They don’t know how special you are

 

"Babeeeee..." Jag stönade högt och slängde en kudde rakt ut i rummet "Låt mig vara" "Men, baby, du måste till skolan" Jag vred på mig i den varma sängen "Tvinga mig" Jag öppnade ögonen, och möttes av Louis som gav mig ett leende och en suck "Okej, jag får göra det här på det svåra sättet..." mumlade han, medan han drog upp mitt varma täckte, och tog tag i mina fötter och började dra. Jag skrek till och tog tag i sänggaveln, "Jag vill inte till skolan!" utropade jag bestämt "Du måste!" 

 

 

 

Jag suckade när mitt grepp om sänggaveln lossnade, och Louis drog mig mot sig. "Jag gick faktiskt upp tidigt bara för att väcka dig, och jag har gjort frukost!" Jag drog sömnigt handen igenom mitt hår, och satte mig halvt upp "Vad är det?" "Pannkakor" Jag mötte trött hans blick "Kommer om fem" Han nickade kort, medan jag satt och väntade på att han skulle gå ut "Ut" Beordrade jag när han inte hade en tanke på att gå ut "Nej, jag ska stanna och se till att du gör dig i ordning, annars kommer du bara somna om" Jag tittade storögd på honom "Jag ska byta om" Han ryckte på axlarna "Stannar fortfarande" Jag suckade, och gav honom en sista chans att gå ut, men han bara satt kvar. Jag ställde mig upp och rev ut några kläder ur garderoben, innan jag bytte om med ryggen mot honom.

 

På bilradion spelades Roar med Katy Perry  och Louis skulle självklart sju ga med det dåsigaste och högsta han kunde, så alla personers uppmärksamhet som gick förbi hamnade på just Louis bil, som jag satt i medan jag blickade ut över skolan. Jag har inte längtat hit direkt...

"Japp, ses efter skolan, babe" Jag nickade kort, och gav honom en puss på munnen innan jag klev ut från bilen. Jag sköt upp min väska på axeln medan jag med snabba steg tog mig fram  mot dörren.

"Matti!" Jag kände gott och väl igen Felix röst, och tittade upp från marken, och omfamnades av honom "Felix!" log jag, honom hade jag saknat. Jag försökte ignorera den starka, stickande lukten av parfym, och var bara tvungen att kommentera det "Ett sprut parfym räcker, mannen" Han skrattade, och himlade lätt med ögonen. Jag kände ett par armar runt mig, och trodde det var någon av killarna, men Felix ansiktsuttryck visade att han inte kände igen personen "Ehm...Matti, vem är det?" Jag vände mig om och såg Louis som tittade surt mot Felix. Jag stirrade på honom "Ehh, Felix, det här är Louis" "Hur känner du honom, är det typ din låtsas bror?" "Han är min pojkvän" Felix tittade på mig med ett förvånat ansiktsuttryck, och tittade sedan på Louis igen. När Louis gav honom ännu en ovänlig blick undvek han Louis blick, och tittade ner i marken.

 

 

"Okej..." mumlade han kort. "Ehm, Louis, jag börjar snart, jag måste gå" Han nickade kort, och mötte min blick "Okej, babe, kom ihåg att jag är din pojkvän och ingen annan" Han lämnade mig med en puss på kinden innan han satte sig i bilen och körde iväg. Aha, han var avundsjuk, jag suckade, men log ändå lite av att han var söt. "Han såg gammal ut" Jag lyfte blicken och tittade på Felix med ett argt ansiktsuttryck "Gammal?!" "Wow, nej,  nej, jag menade asso...för gammal för dig, hur gammal är han?" Skyndade han sig med att säga. "Han är 21" svarade jag enkelt, fortfarande med en rynka i pannan "21 år?!" Jag nickade kort "Han är för gammal för dig, Matti" Jag stirrade ovänligt på Felix "Och nu ger du mig samma blick som han gav mig" Jag kunde inte låta bli att skratta åt hans hopplösa ton "Jag älskar honom, Felix, okej?" Han nickade kort "Ja, jag har förstått det. Men hur tar din pappa det då? Han som är så över beskyddande " Jag suckade, och skakade på huvudet "Du skulle bara veta..."

---

Lite kort kapitel, ni förtjänar så mycket längre <3

Taack såå mkt för alla fina kommentarer på förra kapitlet, gjorde våran dag, eller ja, kväll :)