILL VÅNING SJU ÄR BÄST!" Jag skrattade medan jag började springa. Jag kunde känna hur mannen stirrade på oss.
"Det här är bara så mysigt..." mumlade jag, medan min blick svepte ut igenom fönstret. "Jag håller verkligen med" mumlade Louis, innan han kröp ner bredvid mig i sängen. Jag log, och la bort mobilen för att få fulla uppmärksamheten på honom, och han la armarna runt mig. "Mathilda..." började han tyst, och jag nickade smått "Ja?" Han såg först lite nervös ut, men började sedan le mot mig "Tolv bokstäver, tre ord. Gissa vad det är jag försökeer säga, och du vinner en stor kyss" Jag tänkte efter lite, innan jag började le stort "Jag älskar dig?" Han nickade "Och vi har en vinnare..." log han, innan han började kyssa mig. "Imorgon ska du och jag ha roligt" mumlade han, och la armarna runt mig med ett leende. Jag log stort tllbaks "Vadå rå?" "Första dagen, i Belgien, solen kommer skina, såklart vi måste göra något" Jag log "Du har rätt..." mumlade jag, samtidigt som jag gäspade "Åh, vill du sova, babe?" Jag nickade "Tja, synd, för jag fick nyss reda på att hotellet har en bubbel pool, och du ska helt klart med mig" Jag skrattade "Du är taskig" "Du är tråkig" Jag höjde ena ögonbrynet "Åh, skulle en tråkig person följa med dig till poolen?" "Nej, bara en jätte cool person, fast du ville ju hellre sova" Jag gav honom en blick "Är bubbel poolen varm?" Han nickade "Japp" "Okej, var redo på att dela en pool med världens coolaste person" Han började le stort "Perfekt"
¨Vad tycker ni om kapitlet nurå!? Kommentera! :)
//Nellie
Kommentera för mer!!
Kapitel 31 - Darkness
"Pappa hittade en annan kille, och sa att jag skulle dejta honom och allt. Och sen det där med Harry och Niall, jag fick nog antar jag. Jag vill bara bort ifrån allt nu" mumlade jag samtidigt som jag lutade mig mot honom. "Vad har han emot mig egentligen?" "Du är fem år äldre än mig, och jag är ju sexton, vilken reaktion hade du förväntat dig?" Han suckade, och kramade om mig "Det är klart, men nu, kommer det bara bli du och jag" Jag nickade "Låter som ett paradis om du frågar mig"
Tyst, långsamt och nervöst. Det är nästan de enda orden jag kan beskriva min utflykt på. Alltid hade det varit någon sorts utav liv, skrikande, rörelser eller ljud, men inte nu. Allt kändes så spännande och nytt, smyga upp mitt i natten, packa allt, och det var bara jag och Louis som visste det. Det var nog därför jag var så uppspelt. Däremot kände jag mig också lite otrygg, tänk om något händer, och ingen vet vart vi är? Jag skakade av mig den rysliga tanken medan jag i en snabb rörelse slängde upp ryggsäcken på ryggen. Jag vandrade långsamt fram till spegeln och synade mig i den. Jag såg lite trött ut, vilket var motsatsen till vad jag kände mig. Uppspelt, det kändes som om jag skulle kunna göra en bakåt volt. Jag log åt den dumma idéen, jag skulle nog ramla och behöva åka till sjukhus. Jag lät min hand glida ner i min ficka, och drog upp kortet till mitt rum. Pappa hade ändå ett extrakort till rummet, jag kunde lika gärna ta med mig den, men det kändes onödigt. Vad skulle jag göra med den? Jag gick fram och la den prydligt i sängen, riktad mot dörren. Jag hade packat allt i rummet, och bäddat, och städat. Jag brydde mig till och med om detaljer, som om täcket skulle vara uppvikt i hörnet eller inte. Jag gick fram mot skrivbordet, och tittade ner på ett skrivblock med hotellets namn, och sedan en penna som låg prydligt bredvid. Jag sträckte mig efter pennan efter en stunds tvekande och började skriva ett kort brev till pappa
"Hej, pappa. När du läser detta kommer jag antagligen vara långt borta härifrån, men var inte orolig. Louis är med mig, och jag är säkert lycklig. Jag tycker bara inte om hur du kör med mig, jag kanske är din dotter men jag har en egen vilja, och jag vill att du ska veta att jag är väldigt arg för det.
Från Mathilda"
Jag gick långsamt och placerade det bredvid kortet. Jag gick mot fönstret, och öppnade det långsamt, innan jag stack ut huvudet. Vinden var det första jag mötte, och jag andades in natt-luften. Jag tittade nöjt tillbaka på rummet, innan jag log mot det. "Ses aldrig mer" viskade jag till rummet, innan jag i en smidig rörelse hoppade ut igenom fönstret på stuprännan, och tog brandstegen ner.
Min rädsla, och oro var stor, men allt bara blåstes bort när jag såg Louis, också med en ryggsäck, som log mot mig stort. "Tja, baby" log han tyst, och jag log tillbaka. Det enda man hörde var några syrsor som gnisslade, och vinden som blåste i trädtopparna. Det var väldigt mörk ute, men jag kunde ändå se hans vackra leende och gråa ögon. "Tja" Han gick mot mig, och kramade om mig. Jag stängde ögonen och kramade tillbaks hårt, fortfarande med ett leende på läpparna. Kramen avslutades, och han tog istället min hand och vi började gå tillsammans bortåt. "Vart ska vi?" Han ryckte på axlarna, och tittade upp mot månen, som var väldigt synlig. Den såg nästan dubbelt så stor ut, och stjärnorna lyste starkt. "Jag vet inte, men tycker inte du det är skönt? Vi vet inte vart vi ska, vi låter bara fötterna ta oss dit det är meningen att vi ska vara" Jag gav ifrån mig ett skratt, vilket fick Louis att titta på mig med ett leende "Sen när började du blå så poetisk?" Han log "Jag har alltid varit det, baby, det är bara du som inte lagt märket till det" Jag fnös och tittade ut över alla hus, som det verkade vara helt kolsvart i "Yeah, right" mumlade jag, för mig själv mest. "Men gå inte så himla långsamt din gris, de kanske har upptäckt att vi är borta och jagar efter oss nu" Jag trodde aldrig att jag skulle vara glad över att få höra din gris, men det var jag, för jag hade saknat Louis konstiga så kallade förolämpningar. Fast jag blir ju varken blev arg eller ledsen av dom, utan bara glad, så jag vet inte om man ska kalla det förolämpningar, mer konstiga smeknamn. "MATHILDA, DET ÄR EN MAN EFTER OSS MED EN KNIV, SPRING!" Louis började springa snabbt, och det tog ett tag för mig att fatta vad han sagt, när jag väl fattat det, skrek jag och började springa. Det oroade mig enormt mycket att han var långt före mig, även fast jag visste att han sa det bara för att få fart på mig "Louis!" pep jag skräckslaget. Han bara skrek högt och sprang, "Du är världens sämsta pojkvän!" skrek jag efter honom, även fast jag log lite. Gud, jag älskar den här killen. Det är exakt så jag brukar göra med mina vänner, och sedan skratta åt hur de får panik, de hatar det, men jag älskar att göra så. Nu får jag smaka på min egen medicin gissar jag. "Du är världens bästa flickvän!" ropade han tillbaka, innan han stannade, och väntade in mig. Jag sprang mot honom, och han höll ut armarna, som för att ge mig en kram. Däremot sprang jag rakt förbi honom, och skrek "DEN SOM ÄR FÖRST TILL LYKTSTOLPEN ÄR BÄST!" Jag hörde hur Louis skrattade bakom mig, innan han började springa. Han stötte löst till mig i sidan när han kom ifatt mig. Jag skrattade år hans patetiska försök att få mig att ramla, men gjorde ändå samma försök tillbaks. Det som började som en fånig lek förvandlades plötsligt till en kamp på liv och död. Han tog tag i mitt ben, och jag ramlade ner på marken, men jag försökte direkt hitta fotstöd med fötterna för att ställa mig upp. Tillslut kom jag upp, och sprang snabbt mot Louis, och gjorde krokben för honom. Han föll ner i leran, och jag skrattade. Han skrattade också, även fast hans dyra kläder var helt förstörda. Han snubblade sig upp ur leran, innan han sprang mot mig. Jag däremot hade nästan inte en tanke på att springa, då jag skrattade så mycket så jag själv nästan ramlade omkull. Jag blev tacklad av Louis, så vi både rullade i leran, och han hamnade på mig, rakt framför lyktstolpen. Vi både skrattade, innan han böjde sig ner och gav mig en kyss. Som varje gång vi kysser varandra, skapades det fyrverkerier i min mage. Efter kyssen log vi både stort åt varandra "Och Louis?" Han nickade "Vad?" Jag log ett busigt leende, samtidigt som jag sträckte ut handen och rörde lyktstolpen. "Jag vann"
She won! Men vad tycker ni?! :D
Publicerade inlägget på natten, var stolta!
Vad tror ni kommer hända? ;) Comment, please!
//Hilda
Kommentera för mer!!
Kapitel 30 - Escape
"Kan du inte koncentrera dig på mig istället?" Harrys hand hamnade i mitt hår, och jag drog bort den från mig "Jag måste gå, det är ju lunch" ursäktade jag mig, även fast min aptit var som bortblåst. Jag ställde mig upp, och gick mot dörren och tog på mig skorna. "Okej, vi ses sen, va?" ropade Harry efter mig "Vad har jag för val?" svarade jag innan jag stängde dörren.
Jag satt med mobilen i soffan i lobbyn. Uttråkad som jag var tittade jag på Zacks instagram, och tittade på alla bilder han lagt upp. "Tja, vad gör du?" Jag tittade upp och såg killen som jag gick in i när jag skulle gå in i hissen "Hej..." mumlade jag ointresserat medan jag scrollade lite på mobilen "Du och jag fick inte sådan bra start, jag heter Matthew, och du?" Jag mötte uttråkat hans blick "Mathilda" Han nickade. Sätt dig inte ner, sätt dig inte ner, sätt dig inte ner upprepades i mitt huvud, för det skulle betyda att han ville prata länge. Men min mardröm blev sann när han satte sig ner bredvid mig "Så, kommer du härifrån eller?" Jag skakade på huvudet "Jag vet fakttiskt inte ens vart vi är" berättade jag, nästan helt sanningsenligt. Killen verkade tycka det var jätte roligt, för han verkade inte kunna sluta skratta "Vi är i Berlin" Jag nickade kort "Okej, då vet jag det" mumlade jag. Det blev tyst en lång stund, och till en början trodde jag att han hade gått, men när jag lyfte blicken från mobilen satt han där och tittade på mig med ett stort leende. "Du, jag bor nästan precis här utanför, vill du följa med till mig?" Hissen plingade till, och Harry kom ut. Han gick mot bordet där en fruktskål var placerad, och tog ett rött äpple som han sakta började äta på medan han bevakade oss "Så, vad säger du?" frågade killen, och jag kom på att jag glömt att svarat "Du, jag har tio kill kompisar som jag är med typ hela tiden, jag vet vad du menar när du vill aatt en tjej ska följa med till dig" Matthew log "Okej, men då behöver jag inte förklara. Vad sägs om att vi börjar med en kyss?" Han började närma sig mig för att kyssa mig, och jaag såg Harry i bakgrunden som baara stirrade med stora ögon på oss. Däremot gav jag honom en örfil när han kom för nära. Han skrattade smått och tog sig för kinden "Ouch!" Jag kunde inte låta bli att börja skratta själv, den här killen var inte normal alltså. Vem skrattar när någon slår en? "Åh, så här sitter ni och skrattar" Min pappa dök upp, och tittade på Matthew. Harry dök också upp och ställde sig bakom Matthew, och gav Matthew ett nöjt leende "Vad heter du?" undrade pappa "Matthew, ursäkta om jag stör Mathilda" Pappa skakade på huuvudet "Nej, du fick henne att skratta" Harry tittade förvånat på papa "Ska du inte skälla ut honom? Jag har paxat Mathilda" Pappa verkade ignorera honom "Hur gammal är du?" "Jag är sjutton" "Så du går fortfarande i skolan?" Han nickade "Andra året på gymnasiet" Han nickade "Okej, du ska dejta Mathilda" Jag tittade med stora ögon på pappa "Va!?" Matthew log mot mig "Ja, ni får dejta, Matthew verkar väl som en bra killle" Jag suckade "Han skrattade när jag gav honom een örfil! Vet du vad? Jag är trött på att du ska bestämma vilka jag ska dejta och inte, det är mitt liv, och jag bestämmer!" Jag ställde mig upp i soffan och stötte hårt in i Matthews axel när jag gick förbi honom, vilket fick Matthew att le diskret. Gud, killen hade ett allvarligt problem. Snabbt gick jag in i hissen, och tryckte upprivet på andra våningen. Pappa trtängde sig in i hissen, innan hissdörrarna stängdes, och jag suckade "Jag får inte dejta Louis, men jag tvingas dejta Matthew och Harry, det är inte rättvist!" "Du behöver inte dejta Matthew eller Harry, du kan dejta Niall! Eller vem som helst förrutom Louis!" Jag suckade "Vad rör det ens dig?" "Du är min dotter, du ska inte vara ihop med en alldeles för gammal kille för dig! Dessutom är han inte bra för dig, jag försöker hjälpa dig att hitta en bättre kille, Niall, Harry eller den där Matthew!" Jag suckade, igen. "Okej, vet du vad? Låt mig bara vara!" utropade jag surt innan jag klev ut ur hissen, och rusade mot Louis rum. Jag orkar verkligen inte med pappa, jag vill inte ens se Matthew igen, och jag vill inte att Harry ska hålla på såhär och säga att han har paxat mig. Jag vill bara fly från alt nu. Jag knackade på Louis dörr snabbt, och många gånger. Jag hörde hur dörreen låstes upp, och innan han hann öppna, så slängde jag nästan upp dörren och slängde mig i hans famn. "Matti, hur är det?" Han kramade tillbaks, och jag hörde sedan hur han stängde dörren. "Louis, vi rymmer" Han avbröt kramen föör att titta in i mina ögon "Va?" "Vi rymmer, precis som du sa, bara du och jag" Han började le "Verkligen?" Jag nickade stort "Ja, vi rymmer så snabbt som möjligt"
"Okej, så vi ses exakt klockan tolv utanför hotellet" mumlade Louis som för att klargöra det. Jag nickade "Japp" "Okej, då har vi det planerat" Louis tittade på mig med en nöjd suck, innan han stängde väskan han packat i. "Vad fick dig att ändra dig, om flykten alltså?" Jag suckade, och satte mig ner på sängkanten. Louis gick och satte sig bredvid mig och tittade in i mina ögon, med en blick som betydde att han lyssnade "Pappa hittade en annan kille, och sa att jag skulle dejta honom och allt. Och sen det där med Harry och Niall, jag fick nog antar jag. Jag vill bara bort ifrån allt nu" mumlade jag samtidigt som jag lutade mig mot honom. "Vad har han emot mig egentligen?" "Du är fem år äldre än mig, och jag är ju sexton, vilken reaktion hade du förväntat dig?" Han suckade, och kramade om mig "Det är klart, men nu, kommer det bara bli du och jag" Jag nickade "Låter som ett paradis om du frågar mig"
Kapitel 30, ganska kort, ursäkta för det, men vad tycker ni? :) vad tror ni kommer hända under flykten? :) Kommentera! :)
//Nellie
Kommentera för mer!!
Kapitel 29 - Floor 4
"Tja, meningen var det säkert. Kanske för att hitta den riktiga kärlek i livet, vet du? Kanske med brunt hår, lockar..." Jag vände bort blicken när jag förstod att han beskrev sig själv. Nej, Louis är kärleken i mitt liv, det vet jag redan nu. Man känner såhär för någon bara en gång, och Louis har valts ut för att vara min. Men samtidigt fasnade meningen Harry sa på mitt huvud, allt händer för en anledning.
"Följer du med mig in i mitt rum?" hörde jag hur någon viskade bakom mig. Jag hoppadetill lite innan jag vände mig om, och fick syn på Harry "Ehm, nej, jag tror inte det. Jag måste hitta mitt rum och packa upp och då. Men har du sett vad pappa gjorde med kortet till mitt rum?" Harry nickade, och höll upp ett kort det stod 'Mathilda' på, som han haft i sin hand "Åh, tack" Jag sträckte fram handen för att ta det, men Harry ryckte undan det. "Allt det kostar är att tillbringa lite tid med en brunhårig kille med lockigt hår kallad Harry, på hans rum" Jag suckade, men kunde inte låta bli att skratta "Utpressning, men okej" Harry log nöjt och räckte fram kortet, och snabbt som bara den snappade jag åt mig det och la ner den i min pyjamas ficka "Fast jag måste ju först och främst byta om, om du inte märkt det så har jag bara pyjamas." Harry blinkade med ena ögat mot mig "Jag bill gärna följa med då" Jag himlade med ögonen "Nej, ses i ditt rum" Han nickade "Såklart vi gör, baby" viskade han i mitt öra innan han började gå med ett nöjt leende mot sitt rum. jag himlade med ögonen för mig själv, innan jag gick med snabba steg mot hissen. Hissdörrarna öppnades, och jag skulle precis gå in, då jag märkte att någon precis skulle gå ut och jag råkade gå in i personen. Jag log ursäktande mot den brunhåriga killen som jag gick in i "Förlåt, såg dig inte" ursäktade jag mig medan jag klev in i hissen "Nej då, det är lugnt, men du, du var snygg, du får gärna gå in i mig igen" Han blinkade med ena ögat medan jag gav honom en blick som betydde att jag inte var intresserad. Till min lättnad stängdes hissdörrarna och jag suckade för mig själv. Min blick åkte till där våningsnummrerna visades. Våning 2, våning 3...Hissen plingade till när den nådde våning 4, och hissdörrarna öppnades och jag steg ur. På min väg mot mitt rum stoppade jag ner handen i min pyjamasbyxa och drog upp kortet till mitt rum. Jag satte kortet mot kortläsaren och den gav ifrån sig ett bekräftande ljud, innan jag klev in. Jag stängde dörren efter mig, och den låstes automatiskt. Jag gick placerade min väska på sängen och tog ut några kläder. Shorts och linne fick det bli, det var ju väldigt varmt ute. Jag drog av mig tröjan och skulle precis dra på mig linnet, då jag såg i spegeln att en gestalt satt på stolen bakom mig. Hastigt snurrade jag runt, och måste säga att jag blev väldigt lättad när jag såg att det var Louis, även fast det väckte en oro inom mig "Vad fan, Louis, hur länge har du varit här?! Vad gör du ens här?" Han svarade inte, medan hans ögon åkte ner mot min kropp. Plötsligt kände jag mig väldigt obehagad av att jag stod nästan halvnaken framför honom, så jag drog snabbt på mig linnet och Louis mötte min blick "Vad gör du här?" "Du svarar på mina frågor först, är det Harry, Niall eller mig du är kär i egentligen?" Jag suckade "Jag tänker inte ens säga svaret, för det är så självklart" Louis tittade misstroget på mig "Niall?" "Nej, du ditt pucko" skrattade jag fram "Så varför leker du runt med mig, Niall och Harry? Är det något du gör för att roa dig?" "Louis, du är det enda jag vill ha, allt annat kan jag väl strunta i. Jag skulle försöka få dig att förstå det men en sexton årig bitch som jag förstår väl ingenting eller?" Louis suckade och gav mig en ödmjuk blick "Du vet att jag inte menade det. Du är underbar, ingen bitch. Om det är någon som är en bitch så är det jag för det var jag som sa det, jag ljög när jag sa det. Och om du nu vill vara en bitch så visst, det får du, men i så fall är du min bitch, för alltid, spelar ingen roll vad du säger" Jag tittade bara på honom, och brydde mig inte ens om att backa när han närmade sig mig. "Mathilda, snälla, kan vi inte bara glömma bort det här bråket? Du kysste ju Niall, men det gör mer ont att vakna upp och du inte är bredvid mig, snälla..." mumlade han samtidigt som han böjde sig in mot mig för en kyss. Däremot blev det bara en snabb puss, för jag ryggade undan "Pappa...!" ropade jag, även fast jag gärna skulle vilja glömma bråket som han sa, men jag behöver tid att tänka, och något råd. Jag blev ju väldigt sårad av det han sa. Louis suckade och gav mig en menande blick när han hörde hur pappa ropade "Ja!?" "Mathilda, om du vill bli ihop igen är det bara att komma till mig, och om du behöver någon att prata med, okej?" Jag bara nickade kort, "Du har fem sekunder att gå ut från mitt rum innan jag ropar hit pappa, och brandstegen är det enda alternativet" Berättade jag, som tog för givet att det måste finnas en brandstege som Louis klättrat upp hit igenom. Han nickade kort, och gav mig en snabb puss på kinden som jag inte ens hann veja undan för, innan han började klättra ner.
"Mathilda, du har varit borta hela filmen, vad är det? Har det något att göra med att jag rör dig? Tar det dig till en annan värld eller något? Blir du nervös av att jag sitter bredvid dig? För mycket fjärilar i magen?" Harry ställde många frågor, och det gick bara 3 sekunder för honom att säga allt. "Jag tänker på Louis, jag saknar honom" Harry suckade "Sluta tänka på honom" "Lätt för dig att säga..." muttrade jag surt. "Det är lätt att göra också, tänk på allt annat i världen, tänk på filmen!" Han gjorde en gest mot filmen och jag suckade "Vilken film är det?" undrade jag sedan. Harry suckade "Filmen har hållit på i en tinme och du har inte ens märkt det?" Jag skakade på huvudet 'Nej, jag sa ju det, Louis är det enda jag kan koncentrera på" Harry suckade en gång till, och la armen runt mig "Kan du inte koncentrera dig på mig istället?" Harrys hand hamnade i mitt hår, och jag drog bort den från mig "Jag måste gå, det är ju lunch" ursäktade jag mig, även fast min aptit var som bortblåst. Jag ställde mig upp, och gick mot dörren och tog på mig skorna. "Okej, vi ses sen, va?" ropade Harry efter mig "Vad har jag för val?" svarade jag innan jag stängde dörren.
Inte så roligt med raketer när ens hund får fnatt av allt smällande... Gott nytt år i alla fall! Vad tycker ni om kapitlet? :)
//Hilda & Nellie
Kommentera för mer!!
Kapitel 28 - Everything Happens For A Reason
Louis kom haltandes efter mig. Jag har ingen aning om varför han haltade, jag hade väl slagit upp dörren där "Nej, Mathilda, jag ber, vänta! Låt oss prata!" "Du borde gjort det för första början så jag slapp slå dig, och du slapp bryta mitt hjärta i två delar!!" Niall öppnade dörren och jag kastade mig in i hans famn och lutade mitt huvud mot hans nakna bröst. "Mathilda, snälla, låt oss prata!" Jag stängde dörren, och låste "Vad har hänt?" Jag suckade, och började berätta för Niall.
"Åh, så du spenderade natten hos Niall?" När Nialls namn nämndes tittade han upp från sin frukost för att titta frågandes på Paul. "Ja..."mumlade jag, lite morgontrött medan jag lassade upp pannkakor på min tallrik "Okej, Niall, om någon gick fram och gjorde något mot Mathilda, till exempel slog henne, vad skulle du göra?" Niall tittade först på mig, och sen svepte hans blick över till pappa igen "Säga till dom, ringa polisen, ta bort dom från henne...?" Pappa nickade intresserat "Du skulle aldrig bryta någons hjärta?" "Sjärvklart inte" Pappa gav Niall en nöjd blick, och jag suckade högt när jag förstod vad pappa höll på med. Hans lilla såkallade frågesport, som han frågar varje kille som ens tittar på mig. Skillnaden är att jag aldrig kommer bli ihop med Niall, även fast han är väldigt snäll och rolig och så. "Och du är ju 20..." mumlade pappa för sig själv medan han tänkte lite "Ja, förresten, du är ju 20 år, givetvis är du fyra år äldre än Mathilda, men visst, du får mitt godkännande att bli Mathildas pojkvän, om Mathilda vill det" Jag skulle precis sucka, åt hur pinsam och konstig min pappa är, men blev tvärt avbruten av Louis som snabbt sköt stolen ifrån sig och gick surt ut ur rummet "Pappa, snälla..." kved jag och suckade ångestfullt "Vad då? Om du vill bli Nialls flickvän så har jag godkänt det, så det är bara att köra" "Hallå!? Jag då!?" utbrast Harry, och pappa vände huvudet mot honom "Du är redan godkänd, Harry, och om du vill ha en dejt med henne, så måste du gå med på det, Mathilda" Jag suckade "Förresten pappa, du sa till Niall att han skulle kunna bli min pojkvän om jag ville det, men han då? Om han inte vill det?" Pappa vände blicken mot Niall "Vill du det, Niall?" Jag flämtade till av frustration och gömde mitt ansikte i mina händer, medan resten av killarna skrattade åt hur pinsam min pappa var "Tja, jag skulle kunna tänka mig det, men det vore inte rättvist mot Louis, han är väldigt kär i henne, Paul" Pappa tittade surt på Niall "Inte Louis, okej? Ha inte ens min dotter i samma mening som hans namn" Surt pressade jag i mig pannkakan medan Niall höll upp armarna i en oskyldig gest "Jag bara nämnde det..." Pappa tittade på mig "Vad vill du göra idag då, Mathilda?" Jag ryckte på axlarna "Inget med Louis, va?" Jag skakade snabbt på huvudet "Aldrig" Pappa log nöjt "Åh, så du har förstått vilken typ av kille Louis är nu?" Jag nickade stort "En idiot som bara spelar runt med alla tjejer han ser" Pappa tittade på mig med ett oroligt ansiktsuttryck när han såg nedstämdheten i mitt ansikte "Matti? Harnågot hänt? Vad har Louis gjort?" Jag väntade några sekunder på att svara, då jag var tvungen att svälja maten "Han kallade mig bitch...och, han sårade mig" Pappa kramade tröstande om mig från sidan "Åh, gumman, det var det jag ville varna dig för. Inser du nu varför jag ville få bort dig från honom?" Jag nickade smått "Ja,och...pappa? Jag är ledsen att jag inte lyssnade, jag borde ha gjort det" Han log ett medlidande leende mot mig "Mathilda? Vad säger du om att ta en promenad och prata lite?" Jag tittade upp och möttes Harrys gröna ögon "Ja, där ser du, Harry är en väldigt trevlig kille, gå med honom!" bestämde pappa åt mig medan han gav mig en stöttande klapp på axeln "Visst..." mumlade jag tyst "Vänta, sa du ja?" Jag tittade upp på Harry som frågat det, och nickade smått. Han skrattade lite, med en blandning av nervositet och lycka "Åh, okej, låt mig bara springa upp och hämta min mobil och plånbok" Istället för att be Zayn gå ut från soffan, så Harry också kunde ta sig ut också, så ställde han sig upp i soffan, välte ner sig bakom den, innan han snabbt sprang mot sitt rum "Ser du vad lycklig han blev? Det är han du borde vara med, inte Louis" Jag satt och skrattade lite fortfarande, efter det...faktiskt väldigt skumma, som Harry nyss gjort.
"Okej, så Marie är alltså din plast mamma, som du hatar?" Jag nickade instämmande medan jag väntade på att han skulle fortsätta "Du tycker att hon försöker ta din riktiga mammas roll, Sandy alltså, och du vill ha tillbaka allt som det var förut, när din mamma och pappa bodde tillsammans?" Jag nickade "Jag kommer ju inte ihåg så mycket, jag var fem, men när jag ser videoklipp från innan flytten, så såg jag hur glad jag var, och efter, så blev jag så tyst. Nu är jag ju glad, för jag har ju träffat Damon och alla mina andra vänner, men jag vill ha tillbaka min mamma och pappa i samma hus" Han nickade, och tog tag i min hand för säkert tionde gången "Jag vet hur det känns, allvarligt, man vill att inget mellan dom skulle förendrats, men man vill samtidigt att man skulle stå på exakt samma plats som man gör nu" Jag nickade smått med ett leende "Exakt" "Men du vet vad man säger, allt händer för en anledning" Jag nickade igen, och försökte verkligen ta in orden "Om allt händer för en anledning, var det meningen att jag skulle göra slut med Louis?" Harry tittade upp på mig, och när han mötte min oroliga blick log han och tittade ner i marken, samtidigt som han skakade lätt på huvudet "Tja, meningen var det säkert. Kanske för att hitta den riktiga kärlek i livet, vet du? Kanske med brunt hår, lockar..." Jag vände bort blicken när jag förstod att han beskrev sig själv. Nej, Louis är kärleken i mitt liv, det vet jag redan nu. Man känner såhär för någon bara en gång, och Louis har valts ut för att vara min. Men samtidigt fasnade meningen Harry sa på mitt huvud, allt händer för en anledning.
VAAD tycker ni då?! :)
Jag vet att vi inte har uppdaterat på väldigt länge, och det är jag grymt ledsen för! Jag skriver detta på min brorsas dator, för så duktig som jag är hade jag sönder min dator, så den är på lagning, så det har varit svårt att skriva, för det enda jag har är mobilen.
Och PS: Ny design, igen.
Men ja, säg vad ni tyckte! :)
//Hilda
Kommentera för mer!!
Kapitel 27 - Uh Oh
"Men japp, dags för middag, jag är faktiskt vrålhungrig" berättade jag och klappade ihop händerna "Du kan ta stegen ner igen" Louis suckade, men öppnade fönstret "Ses där nere?" undrade han som en fråga medan han vände sig om mot mig "Självklart" Jag lutade mig fram och gav honom en lång kyss. Efter kyssen log han mot mig innan han klättrade ut igenom fönstret. Han skulle nog tillbringa mycket tid med den där rostiga brandstegen.
"Det är ju halloween imorgon" Louis tittade storögt på mig "Är det!?" Jag trodde först han var ironisk, men när jag såg hans förvånade ansiktsuttryck så förstod jag att han var seriös. Jag fick hålla mitt ansikte i en ansträngd min för att inte börja skratta "Ja, vad ska du klä ut dig till?" Han gjorde en grimas som avslöjade att han tänkte "Gosh, jag vet inte, kanske en zombie? Jag är inte förberedd" Jag kunde inte hålla mig för skratt längre,och skrattade rakt ut "Vad? Är zombie en dålig idé?" Jag skakade skrattandes på huvudet "Halloween är ju inte i mitten av sommaren, dummer" Han rynkade pannan "Du sa ju det?" "Ja, men jag trodde aldrig du skulle gå på det, vilken människa tror att det är i mitten av sommaren?!" frågade jag skrattandes, även fast jag vet många som skulle kunna tro det "Gissar att jag inte är en människa då, jag har alltid velat vara ett lejon!" Jag skakade på huvudet med ett leende, medan jag lyfte blicken från Louis och tittade runt på den folk tomma gatan. Pappa hade skickat iväg Niall, mig och Louis att hitta ett ställe att äta på, då varken jag eller Louis ville äta på resturangen alla andra skulle äta på. Han hade valt just Niall, för att han var den enda av killarna som hade kunnat äta vart och vad som helst. Pappa hade alltså skickat med Niall för att han skulle 'vakta' över mig och Louis. Däremot tror jag Niall mer brydde sig om maten än vad vi två höll på med, för han sa inte direkt till när Louis tog min hand. "Det där stället ser fint ut!" utropade Niall plötsligt och pekade rätt in på en resturang där ett par satt i fönstret och tittade bisarrt på Niall, som pekade ungefär rakt på dom. Louis skrattade högt "Ja, visst, sluta peka bara" Han gjorde som jag sa medan han gick mot resturangen. Vi hade flyttat tillbaka till bussen, då vi behövde åka vidare till nästa stopp. Det hade varit ett evigt packande och springande på hotellet, och pappa hade redan nu bokat ett hotell vid nästa stad vi skulle stanna i. "Mathilda, det finns en sak jag skulle vilja säga..." började Louis försiktigt "Ja?" Undrade jag, en aning orolig "..jag...jag gillar dig, verkligen jätte mycket" Jag log mot honom "Naaw, jag gillar dig jätte mycket med, boo bear" Louis log och började kyssa mig, men kyssen avbröts av Niall. "Ni är ju för söta, men en annan håller ju på att svälta ihjäl här, och ett tips, personen börjar på N och slutar på iall"
"Romantisk komedi" skrattade jag när jag läste baksidan på filmen Niall valt. "Vad?! Den är romantisk, inte så bra, men, den är rolig!" Jag gav honom ett leende och tittade sedan tillbaka på teven i vardags rummet "Det känns som om det var en evighet sedan jag var här..." mumlade jag medan jag tittade runt i vardagsrummet på bussen. "Detsamma" mumlade Niall"Har du någon tjej, förresten, Niall?" Han skakade på huvudet med en suck "Nepp, men man får ha tålamod" Jag log och lutade huvudet mot hans bröst "Exakt" Det uppstod en tystnad mellan oss, och en viss scen dök upp, såklart när några kysstes. Jag kunde hur det blev ett pinsamt läge, och jag tittade bort, och låtsades vara djupt intresserad av möblemanget. Niall skrattade när han såg vad jag höll på med "Det är normalt att man kysser varandra, har du inte lite erfarenhet av Louis?" Jag log, och Niall strök mig med sin varma hand på min arm "Jo, men det blir ju lite awkward" Niall skrattade, och vände sedan huvudet mot mig. När jag märkte det tittade jag på honom, och helt plötsligt var jag inte med medvetandet. Jag såg hur våra ansikten började närma sig varandras och helt plötsligt krockade våra näsor, så Niall vred huvudet åt vänster. Jag började blunda, och kände sedan Nialls läppar mot mina. Vad är det jag håller på med?! Min hjärna skriker bort, men min kropp vägrade lyda, den bara kysste tillbaka när Niall började kyssa mig. 'MATHILDA, SLUTA, VAD HÅLLER DU PÅ MED?!' Skrek en röst inom mig och jag ville verkligen följa den, men det gick inte. När kyssen var slut, så stannade jag och Nialls ansikten nära varandra, och andades mot varandras läppar. Vad fan var det som nyss hänt? Jag kunde styra min kropp igen, men jag var som förstenad, chockad över vad jag och en av dom bästa vännerna jag har nyss gjort. Jag vände bort ansiktet ner i marken, och skämdes. Min Louis, hade jag just varit otrogen mot honom? Jag andades djupt och vände blicken mot Niall. Han satt och stirrade ner i marken, som om det låg en läskig sak där, och han var rädd för den. Han såg rädd ut, men ögonen stora som jag vet inte vad och han svalde hårt flera gånger. "Mathilda..." började han hest "...fattar du vad som nyss hänt?" Jag skakade på huvudet "Ingen aning..." Mumlade jag "Vi...kysstes" mumlade han pafft "...Vad...Vad tyckte...du om det?" Jag mötte Nialls blick "Du är smart, söt, rolig, underbar och en helt fantastisk person. Men...du är min bästa vän. Det känns som om jag nyss kysste min bror..." En lättnad spred sig över Nialls ansikte "Gud, tack och lov, jag trodde du...typ hade bytt ut Louis mot mig. Louis skulle aldrig mer prata med mig" Jag skakade på huvudet "Nej. Kan vi...släppa det här och aldrig prata om det?" Niall nickade lugnande och drog mig mot sig "Så var jag en bra kyssare? Våga inte säga nej" Jag skrattade, skulle vi inte aldrig prata om det igen? "Nej" uttalade jag med ett leende "Vad sa du?!" Niall kastade sig över mig, så att jag rullade ner på marken. Han började kittla mig och jag sprattlade som en fisk på torra land "Sluta!!" Skrek jag "Om du säger 'Niall är en fantastisk kyssare och bäst'" Jag skrattade "Nihakl är en fanstishfk cy..." Mitt skratt kvävde mina ord, och gjorde så det blev helt ofattbara meningar "Niall är en fantastisk kyssare och bäst!" Lyckades jag otroligt nog få fram mitt i mitt skratt "Va?" log Niall "Jag hör dig inte?" Jag skrattade "Niall är en fantastisk kyssare och bäst!!" Skrek jag ut "Vaaa?" "NIALL ÄR EN FANTASTISK KYSSARE OCH BÄST!!" Niall slutade, och jag skrattade "Great job, nu är jag helt röd i ansiktet" Niall skrattade "Kom nu, svenska lilla tös, det är god tid för läggdags" Jag log "Men filmen då?" "Vi ser klart den imorgon" Jag reste mig upp, och gick tillbaka till korridoren, där allt var nedsläckt "Godnatt irländska pyssling" log jag och gäspade en aning och öppnade sedan dörren till mig och Louis "Godnatt svenska snygging" Jag himlade med ögonen, men gick sedan in till mitt rum och stängde dörren . Louis satt på sängkanten och tittade upp på mig när jag gick in "Hej, boobear, du tänker väl spendera natten här?" log jag. Louis ställde sig upp och log, men inte ett sånt vackert leende, som fick mig att bli varm i hela kroppen. Nej, nu pratar jag om ett hånleende, som såg obehagligt ut. "Hej...'svenska snygging' Det beror väl på, vill du sova med Niall istället?" När Louis sa svenska snygging var det mer än klart att han härmade Niall. Jag suckade "Är du avundsjuk för att jag är med Niall?" Jag tog av mig min hoodie och vände ryggen mot Louis för att hänga upp den på en krok "Var Niall en bra kyssare då?" Jag stannade upp mitt i min rörelse. Jag hörde Louis ironiska skratt "Inte så uppkäftig längre? Jag satt här och tittade på American Funniest Home Videos, själv. Sedan tänkte jag 'Vart är min flickvän?' " Jag hörde hur Louis gick bakom mig, långsamt hängde jag hoodien på plats och vände mig om med ansiktet mot Louis. Hans hån leende var fortfarande på läpparna "Så jag gick och letade efter henne. Jag hörde en av mina bästa kompisar, Nialls skratt. Jag undrade vad han skrattade åt och gick och kollade där han befann sig. När jag kom dit satt min flickvän, och min bästa vän i en soffa,och hånglade upp varandra" Han fick det låta så jävla hemskt, så jag fick skuldkänslor i magen. Att jag ens hade hjärta att göra så mot min Louis. "Vad har du för förklaring till det?" Jag förblev tyst, och tittade skamset ner i marken "Nej" sa Louis med ett ironiskt skratt "Tänkte väl det" Det blev tyst mellan oss, och jag tittade försiktigt upp på honom, hans leende var borta, och hade en hård blick på mig "Lyssna nu" Louis satte en hand på varsin sida om mitt huvud och pressade mig mot dörren, och tittade djupt in i mina ögon "Jag är jätte kär. Du betyder väldigt, väldigt, väldigt mycket för mig. Ja, du betyder allt. Du skulle kunna få mig att springa runt hela jorden, bara genom att ge ett leende i utbyte. Du får mig att vilja ta glädje skutt bara jag ser sig, och jag gillar dig väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt mycket. Men bara för att du inte känner likadant, betyder det inte att du får leka med mina känslor. Du ser mig som en av alla killar som är kära i dig, och du leker runt med mina känslor som jag vore en ny leksak. När du tröttnat på mig, så slänger du bort mig, och går vidare till Niall, och börjar leka med honom, Damon var en av dina leksaker. Fattar du inte att du aldrig kommer träffa ditt livs kärlek om du fortsätter såhär?!" Han tittade argt in i mina ögon och han hade spottat ut orden, med hat kändes det som. "Louis, det är inte så..." viskade jag, min röst bar inte. Den sprack i mitten av meningen. "Nöjd?! Du fick mig att gråta, jag vet inte vad det är för bullshit du kommer med om leksaker och allt. Men jag gillar dig, mycket. Lika mycket som du beskrev. Men jag kysste Niall, JA! Men jag gillar honom inte. I alla fall inte på sättet jag gillar dig. Men nu vet jag inte om jag ska ägna någon tid mer åt dig, för du får mig att fucking gråta! Jag är fan rädd för dig, stick här ifrån. Vad är du liksom?! Son of a bitch" spottade jag i hans ansikte. Han tog hårt tag om mina axlar, så jag inte kunde röra mig "Vad fan kallar du mig?! Stick iväg och kom inte tillbaka förrän du inser vilken bitch du är! Gå till Niall så går jag till Eleanor, hon är modell, hör du det?! MODELL!! Hon är så jävla mycket snyggare än dig du är bara en 16 årig bitch!!" Han nästan slängde iväg mig och stelnade sedan till, när två tårar uppenbarade sig på mina kinder. "Jag kan inte fatta att du sa det..." viskade jag fram och kollade besviken på honom. Han känner mig, och visste exakt hur han skulle slinka mellan muren som jag hade byggt upp, min ålder, det var det enda som jag faktikst blev ledsen av. Han tittade ödmjukt på mig "Nej, Mathilda, förlåt, jag men..." Han gick några steg närmre mig, och tänkte precis omfamna mig i en kram, då jag öppnade dörren med en smäll och han fick den rakt i ansiktet "Aj!" Utbrast han och tog sig för ansiktet. Jag sparkade sedan till honom på det speciella stället, så hans ben vek sig, det gjorde inte ont när man gjorde så, utan bara att man hamnade på knä. "Pappa lärde mig det, ifall jag stöta på äckel som du" fräste jag och sprang sedan ut från rummet igenom den öppna dörren. Jag rusade till Nialls rum , och knakade hastigt på hans dörr. Louis kom haltandes efter mig. Jag har ingen aning om varför han haltade, jag hade väl slagit upp dörren där "Nej, Mathilda, jag ber, vänta! Låt oss prata!" "Du borde gjort det för första början så jag slapp slå dig, och du slapp bryta mitt hjärta i två delar!!" Niall öppnade dörren och jag kastade mig in i hans famn och lutade mitt huvud mot hans nakna bröst. "Mathilda, snälla, låt oss prata!" Jag stängde dörren, och låste "Vad har hänt?" Jag suckade, och började berätta för Niall.
Draamaa! Många av er tänker nog mitten av sommaren? Sommaren började ju nyss i novellen! Och svaret på den frågan är att vi måste hoppa lite sådär i novellen för att vi ska få med allt som vi tänkt! :)
MEN VAAAD TROR NI KOMMER HÄNDA? :) :D
//Hilda
Kommentera för mer!!
Kapitel 26 - Fire Ladder
"Mathilda, vad är det du ser i Louis som du inte ser hos mig?" Jag ryckte på axlarna åter igen, även fast jag kunde komma på många saker. Jag ville inte vara taskig mot honom "Men varför kan du inte välja mig framför Louis? Jag gör vad som helst, Victoria Secret parfymer är väl väldigt populärt nu? Du kan få alla, och Body Shop produkter, jag kan köpa en hel butik tiill dig." Jag suckade "Harry, snälla sluta tjata!" "Vad!? Ger dig bara en liten förhandstitt på hur det kommer bli om du blir tillsammans med mig" Jag suckade, vilket jag gjort många gånger hitils. Jag kommer inte klara mig...
Jag låg i mitt rum med ögonen på mobilen, Harry hade lagt upp "Första dejten med min baby <3 Längtar till nästa ;)" Alla hade såklart skickat massa kommentarer att det var sött, medan jag kräktes lite i min mun varje gång jag tänkte på det. Vad är det min pappa gör mot mig egentligen? Jag hoppade högt av att någonting smällde i fönstret. Skräckslaget stirrade jag på fönstret, och tänkte att det var nog någon stakars liten fågel som inte såg att det var glas, jag nöjde mig med det svaret och började åter igen hålla på med mobilen, men ännu en smäll från fönstret fick mig att lägga ifrån mig mobilen. Jag gick upp och tittade ut igenom fönstret, och såg då den logiska förklaringen. Louis, med stenar. Jag log lite för mig själv, medan jag på ett avancerat och krångligt sätt öppnade fönstret. "Fan vad du kan kasta långt" skrek jag över hela kvarteret. Louis skrattade "Tack, men första kastet hamnade på någons balkong" Han gjorde en besvärad min "Får jag komma upp?" Jag nickade "Hur är bara frågan" Han nickade instämmande "Varför inte bara ta hissen?" "Din pappa vaktar där, det är sjukt" Jag nickade smått, även fast jag inte tror han kunde se det. "Brandstegen?" Han nickade kort och gick mot husets vägg, medana jag försiktigt lossade på träbiten som hindrade stegen att nå ner till marken. Louis skakade lite i stegen, som för att testa säkerheten, innan han började klättra. Jag stod och granskade honom medan han kämpade sig upp för stegen, och var ärligt talat förvånad att han vågade. Jag bor ju på sjätte våningen. Jag fick en puss på munnen när han nått fram till mig "Hjälper du mig in?" Skämtsamt skakade jag på huvudet "Nej" sa jag innan jag på skämt började stänga fönstret, men skrattade sedan "Jodå, här" Jag sträckte ut händerna och han tog tag i dom "Det vore bra om du stod på något så jag inte var tvungen att dra upp dig" Han gjorde som jag sa, fast istället för att försiktigt tynga ner rännan hoppade han upp på den, och hoppade sedan in igenom fönstret, och hamnade med ryggen på mattan i mitt rum, och jag skrattade åt honom medan jag stängde fönstret. "Jaha, det här istället för hissen då alltså..." mumlade han medan han grimaserade lite vid smärtan "Hur gick det?" "Ja, jag tror jag lever i alla fall" Jag skrattade mer "Kom ner hit" Jag skakade på huvudet "Varför?" "Lägg dig bara ner" "Men varför?" Louis suckade "Jag har just kämpat mig uppför en vinglig och rostig stege, jag tänker inte kämpa om att få ner dig på golvet nu också" Jag skrattadeännu en gång, och la mig precis som han ville bredvid honom. Han la armarna runt mig med en belåten suck "Japp, hundra procent värt det" Jag log lite "Vad sa min pappa?" Utan attsvara på min fråga böjde sig Louis mot mig och kysste mig. Givetvis kysste jag tillbaks, och när kyssen var slut svarade Louis "Att han skulle göra massa saker om vi inte slutade, att attjag skulle få bo på ett eget hotell, att jag skulle låta dig vara, bla, bla, bla..." Jag log mot honom medan han höll på med mitt hår "Och du verkar inte vara rädd?" Louis skakade på huvudet "Kärleken är för stark för att skilljas åt" Jag log mot honom, och satte mig upp och använde sängen som ryggstöd. "Vet du vad jag har tänkt på?" Jag skakade på huvudet, och Louis satte sig också upp. "Viskulle kunna rymma" Jag höjde ena ögonbrynet "Rymma?" Han nickade "Ja, rymma från allt. Tänk dig bara..." Han flätade ihop våra händer "...ingen Paul som försöker sära på oss, ingen Harry som försöker få dig, ingen att bli avundsjuk på, bara du och jag." Jag mötte hans blick "Låter fantastiskt, men...jag vet inte riktigt. Tycker inte du det är lite för... jag vet inte, mycket?" Han rynkade pannan lite "Vad menar du? Nej, det är det inte." "Jag menar inte så, jag menar, vi skulle kunna prata om det med dom, på allvar. Fly var väl lite att ta i?" Louis log lite "Jag förstår vad du menar, du tycker det går för fort mellan oss" Jag rynkade pannan "Va? Nej! Jag menade inte så, jag menade att det kanske inte direkt hade varit plan a, men plan b vore det perfekt för" Louis skrattade lite "Matti, det är okej om du tycker det går för fort, det är inget mer att diskutera om det, nu är ämnet borta. Vi pratar om den intressanta faktan att jag var stark nog att ta mig upp för en stege istället" bestämde Louis medan han la armen runt mig. Jag skrattade och placerade mitt huvud på hans axel "Visst, varför inte?"
"Babe?" Jag mumlade trött ut något som jag knappt självförstod, vilket fick Louis att skratta. "Vakna" Jag gav ifrån mig en suck medan jag motvilligt öppnade ögonen och mötte Louis trötta blick "Hur länge har jag sovigt?" Han ryckte på axlarna "Jag vaknade nyss" Jag gav ifrån mig en gäsp innan jag ställde mig upp "Det är fortfarande 8 juli, eller hur?" Han nickade med ett skratt "Det är i allafall inte 3 januari" Jag log lite, men log stsörre när han la armarna runt mig, och precis som vanligt reagerade fjärilarna i magen starkt på det. Jag log stort "Du är så söt" mumlade jag, även fast han inte gjort så jätte mycket. Han log stort "Jag vet" Jag skrattade "Nä, nu får du sluta vara så självsäker" Han skrattade "Jag hatar att din pappa tvingar dig att dejta Harry, jag menar, vad gör det honom omdu och jag dejtar?" jag ryckte på axlarna "Det är något fel på honom. Men jag antar att det är hans enda dotter, du vet, överbeskyddande" Han nickade smått "Men japp, dags för middag, jag är faktiskt vrålhungrig" berättade jag och klappade ihop händerna "Du kan ta stegen ner igen" Louis suckade, men öppnade fönstret "Ses där nere?" undrade han som en fråga medan han vände sig om mot mig "Självklart" Jag lutade mig fram och gav honom en lång kyss. Efter kyssen log han mot mig innan han klättrade ut igenom fönstret. Han skulle nog tillbringa mycket tid med den där rostiga brandstegen.
VAD TYCKER NI!?:D
PS: Nästa kapitel kommer det nog vara drama, och en liten 'varning' är att vi kommer hoppa fram så det blir i mitten av sommaren, men vi måste göra så för att allt som vi planerat ska komma med :)
Men nu vill jag verkligen höra vad ni tycker! :)
//Hilda
Kommentera för mer!!
Kapitel 25 - Milkshake Time
"Jag är besviken, att du inte sa något" Jag skrattade, lite glädjelöst däremot "Vad skulle jag säga? Din bästa vän har just kysst mig, vill du sova hos mig?" Han log lite, men leendet tonades sakta ut "Kysst? Har han gjort det också?" Jag tittade ner i golvet "Kom här, babe" Louis gjorde plats för mig bredvid sig och klappade på madrassen. Jag log lite samtidigt som jag la mig bredvid honom. Han la sina armar runt mig och mitt huvud hamnade på hans bröstkorg "Berätta nu exakt vad det äcklet har gjort" Jag drog in ett djupt andetag "Det började i New Jersey, när jag och Harry gick in på den där butiken som ingen annan ville gå in i..."
"Louis, snälla" Louis suckade när jag hindrade honom från att öppna dörren, och han slängde sig ner i sängen, men han låg inte där länge förren han började gå runt i rummet, igen. "Du är min flickvän, min, okej? Han ska inte kunna kyssa dig, han ska inte kunna röra dig på såna ställen, han ska egentligen inte ens kunna se på dig!" Jag suckade djupt, medan Louis frustrerat drog handen igenom sitt hår. Jag gick
mot honom "Louis, jag..." "Nej, jag måste gå och prata med Harry, det här går inte" Han suckade medan han gick mot dörren. Snabbt kom jag på någon dålig idé som skulle få honom att stanna. Jag gick ut mot balkongen och hoppade upp på räcket, medveten om att om jag skulle ramla ner skulle jag minst bryta ett ben "Mathilda!" utropade Louis förskräckt "Vad gör du!? Det är livsfarligt, gå ner, NU!" Han
lät nästan som min pappa, med en sån besstämd ton på rösten "Inte förren du lovar att du inte kommer gå till Harry om jag inte vill det, och att du och jag gör något" "Mathilda, snälla, Harry måste bli tillsagd, annars så..." Han avbröt sig själv tvärt när jag släppte räcket med ena handen, och lutade mig lite bakåt "MATHILDA! OKEJ, VAD SOM HELST, BARA GÅ NER!" Medan han verkade panikslagen
skrattade jag, taskig som jag är, lite grann åt hans panik "Lovar du?" "JA!" Jag hoppade försiktigt ner från räcket, och blev genast omfamnad i en kram av Louis "Du är galen, Mathilda, gör aldrig om det igen" Jag log, och kramade tillbaks "Nej då, nu blev jag sugen på milkshake, ska vi köpa?" Han nickade, fortfarande helt paff, och verkade verkligen inte vilja släppa kramen "Luft..." kved jag, och då
släppte Louis mig, med ett litet skratt "Förlåt, babe, är bara så glad att du lever" Jag log lite "Ja, vad...sött..."
Han log lite och tog min hand medan vi tillsammans gick ut ur rummet, och blev bemött av Harry, och tyvärr pappa utanför "Milkshake?" Harry log ett irriterande leende medan pappa tittade surt på Louis "Låter väldigt kul, du och jag går, Matti" Jag skakade på huvudet "Aldrig, jag ska gå med Louis" berättade jag medan jag tog ett hårdare tag runt hans hand "Louis, du och jag pratar allvar i köket nu, och det får ta hur länge du vill, du får missa konserten klockan ett om det nu skulle vara så. Mathilda, du går på en dejt med Harry, och du ska ta en milkshake, och prata trevligt, så ni lär känna varandra bättre" Jag himlade med ögonen "Jag känner redan honom, han är en äcklig l..." "Inte det språket, Mathilda, du har inte fyllt arton än, vilket betyder att jag bestämmer över dig. Du ska på dejt med Harry,och då inser du att Harry är en trevlig och ordningssam person, tillskillnad från den här femåringen som knappt kan ta hand om sig själv" Är han helt seriös? Jag suckade, men skakade på huvudet "Jag kanske inte är arton, men jag har mitt eget liv, du ska inte bestämma vem jag ska dejta och inte, det bestämmer inte ens jag eller, det bestämmer hjärtat, och mitt hjärta väljer Louis" Pappa gav mig en mördande blick, fast jag är inte rädd för honom. "Du ska på dejt med Harry, och du kan glömma bort Louis. Annars får du inte det där stora 17 års kalaset du ville ha" Jag suckade, det heter inte kalas, det heter fest "Verkligen, pappa? Verkligen? Ska du blanda in min födelsedag i det här också? Varför inte blanda in Katy Perry, eller Barack Obama? Jessie J har säkert något med det här att göra" Louis stod lite vid sidan om och försökte dölja sitt skratt, men det gick inte så jätte bra. Pappa skakade på huvudet "Jag kan blanda i vem jag vill och hur jag vill. Jag vill att du ska veta att jag gör det här för att skydda dig, jag vill inte att du ska ligga och gråta om kvällarna när du inser vilken idiot du var som blev ihop med Louis" Louis gav pappa en sur blick "Min skull? Det verkar som att du gör det här mer för dig själv, du verkar inte ens viljat att jag skulle födas, så du plågar mig med det här, och lämnade mamma för den där häxan" "Mathilda! Säg inte så, jag älskar dig, och Marie är ingen häxa, hon är en trevlig människa, precis som Harry, som du nu ska gå på dejt med" Pappa gav mig en allvarlig blick innan han surt gick iväg med Louis släpandes efter sig. Jag tittade sorgset bort mot pappa och Louis, men blev avbruten av Harry som tog min hand
"Kom, dags för dejten"
"Vanilj" svarade jag enkelt på Harrys fråga. "Körsbär eller hallon ovanpå?" "Körsbär" "Ja, en vanilj milkshake med körsbär på toppen, tack" Harry verkade tro att jag var ett litet barn som inte kunde göra något själv, han hade tagit mig i handen och ursäktad sig med att det var mycket folk, han hade inte låtit mig berätta vad jag skulle ha utan sa det åt mig, och nu betalar han åt mig också. Jag suckade och hittade en plats vid ett fönster. Jag kan inte sluta tänka på vad Louis och pappa pratar om just nu, det är det enda jag kan tänka på "Här" Jag tittade upp och såg Harry ge mig min milkshake "Tack" mumlade jag svagt, och tog emot den medan jag började dricka lite. Harry tog sin jordgubbsmilkshake och satte sig ner mitt emot mig "Jag gillar verkligen inredningen här inne" berättade Harry. Jag lyfte blicken från bordet för att titta runt i byggnaden "Ja, väldigt fint, 80tals inspirerat, väl?" Han nickade kort "Skulle tro det, ja" Det blev en tystnad mellan oss, men det var skönt, jag ville inte prata med honom "Vad menade Paul med '17 års kalaset du ville ha'?" Jag ryckte lite på axlarna, även fast jag visste svaret "Jag har planerat min 17 årsdag i detajt, men det blev för dyrt, säger pappa i alla fall" Harry nickade lite "Du vet, om jag vore din pojkvän skulle du få ett exakt sånt party, plus några riktigt dyra och bra presenter från mig" Jag nickade kort, ointresserat medan jag lät blicken glida ut igenom fönstret. Inte allt detta tjat igen...
"Mathilda, vad är det du ser i Louis som du inte ser hos mig?" Jag ryckte på axlarna åter igen, även fast jag kunde komma på många saker. Jag ville inte vara taskig mot honom "Men varför kan du inte välja mig framför Louis? Jag gör vad som helst, Victoria Secret parfymer är väl väldigt populärt nu? Du kan få alla, och Body Shop produkter, jag kan köpa en hel butik tiill dig." Jag suckade "Harry, snälla sluta tjata!" "Vad!? Ger dig bara en liten förhandstitt på hur det kommer bli om du blir tillsammans med mig" Jag suckade, vilket jag gjort många gånger hitils. Jag kommer inte klara mig...
Vad tycker ni om kapitlet nudå? :)
PS: Vinnarna av huvudrollerna är här under - vill säga till alla som inte vann att det kommer finnas andra chanser! :)
//Nellie
Kommentera för mer!!
Kapitel 24 - What More
"Eller vårt barn, döper det till Hathilda eller Marry?" Harry log och la armarna runt mina axlarna "Beror väl på om det blir en pojke eller flicka, tänk dig på vårt bröllopp, massa banderoller där det står Hathilda Styggings" Jag skulle normalt skratta, men nu kom jag på att jag faktiskt hade sagt vårt barn och diskuterat brölloppet "Harry, jag menade det som ett skämt, vi kommer inte gifta oss" berättade jag med ett skratt och tog bort hans arm från mig och ställde mig upp "Tror du ja, vänta och se" hörde jag Harry mumla bakom mig medan jag stängde dörren och började bege mig bort mot frukostsalen.
Det första jag såg när jag kom in i rummetvar Louis, som direkt surt mötte min blick, och återgick sedan till maten. Jag rynkade på pannan och gick och satte mig bredvid honom "Hej" Han gav mig bara en trött uppsyn, svarade inte ens. Han tittade ner i sin mobil, medan jag tog ett körbär av skålen, även om jag gott och väl visste att det var Louis. Mathilda, jag såg en väldigt intressant bild på instagram den här morgonen..." Jag svalde hårt, och förstod direkt att det var bilden på när Harry pussade mig som han menade "...och jag var inte direkt glad för det jag såg" Han tittade surt på mig "Louis, snälla, det är inget sånt emellan oss, jag lovar" Han fnös till "Ja, visst" "Det var Harry, inte jag, jag var inte ens medveten om det, det är egentligen sjukt, jag visste inte ens om att han var i samma rum, jag..." "Harry?" Han rynkade på pannan "Vad har Harry gjort?" Jag frös till is, bokstavligen. Jag vågade knappt andas när Louis blick borrade in sig i mig "Vad...vad pratade du om?" Louis gav mig en orolig blick "Jag pratade om det här" Han drog fram sin mobil och visade mig en bild på när jag gjorde en grimas, och Brad pussade mig på kinden. "Louis, du vet att jag och Brad bara är vänner, vad blir det för mat?" Jag hoppades att han hade släppt det jag sa om Harry, men det hade han tydligen inte. "Vad menar du med Harry? Vad har han gjort!?" När jag inte svarade, så tog han upp mobilen igen och gick in på Harrys
instagram "Louis, nej..." Jag suckade när han fick syn på bilden och förstorade den. Han stirrade på den ett tag, och tittade sedan på mig, sen bort mot killarna, på mig igen, på mobilen och gav mig tillslut en besviken blick innan han sköt stolen ifrån sig och sprang ut. Jag suckade, och ställde mig hastigt upp och sprang efter, så snabbt jag kunde. Jag hörde hur hissen plingade till, och vände mig snabbt om.
Det var två centimeter mellan hissdörrarna, och jag hann se Louis, som stod med pannan lutad mot väggen innan hissdörrarna stängdes. Jag suckade, får väl bli trapporna då. Jag öppnade dörren till nödutgången, och sprang uppåt i trappan, det snabbaste jag kunde för att
hinna före hissen. Louis bodde på plan två, så mycket visste jag. När jag fick syn på en dörr som det var en tvåa på sprang jag in, och såg Louis stå vid en dörr en bit ifrån mig
"Louis!" Han tittade upp, och när han såg mig skyndade han sig att låsa upp dörren och försvann in
när jag precis kommit fram till dörren. Jag suckade och bankade på "Louis, öppna, snälla!" Jag hörde inget från rummet, inget ljud över huvudtaget. Jag försökte mig på att knacka några gånger till, men det blev inget resultat. "Louis, snälla..." suckade jag, men fick inget som helst svar tillbaka. Hur ska jag ta mig in i rummet på ett annat sätt? Jag tänker absolut inte klättra utanför huset, och ta mig in igenom
fönstret "Vad gör du här, baby? Jag letade överallt" Jag gav Harry en sur blick "Tack vare dig vill inte Louis öppna dörren till mig" Han suckade "Baby, du behöver inte Louis när du har mig" Han la armarna runt mig, och jag bara suckade och ta bort dom "Låt mig vara" "Jag vet vad du egentligen menar när du säger låt mig vara, du menar att du vill att jag ska kyssa dig, försök inte spela svårfångad" Han böjde sig in för att kyssa mig, men tack och lov tröck en hand bort honom från mig, och det var inte min hand. Jag tittade bredvid mig och såg Louis "Harry, du låter Mathilda vara, okej? Annars kan jaglova att du kommer ångra dig" Harry tittade surt på Louis när jag tog tag i hans arm och ställde mig lite bakom honom , sedan skrattade han ett ironiskt skratt "Ångra mig? Jag kommer aldrig ångra mig, jag har kysst henne, vetdu det? Din flickvän var en bra kyssare, vet du?" Louis tog ett steg frammåt och knuffade till Harry hårt så han stapplade bakåt "Dulåter henne vara, okej? Du har absolut inget med hennes läppar att göra"Harry höjde ena ögonbrynet och gav Louis en utmanande min "Inte? Mathilda, vem mellan mig och Louis vill du mest kyssa?" Harry stirrade på Louis medan Louis vände huvudet och tittade på mig "Louis" sa jag som om det vore den självklaraste saken i världen, men det var det ju också.Trodde han seriöst att jag skulle välja honom? Louis skrattade tyst och tittade upp på Harry "Och vad skulle det bevisa?" "Innerst inne vill hon kyssa mig mest, vet du, när hon inser att du bara kommer krossa hennes hjärta och sedan gå" Louis fnös och drog en arm runt min midja och drog mig närmre honom, vilket fick Harry att titta ännu surare på honom. "Krossa hennes hjärta? Jag bryter hellre mitt ben, bara för att du är kär i henne betyder inte det att hon är kär i dig, för hon är min" Det såg ut som om Harry skulle slå till honom vilken sekund som helst, så jag tog snabbt Louis hand "Louis, kom" Jag drog in honom i hans rum och låste dörren innan jag vände mig om mot Louis "Jag har aldrig varit i ditt hotellrum" berättade jag medan jag tittade runt "Nästan inte jag eller, jag har nästan bara varit hos dig" Jag nickade kort "Du är inte sur på mig, eller hur?" Han skakade på huvudet "Jag är besviken, att du inte sa något" Jag skrattade, lite glädjelöst däremot "Vad skulle jag säga? Din bästa vän har just kysst mig, vill du sova hos mig?" Han log lite, men leendet tonades sakta ut "Kysst? Har han gjort det också?" Jag tittade ner i golvet "Kom här, babe" Louis gjorde plats för mig bredvid sig och klappade på madrassen. Jag log lite samtidigt som jag la mig bredvid honom. Han la sina armar runt mig och mitt huvud hamnade på hans bröstkorg "Berätta nu exakt vad det äcklet har gjort" Jag drog in ett djupt andetag
"Det började i New Jersey, när jag och Harry gick in på den där butiken som ingen annan ville gå in i..."
HUUR tror ni Louis kommer reageraa?
Ledsen för försenat kapitel, igen :(
//Hilda
Kommentera för mer!!
Kapitel 23 - Hathilda
"Vill du ha?" Jag tittade mot Harry, och han sträckte fram sitt äpple mot mig. Jag skrattade till "Nej, tack" "Varför inte? Jag vet att du vill" Jag skakade på huvudet "Jag är ett gott äpple, du vet att du vill ha mig, ett litet bett" Han låtsades som om det var äpplet som sa det, då han sa det med en ljus röst, och försökte buktala. Jag skrattade "Du är galen" "Ät!" "Nej, jag vill inte ha ditt förgiftade äpple" Om det var Louis skulle han ha svarat något i stil med Ät snövit, ÄÄÄTT!!! Men istället blev det ett skratt från Harry, och han satte äpplet mot min mun "Bit" Jag suckade, men bet lite av äpplet "Nöjd?" Han nickade stolt, och tog ett bett från exakt sama plats jag ätit på, vilkekt fick mig att ge honom en konstig blick "Mycket nöjt"
Två, på natten, knackade det på dörren. Givetvis var jag vaken occh stirrade frågandes på dörren. När det knackade en andra gång kom jag ihåg att jag måste öppna. Jag släpade mig ur sängen, och gick och öppnade. Jag blev bemött av massa kuddar, så jag såg inte vem som stod bakom. Jag fick en puss på kinden, och sedan stapplade personen som hade kuddar och tecken i en hög i händerna in, och jag stängde långsamt dörren. Jag tittade bakåt och såg då baksidan av Louis, som höll på att bädda i min säng. Jag skrattade lite, och låste dörren medan jag gick mot honom "Smet ut från ditt rum, va?" Han nickade "Du ska sova här?" Han nickade, och vände sig om mot mig när han bäddad klart. "Var tvungen" Jag log mot honom, och pussade han försiktigt på kinden. "Då sover vi då" Han nickade kort, och jag la mig nner i sängen och han la sig ner bredvid mig "Jag hade inte planerat att sova, jag hade planerat att prata" Jag log lite "Då gör vi det"
Vi blev avbrutna, som nästan alltid, när en knacknign kom, fast inte från ytterdörren, utan från dörren melllan mig och Harry "Mathilda?" Jag harklade mig lite "Ja?" "Kan jag komma in?" Jag ställde mig upp, och gjorde en gest in mot badrummet för Louis. Han suckade, men gick in på toaletten. Jag ställde dörren lite på glänt, så det inte skulle se misstänksamt ut. "Eh, ja, nu kan du komma in" Jag gick snabbt och satte mig på sängen, och Harry gick sedan in i mit rum "Hej" Jag log lite "Hej" "Det är ju lite läskigt väder ute, du vet..." Jag tittade ut och fann en mörk himmel, som det är på natten "Ehm..jaha?" "Så jag tänkte om du ville ha sällskap" Han la sig ner i sängen, på delen som Louis nyss legat på. Jag la märket till att han inte hade någon tröja på dig, bara några slags utav shorts. Jag har bara killvänner, jag vet varför dom gör så. Dom vill imponera på tjejerna med muskler. Slår vad om att han tog av sig tröjan för att han skulle gå in hit "Mina ögon är här" Med en hand under min haka förde han upp mitt ansikte. Det var då jag upptäckte det pinsamma aatt jag stirrat på hans mage unnder hela tiden jag tänkt det "Jag vet jag tänkte bara på..." "ja, visst, vi kan säga så. Vi både vet att den riktigt anledningen ärr för att du tycker jag är het" Jag kollade på honom med avsmak "Jaja, okej, bara gå nu" "Säkert att du inte vill sova bredvid mig då?" Jag nickade stort. Han ryckte på axlarna och ställde sig upp "Skyll dig själv" "Eh, Harry?" undrade jag när han var på väg att gå in i sitt rum. Han log mot mig "Du har ändrat dig?" "Nej, jag ville bara säga kom inte in hit mer" Han himlade med ögonen "jaja..."
Jag vaknade på morgonen, och sträckte utvilat på mig i den stora, och tomma sängen. När jag verkligen förstodatt den var tom för att Louis inte låg bredvid mig så tittade jag mig bekymrat i sängen. En lapp låg på kudden, och med en trött gäsp sträckte jag mig fram för
att ta upp den och sedan läsa den.
Shooo när du läser det här kommer jag antagligen jag att äta kom ner fort, annars äter jag upp din mat (ta detta som en varning) - massa pussar från din boobear
Jag log för mig själv medan jag la ner lappen på kudden igen, och vände mig trött om i sängen för att sedan stänga ögonen och dra ut lite extra på sömnen, då jag såg hur en gestalt satt på en stol, och mina ögon åkte snabbt upp och satte mig förskräcktupp i sängen "Tog en tid för dig att märka mig" påpekade Harry medan han drack litepå en kopp med te han hade i handen.Jag stirrade på honom, och han bara
tittade på mig med ett intressant ansiktsuttryck "Hur...hur länge har du varit här?" undrade jag och gav honom en obekväm blick "Jag vet inte, hur mycket är klockan?" Jag suckade, och svarade inte ens på hans lilla fråga "Ut!" Han skakade på huvudet, medan han drack lite till "Jag har faktiskt fått order att vara här, av din pappa,jag ska vara din livvakt idag, kan man säga" Jag gav honom en oförstående blick och skakade på huvudet "Du skojar?" Han skakade på huvudet "Nej, inte alls" Jag suckade "Vad fan..." mumlade jag för mig själv och drog handen igenom mitt trassliga morgon hår. "Du kanske förresten skulle vilja checka på instagram, la upp en bild av oss" Jag höjde både ögonbrynen "Du gjorde vad!?" "Oroa dig inte, babe, vi bådetvå hade ju alla kläder på" Han skrattade lite åt sitt eget lilla skämt medan jag gav honom en blick medan jag letade efter mobilen. När jag hittade den gick jag direkt in på instagram, och det jag såg var något jag inte ville se. Jag sov, och Harry låg bredvid mig och låtsades sova, och sen en annan bild då han pussade mig i hårbotten "Vad fan, Harry..." flämtade jag till, när jag insåg att han varit så nära mig när jag inte ens var medveten om att jag var vid liv. Det är ju sjukt, jag menar han kunde ju likagärna ha lyftigt lite på tröjan och titta in, fast det oroade mig inte så jätte mycket, eftersom jag absolut skulle vaknat om någon höll på med att försöka lyfta på underkläder eller sånt. Det som oroade mig var att den hade 13 846 likes, och runt 100 till ramlade in var tredje minut. Jag scrollade frustrerat ner och läste några av kommentarerna
Aaaawww, så söta! Vad heter hon? HARRYYY HAR FÅTT EN TJEEEJ!!
Harry haffar brudar, huh?? ;) vad heter hon?
såå söta de är! harry du får bjuda in fansen till bröloppet! ;)
Det som äcklade mig var att Harry hade svarat på den sista kommentaren; Ja, absolut ;)
Jag suckade och tittade upp på Harry, som bara log mot mig medan han fortsatte dricka på sitt te. "Alla tycker vi är söta ihop, jag menar, vi borde verkligen bli ihop, Mathilda. Jag har redan kommigt på ett sånt där fint par-namn, Marry Styggings" Jag skrattade högt, rakt ut, Marry Styggings, gud vilket namn. Harry log och gav mig en oskyldig blick "Vad!? Vad annars!?" Han ställde ifrån sig koppen och gick och satte sig på sängkanten "Kanske Hathilda Higles?" Harry log "Då blir insenjalerna HH, vad sägs om Marry Higles?" Jag skrattade "Låter i alla fall bättre än Styggings" Harry skrattade "Eller vårt barn, döper det till Hathilda eller Marry?" Harry log och la armarna runt mina axlarna "Beror väl på om det blir en pojke eller flicka, tänk dig på vårt bröllopp, massa banderoller där det står Hathilda Styggings" Jag skulle normalt skratta, men nu kom jag på att jag faktiskt hade sagt vårt barn och diskuterat brölloppet "Harry, jag menade det som ett skämt, vi kommer inte gifta oss" berättade jag med ett skratt och tog bort hans arm från mig och ställde mig upp "Tror du ja, vänta och se" hörde jag Harry mumla bakom mig medan jag stängde dörren och började bege mig bort mot frukostsalen.
Tror ni kommer hända? ;)
//Nellie
Kommentera för mer!!
Another Love
Tied Love
One Shots
