Kategori: Forever And Always
Datum:

Forever And Always - Epilog
 
Jag gick runt och vaggade på Cameron, vårt fjärde barn, och troligen den sista. Han är fem månader och verkar inte vilja sova just nu. Natalie är 8 år, och ett år efter att Natalie fötts så kom Brooke, så hon är 7 år. Sedan kom Miranda, 5 år och den senaste är ju Cameron. Medan jag gick runt och vaggade på honom, hörde jag ett plötsligt fnitter från tjejernas rum, och jag rynkade på pannan och tittade upp mot dörren. Sedan hördes det en högt hyschande  "Mamma kan höra dig!" Jag höjde ena ögonbrynet för mig själv och gick emot dörren, och öppnade den långsamt. Vad jag såg i tjejernas rum fick mig att le. Ett stort fort med kuddar och filtar var placerat mitt i rummet och Brooke stack upp huvudet "Åh, hej mamma..." Mumlade hon tyst, och jag började le "Du vet att klockan är över nio?" Hon nickade, och Miranda dök upp bakom henne, tillsammans med Natalie "Vet pappa om det här?" Just då hörde jag Nialls bekanta röst bakom mig "Tjejer, jag hittade mer-" Jag vände mig om och när Niall fick se mig så slutade han prata direkt. Han höll i massa kuddar och filtar, vilket fick mig att höja ena ögonbrynet mot honom "Jag menar, oj! Tjejer, vad har ni gjort?" Jag skrattade åt honom "Bra försök" Han suckade, men började le sedan "De kunde inte sova, och Brooke hade en mardröm" Jag log större "Okej, du kommer undan denna gången, Niall, och ni med, tjejer, men kom ihåg, inte en gång till" Miranda nickade "Nej då" "Ni får städa upp det här imorgon, Niall, stoppa om dom, jag måste stoppa om Cameron" Han nickade lydigt och passade på att pussa mig på kinden när jag passerade honom i dörröppningen "Okej, tjejer, ni hörde mamma" Hörde jag Niall när jag var på väg mot vårt sovrum, där även Cameron hade sin säng. Jag log för mig själv medan jag försiktigt lade honom ner i sängen, långsamt för att inte väcka honom. Jag lade mig sedan ner i min och Nialls säng och drog täcket över mig. Efter en stund hörde jag hur Niall kom in i rummet, och la sig ner framför mig, och drog ena handen runt min midja, och placerade mjuka pussar i nästan hela mitt ansikte. "Våra barn är fantastiska" Mumlade han sedan leendes ut orden. Jag nickade "Ja, dom är bäst" Han log "Du är också bäst" Jag älskar dig så mycket, Nella..." Mumlade han tyst och pussade mig i håret. Det faktum att han sa mitt namn efteråt fick mig att le, som att han verkligen ville rikta orden till mig "Jag älskar dig med, Nia-" "Mamma, pappa?" Hördes det plötsligt en ljus och rädd . Niall tände lampan och Brooke uppenbarade sig i dörröppningen "Ja?"  Undrade Niall och log trött mot henne. "Jag drömde en till mardröm. Jag är rädd" Mumlade hon ut "Här, du kan sova med oss inatt"  Niall drog upp täcket och Brooke gick och la sig emellan oss. Niall la täcket över henne "Brooke, du vet att de där mardrömmarna bara finns i ditt huvud?" Berättade jag långsamt och hon nickade "Ja, men jag är fortfarande rädd" Jag strök henne försiktigt i håret. Niall släckte precis lampan då två personer till uppenbarade sig i dörröppningen. Niall tände den igen och vi fick syn på Natalie och Miranda. Jag log mot dom "Mardröm?" Undrade jag och dom nickade. "Kom här" Niall drog upp täcket igen och de la sig på varsin sida om Brooke och emellan oss. Jag kände att hela familjen var i sängen, utan Cameron och jag vred på huvudet för att se att han låg och sov, och verkade inte direkt bry sig. Jag log kort och trött innan jag lade mig ner och Niall släckte lampan. Ingen sa inte något på en lång stund, och jag blev allt sömnigare och sömnigare. Men innan jag somnade hörde jag Niall mumla tyst "Mina fyra små flickor, och min lilla pojke"
 
 
Jag vaknade hastigt upp av att sängen gungade. Jag öppnade ögonen och såg tjejerna som hoppade i den, och jag log för mig själv "Godmorgon, mamma!" Utropade Natalie högt, och jag log mot henne "Godmorgon tjejer" Jag drog fingrarna igenom mitt ganska så trassliga hår "Inget god morgon till mig?" Jag vred på huvudet och fick se Niall sitta och försöka få till en ledsen min med en bricka i handen. "Jag såg dig inte ens där" Skrattade jag lågt "Jag tänkte väcka dig med en kyss, men det blir väl lite tjatigt efter alla dessa åren? Så jag sa till tjejerna att väcka dig på det lugnaste och trevligaste sättet och tydligen var det det här de tyckte var bäst" Jag log, och Niall placerade brickan med mat framför mig. Det har blivit som en vana att Niall gör frukost åt mig alla dessa år "Japp, tjejer, eran frukost står på bordet på tomten!" Utbrast Niall och klappade belåtet ihop händerna. Niall lyfte upp Miranda i hans famn, även fast hon kunde gå med tanke på att hon var fem år. Men Miranda gillade det, och jag visste att Niall gjorde det också. Natalie och Brooke följde med honom ut, och log mot mig, ett leende som jag besvarade, innan det gick ut igenom dörren, och jag var lämnad med Cameron. Snabbt åt jag upp frukosten, och gick sedan ur sängen och lyfte upp Cameron som verkade ha vaknat. Jag gick upp ur sängen och ignorerade det faktum att jag bara hade nattlinne. Jag fann Niall i köket, som gick fram till mig med ett leende och kysste mig snabbt "Tjejerna leker på tomten. De ville ha frukosten senare" Jag nickade och började vandra ut ur dörren. Jag klev utanför och mina bara fötter gjorde kontakt med gräset. Tjejerna sprang runt på tomten, och jag gick fram och satte ner Cameron på gräsmattan. Han brukar gilla att sitta där och titta när tjejerna leker. Jag gick iväg och satte mig i en solstol längre bort,  och Niall som efter ett tag och satte sig ner bredvid mig. Vi satt bara så ett tag och bara tittade på tjejerna som skrek och skrattade, inann Niall bröt tystnaden mellan oss igenom att sucka lyckligt "Och dom är bara våra" Mumlade han tystlåtet och jag log och lutade mitt huvud mot hans axel. Han pussade mig i håret "Och du är också bara min. Och jag är bara din" Jag log medan Niall flätade ihop hans fingrar med mina "För evigt?" Undrade jag med ett leende, och han nickade med ett stort leende och yttrade två ord innan han kraschade sina läppar mot mina "och alltid" 
Okej, nu är Forever And Always oficiellt slut! :( Vad tycker ni om epilogen?! :) och någon som vill gissa vem nästa novell kommer att handla om? ;) :)
//Hilda o Nellie
Kommentera för mer!!


Kategori: Forever And Always
Datum:

Kapitel 40 - The End - I Love You
"Nej då, sov du, du har arbetat väldigt mycket, och väldigt bra" Han pussade mig på kinden "Jag vaktar vårt barn" Jag log när han yttrade ordet vårt, och jag tittade mot vaggan som sjukhuset lånat ut där hon låg. Hon hade fått en rosa tröja och gråa byxor. Hon såg så söt ut. "Okej" Han log och pussade mig för tredje gången denna minut, fats nu på nästippen "Sov gott, Nella" Jag log kort mot honom innan jag drog täcket tätare runt mig. "Tack"
 
"Är hon inte söt? Jag längtar tills vi lär henne att prata, och gå" Niall log och tittade på mig  "Gör inte du det, Natalie?" Niall blickade ner mot Natalie "Jo, det gör jag, det ska bli jätte roligt" Sa han, med en väldigt ljus röst och försökte få det att se ut som att Natalie sa det "Hjälp jag gifte mig med en idiot" Mumlade jag tyst och Niall började skratta "Du gifte dig inte bara med honom, du fick ett underbart sött litet barn med honom också" Blinkade han med ena ögat och jag himlade med ögonen, men log ändå "Bara ge mig henne" Han lämnade försiktigt över Natalie till mig och jag log vid synen av henne. Det går nästan inte att förstå att det var mitt och Nialls, det kändes overkligt "Jag vill ha papper på att den här lilla vackra flickan är min" Mumlade han ut, och pussade mig på kinden "Tror du att det är någon annans?" Höjde jag på ena ögonbrynet och Nialls ögon förstorades när han förstod vad han sagt "Nej, jag menade inte så. Jag menar bara hon är så vacker, såklart har hon ärvt det från dig" "Och dig, Niall" Berättade jag medan jag gav gav honom en puss på munnen, Niall försökte att göra pussen till en kyss och jag tänkte tillåta det men blev sedan avbruten av en sjuksköterska som kom in i rummet. Hon log varmt "Jag ville bara informera om att allt gick bra under födseln, och barnet mår bra och du, Nella mår bra. Det blev inget fel, och ni har tillstånd att åka hem. Självklart får ni stanna om ni vill"  Niall log större "Tack så mycket" Sköterskan log tillbaka innan han vände sig om och försvann ut igenom dörren hon kom in igenom nyss. "Vill du åka hem?" Undrade Niall, och jag  nickade stort "Det vore skönt" "Då gör vi det" Mumlade han innan han försiktigt tog Natalie ifrån mig, för att sedan hjälpa mig upp.
 
 
 
 
 
 
 
"Niall, vart är-" Jag avbröt mig själv när jag såg Niall sitta i soffan med personen jag letade efter i hans famn, medan han vaggade långsamt fram och tillbaka "Hon verkar inte vilja sova" Berättade han innan han log trött mot mig. Jag log tillbaka innan jag gick och satte mig bredvid honom, och beundrade Natalie. "Du är en bra pappa..." Mumlade jag när jag såg hur fridfull Natalie såg ut i hans famn. Han tittade upp på mig med ett leende "Du är en bra mamma" Berättade han innan han gav mig en snabb puss på munnen. Natalie såg ut att sova i hans famn, vilket fick mig att le större än vad jag redan gjorde. Niall blickade ner på henne också "Tror du att du vill ha fler?" Undrade Niall, och jag tittade storögd på honom "Niall! Jag har precis fött en unge, ta det lugnt!" Han skrattade tyst, verkade rädd att väcka henne "Jag menar inte på en gång, jag menar om några år" Jag nickade "Ja, varför inte?" Niall gav mig en till puss, fast nu i pannan innan han vände sig om mot Natalie. Han ställde sig upp från sängen och log kort mot mig innan han gick mot hennes dörr "Jag lägger henne i sängen" Jag nickade kort som att jag bekräftade att jag hade hört vad han sagt innan han sträckte mig efter fjärrkontrollen på bordet framför mig. Jag satte på teven och det första jag såg vad Niall, jag och bebisen när vi gick ut ifrån sjukhuset "Niall Horan och hans fru, Nella Horan har nyligen fått ett barn. Vi har inte fått reda på namnet eller könet ännu, men är den inte söt?" Bilden fortsatte visas och jag log, bilden var tagen när jag gick ut ifrån sjukhuset, och Niall höll Natalie i sin famn med en hand medan han hjälpte mig i bilen med den andra. Även fast han bara höll i henne med en hand var det ett starkt grepp och omöjligt att tappa henne. Jag kände plötsligt Nialls läppar mot min nacke och märkte att han stod bakom soffan. Jag vred på huvudet så hans läppar träffade mina läppar istället och vi började kyssas. "Jag älskar dig så mycket, Nella" Jag log stort tillbaka mot honom "Jag älskar dig med"
Jag fick inte direkt inspiration till sista kapitlet, So det blev ganska så kort, förlåt. Men nu är denna novellen slut, förutom att det kommer en epilog till den snart :( Hur har novellen varit?
//Nellie
Kommentera för mer!!


Kategori: Forever And Always
Datum:

Kapitel 39 - Natalie Horan
"Åh, ursäkta, ehm, försök ta henne till rummet där borta" Tjejen gestikulerade mot ett rum, och Niall nickade och hjälpte mig bort dit "Du är jätte duktig, Nella, kom nu, bara några steg till" Han hjälpte mig in i rummet och la mig ner på en slags säng som stod i mitten av rummet. Plötsligt kom det in massa sjuksköterskor och började höja och sänka mina ben, och pratade snabbt med varandra, men det enda jag hörde var Nialls nervösa, men ändå mjuka röst "Du är jätte duktig, Nella, jätte duktig" 
 
Jag vaknade långsamt upp, och möttes direkt av några starkt lysande lampor.  Jag stödde mig upp på armbågarna i sängen, och blickade åt sidan. Där såg jag Niall sitta med en bebis i famnen, och han tittade
leendes ner på den, sedan tittade han upp på mig, och log varmt. Jag började le också, och tittade på bebisen "Får jag hålla henne?" Nästintill viskade jag, Niall skrattade tyst men nickade "Det är ditt barn också, såklart"
Han gav henne till mig, och jag tittade leendes ner på henne. Det första jag märkte var ögonen, exakt som Nialls. "Hon har dina ögon" Konstaterade jag, och log stort. Niall placerade armen runt mig, och använde den andra för att också lägga armen runt bebisen. "Ja, den har hon..." Mumlade han tyst. Vi satt så i några minuter, bara stirrade på vårt barn, som stirrade ovetandes och förvånat tillbaka. "Du var jätte duktig, Nella" Berättade Niall efter en lång tystnad. "Du börjar bli lite tjatig med det där" Skrattade jag tyst, med tanke på att han nämnt det ungefär varje minut när det hela skedde. "Det är sant" Under tiden det hänt hade han alltid mumlat, eller sagt massa stöttande saker, och jag tror att jag hade brutit hans hand eftersom att jag hållit i den så hårt. Den var helt röd, men han verkade inte klaga. Jag hade skickat ut honom efter halva födelsen, för att han skulle klä på sig mer
och ringa och berätta för våra föräldrar. Först vägrade han att lämna mig, men efter en dels skrikande från min sida fick honom att rusa ut. Men ja, han kunde väl inte skylla på mig för mitt beteende, jag födde ju ett barn.
 "Det blir i alla fall en rolig historia att berätta" Niall mötte leendes min blick "Vad menar du?" "För barnet.
Pappa var i underkläder under hälften av tiden och vi blev jagade av poliser" Niall skrattade lågt, och pussade mig på kinden "Ja, vad romantiskt" Nu var det min tur att skratta medan min blick ännu en gång gled ner mot bebisen "Vad ska hon heta?" Niall tog bort filten runt henne där den döljde ansiktet, så man kunde se det. "Vad ser hon ut som?" "En människa" Jag himlade med ögonen, men log då jag hörde Niall skratta tyst åt sitt eget skämt
"Något på N, jag vet inte varför, vad tycker du?" Jag började le "Jag tänkte precis på namnet Natalie" Niall tittade upp på mig leendes "Natalie? Det låter perfekt. Eller vad tycker du, min prinsessa?" Niall tittade ner på bebisen, som endast blickade några gånger och stirrade på honom. "Jag tycker det verkar som ett ja" Jag log "Natalie blir det" Plötsligt öppnades dörren och en sjuksköterska kom in och log varmt "Ni har besök, ska jag skicka in dom?" Jag nickade och log tacksamt "Ja, tack" In igenom dörren kom först min mamma och min pappa, följt av killarna och Danielle och Perrie. Det kommer nog dröja ett tag för Nialls familj att komma hit, jag menar även fast Niall beställde ett eget jetplan till dom kommer det ta en timme att flyga från Irland. Fast han ringde ju för ungefär 40 minuter sedan. "Åh, vilket liten söt!" Utbrast Perrie förtjust när hon såg henne. Hon nästintill rusade fram mot oss från dörren med Danielle tätt bakom henne. "Får jag hålla?" Undrade hon sedan osäkert "Såklart" Svarade jag medan Niall försiktigt tog henne ur min famn och vandrade fram till henne. Perrie tog emot Natalie och tittade med ett leende på henne "Hon heter Natalie" Alla tittade förvånat på oss "Har ni redan bestämt namn?" Undrade Liam, och verkade förvånat. "Ja, som jag sa, Natalie" Killarna steg fram bakom Perrie och tittade på henne "Hon ser ut som en Natalie" Berättade Zayn medan han gick ett steg närmre "Men hon kunde ha hetat Louisa också" Hörde man Louis mumla tyst för sig själv, och svaga skratt efter. Typiskt honom att inte kunna släppa det där med namnet. "Vart är Maura, Bobby och Greg, Niall?" Undrade Zayn och Niall ryckte på axlarna "De kommer säkert snart" Jag märkte då att min egen mamma och pappa inte hade sagt så mycket och vred på huvudet, för att se mamma stå och gråta tyst med pappa som försökte trösta henne "Mamma, herregud..." Mumlade jag tyst
"Du växter upp så snabbt! Och nu har jag fått ett barnbarn" Hon snyftade till. Såklart att hon skulle börja bli känslosam. Jag vred huvudet tillbaka till de andra och fick se att det nu var Harry som höll i bebisen och tittade ner på den "Den har Nialls ögon" Konstaterade han,  precis som jag nämnt förut "Hon, Harry, inte den" Muttrade Niall tyst "Förlåt, Ms och Mr. Roach såklart ni ska få hålla ert barnbarn" Mumlade Harry ut, och lämnade över henne till pappa, eftersom mamma verkade nästan lite skakig. Då öppnades dörren och det första jag såg var Maura som tittade sig runt "Hej, mamma" Hälsade Niall, och Bobby och Greg dök sedan upp bakom henne
"Och pappa och Greg" fortsatte han med ett leende "Vart är barnet?" Undrade Maura direkt, och jag gestikulerade mot min pappa. Hon gick fram och tittade ner på henne "Vad vacker hon är" Mumlade hon tyst ut "Jag tror jag kommer börja gråta" Medan våra mammor stod och grät och min pappa gav bebisen till Greg som ville hålla, och Bobby tittade, tillsammans med alla andra, så log Niall mot mig. Han satte sig ner på stolen och mumlade mot mig "Natalie Horan"
 
Niall höll en leksak som fanns på sjukhuset ovanför Natalie, som lyfte upp handen och slog till den lätt. "Visst är hon vacker?" Mumlade Niall tyst och släppte henne med blicken för att titta på mig, som log mot honom
"Ja, det är hon" "Det har hon ärvt ifrån dig" Sade han tystlåtet innan han pressade sina läppar mot min panna för att sedan titta tillbaka på henne.  "Niall, ska inte du sova? Den är tre på dagen, du har inte sovit sedan två på natten" "Nej då, sov du, du har arbetat väldigt mycket, och väldigt bra" Han pussade mig på kinden "Jag vaktar vårt barn" Jag log när han yttrade ordet vårt, och jag tittade mot vaggan som sjukhuset lånat ut där hon låg. Hon hade fått en rosa tröja och gråa byxor. Hon såg så söt ut. "Okej" Han log och pussade mig för tredje gången denna minut, fats nu på nästippen "Sov gott, Nella" Jag log kort mot honom innan jag drog täcket tätare runt mig. "Tack"
VAAAD tycker ni om kapitlet, och namnet på barnet?! :D :)
//Hilda
Kommentera för mer!!


Kategori: Forever And Always
Datum:

Kapitel 38 - The Baby Is Coming
"Hörni! Om någon skadar Nella eller barnet kommer jag döda er, personligen!" Skrek Niall ut, jag blickade upp på honom. Hans blick var intensiv och full med hat, vilket antagligen var anledningen till att de mesta backade, efter att ha tagit ett foto till. Niall öppnade sedan bilen som vi kommit fram till och hjälpte mig in i den, och stängde sedan dörren. Han satte sig i förarsätet och tog min hand. Jag tittade upp honom. När han mötte min blick så utbyttes hans hatiska blick mot en mjuk och vänlig "Hur gick det?" Jag log "Det gick bra, för bebis Horan också" Han log och gav mig en snabb puss på kinden "Bra" Mumlade han innan han startade motorn "Jag vet inte vad jag skulle ta mig till om det hände något med någon av er" 
 
 Jag suckade, och vred mig om för att ta tag i min mobil. Jag kisade vid det starka ljuset mobilen orsakade. Tre timmar, utan sömn. Jag har legat här i tre timmar nu och försökt sova, utan något lyckat resultat. Bebisen verkade inte vilja låta mig sova ikväll. Jag la tillbaka mobilen och vände mig om för att få se Nialls blonda hår. Jag hörde diskreta snarkningar som tyst lämnade hans mun. Jag sträckte ut handen för att peta lite på honom "Niall" Han mumlade ut något som lät som locktång, och jag fnissade kort. "Niall" Han mumlade något som jag inte riktigt kunde uppfatta "Niaaaall" Gav jag ifrån mig, ganska så högt. Niall verkade vakna, och vände sig långsamt om och mötte min blick "Ja?" Jag suckade "Bebis Horan låter inte hennes mamma sova" Niall började le, och placerade sin hand beskyddandes på min mage "Kom igen, låt mamma sova. Annars kommer hon driva pappa till vansinne imorgon" Jag log, men tog ändå tag i en kudde och kastade den på honom "Ser du vad jag menar? Hon blir galen!" Jag skrattade tyst, men himlade med ögonen, även fast han inte kunde se det i mörkret. "Jag är inte galen!" Log jag, och jag såg trots mörkret hur Niall började le större och kände sedan hans armar runt min midja "Vad du än säger, Nella" Jag skakade på huvudet, leendes "Jag är fortfarande inte galen" "Du är min galna, vackra fru" Jag skrattade, åt den konstiga kontrasten "Tro inte att du ska komma undan med att kalla mig galen bara för att du kallade mig vacker" "Jag hade planerat att komma undan med det" Mumlade han och närmande sig innan han pressade sina läppar mor mina. Till en början kysste jag tillbaka, men avbröts sedan av den lille som sparkade hårt och avbröt kyssen snabbt "Vad är det?" Undrade Niall, oroligt "Bebisen igen" Jag stönade vid smärtan, och satte mig upp i sängen "Den vill verkligen inte vara still inatt" Niall satte sig upp och tittade på mig storögd "Tror du det är dags?" Jag började skaka långsamt på huvudet, innan jag kände det. Kände hur vattnet gick. Då började jag snabbt nicka, och Niall tittade oförståendes på mig "Ja, eller nej?" Undrade Niall tvekandes "Ja, ta mig till sjukhuset!" Nialls ögon fördubblades igen, verkade förvånad, innan han far upp ur sängen, och sprang runt den för att hjälpa mig ur sängen. Det var då jag märkte det, vi både hade bara underkläder. "Jag måste sätta på mig mer kläder! Jag kommer inte till sjukhuset i underkläder!" Niall nickade snabbt, och vände sig om, letandes efter kläder. Han hittade då sina mjukis byxor, sprang fram till dom, och sedan tillbaka till mig och satte på mig den. Jag hade lite problem att hjälpa honom tack vare värkarna. Han drog sedan sin tröja över huvudet, och la armen runt min midja, och hjälpte mig upp. På vägen ut tog han snabbt tag i sina kläder, och började sedan leda mig till bilen i underkläderna. Han hjälpte mig in i bilen, knäppte fast säkerhetsbältet, och sprang sedan runt och satte sig i förarsätet. Han lade sina kläder åt sidan, och började köra iväg. Under tiden tog Niall snabbt min hand "Andas långsamt ut och in, Nella" Jag gjorde som han sa, samtidigt som jag tog tag i hans hand hårdare "Närmaste sjukhus är bara inne i stan, det tar fem minuter, tror du att du kommer fixa det?" Jag blundade, och nickade. Niall pussade mig på handen "Duktig flicka" 
 
 
Jag andades långsamt ut och in, och kramperna blev bara värre. Men hela saken blev värre när vi hörde en siren. Jag öppnade ögonen och vände mig om i bilsätet, och fick se en polisbil bakom oss. Jag stönade och suckade "Bry dig inte om det, Nella, vi är framme nu" Han svängde in vid sjukhuset, och polisbilen följde efter oss. Han parkerade snabbt utanför, han brydde sig inte ens om det faktum att det inte var någon parkeringsplats där. Han tog sina kläder, gick ut ur bilen, och skyndade sig till min dörr. Poliserna klev också ur bilen, och Niall verkade ignorera dom och öppnade min dörr och hjälpte mig ur "Ursäkta, varför har du inga kläder? Och har du någon aning om hur snabbt du åkte?" Sa den ena polisen "Nej, och jag bryr mig inte eller, min fru ska föda barn, om ni ursäktar!" Utbrast Niall surt och stressat samtidigt som han fick mig ur bilen och stängde dörren efter mig "Tyvärr, herrn, det är ingen ursäkt. Du måste respektera de röda ljusen" Niall suckade "Just nu, bryr jag mig inte, som sagt så ska min fru föda barn" Han började hjälpa mig in i byggnaden, och brydde sig inte om poliserna som ropade efter honom. När vi kom in i sjukhuset, så stirrade alla på Niall, som endast var i sina underkläder som sagt. "Ursäkta, du måste ha kläder på dig" Uppmanade receptionisten, och han blängde på henne surt "Min fru ska föda barn, så sluta tänka på att jag inte har några kläder!" Tjejen tittade storögd på mig "Åh, ursäkta, ehm, försök ta henne till rummet där borta" Tjejen gestikulerade mot ett rum, och Niall nickade och hjälpte mig bort dit "Du är jätte duktig, Nella, kom nu, bara några steg till" Han hjälpte mig in i rummet och la mig ner på en slags säng som stod i mitten av rummet. Plötsligt kom det in massa sjuksköterskor och började höja och sänka mina ben, och pratade snabbt med varandra, men det enda jag hörde var Nialls nervösa, men ändå mjuka röst "Du är jätte duktig, Nella, jätte duktig" 
Vad tycker ni?! :)
//Nellie
Kommentera för mer!!


Kategori: Forever And Always
Datum:

Kapitel 37 - It's A Girl
 Det blev helt tyst i rummet, och jag tittade runt på alla som såg verkligen helt chockade och överraskade ut. Efter ännu några sekunders tystnad hörde man Louis röst högt och tydligt "Vad...trevligt" Efter att Louis yttrat orden började nästan alla prata samtidigt "Grattis!" "Så roligt!" "Jag är så glad för er!" "DÖP DEN TILL LOUIS" Jag skrattade och skakade på huvudet "Vi vet inte ens om det är en kille eller tjej" "Enkelt, kille, Louis, tjej, Louisa" Niall och jag himlade med ögonen "Vad tänkte ni döpa den?" Undrade Liam med ett leende. Jag och Niall tittade på varandra "Vet inte" Svarade Niall kort "Jag vet ett fint namn!" Våra blickar vändes mot Louis "Louis!" Niall suckade "Vi tänker inte döpa den till Louis, Louis!" Louis suckade "Visst"
 
"Det här blir en jättefin färg" Niall log nöjt mot den ljusblåa färgen på väggarna "Eller vad tycker du?"
Jag tittade runt i rummet innan jag svarade"Jo, det är väldigt-" Jag hann inte säga klart min mening innan Niall började hyscha på mig. Jag gav honom en bisarr blick "Jag pratade inte med dig" Jag fortsatte med den bisarra blicken "Vad tycker du, kompis?" Han ställde sig på knä framför mig och tryckte hans ena öra mot magen. Som att han verkligen trodde att bebisen skulle svara "Jag tror den sa att den gillar det" Jag skrattade tyst, och följde Nialls ögon med blicken när han ställde sig upp och log mot mig "Tycker du vi borde ta reda på om det en liten kille eller tjej?" Jag log tillbaks "Det vore roligt att veta" Han gav mig en mjuk puss på munnen "Vad sägs om att göra det idag?" Jag log större "Om det finns tid så ja, visst" Han log "Jag kollar upp det direkt när vi har målat klart" Jag nickade, och han gav mig en sista puss innan han vände sig om och gick mot väggen och fortsatte måla på färgen. Jag tog upp en av penslarna och gick fram till Niall och målade på hans rygg. 
Jag skyndade mig tillbaka till väggen jag skulle måla, men hann inte börja måla förrän Niall var på väg mot mig. Jag skrek till och försökte springa bort, men hann inte då Nialls hand grep tag runt min handled. Han började kyssa mig, vilket inte alls var det jag förväntat mig. Men jag klagade inte alls och kysste tillbaka. Efter attvi kyssts ett tag då kände jag något kallt på min kind. Jag avbröt kyssen och backade undan. Niall började le medan jag förde handen mot kinden och strök av det mesta av den kalla saken och tittade sedan på handen. Blå målarfärg. Jag flämtade till, delvis på skoj och delvis på riktigt innan jag strök av färgen mot hans kind. Han började le 
"Vi måste sluta leka med målarfärgen annars kommer bebisen att få ett prickigt rum" Jag skrattade innan
jag nickade instämmande "Det har du rätt i" 
 
 
Vi kom in i rummet där receptionisten hade sagt att vi skulle vara. Det var ett vitmålat rum, och en kvinna stod i mitten av det och log trevligt mot oss. "Mr och Ms. Horan?" Undrade hon, och jag nickade, log mot henne
"Det är alltså då jag som ska utföra ultraljudet" Berättade hon och jag nickade och skakade hennes hand, vilket även Niall gjorde. "Du kan lägga dig ner Ms Horan" Sa hon och gjorde en enkel gest mot en slags utav säng i rummet. Jag gjorde som jag sa och Niall satte sig bredvid mig på en stol som var placerad där och jag följde kvinnan med blicken. Hon gick fram mot mig och började sprida ut en blåa kräm
över min mage och jag bet mig själv i läppen över den kalla saken som kom i kontakt med
min hud. Jag blickade mot Niall som satt och log mot mig, och tog stöttandes tag i min hand. Kvinnan tog sedan någon slags apparat, mer såg jag inte då jag tittade på Niall, som strök med sin tumme över min hand. 
Niall log stort mot mig och kramade om min hand lite hårdare när det dök upp en bild på skärmen. Bilden var otydlig, inga skarpa linjer direkt, och kvinnan gick närmre skärmen innan hon gav oss en leende "Det är en flicka" Jag började le stort, och tittade på Niall, som hade ett likadant leende "Så det blir en liten prinsessa"
Jag bet mig själv leendes i läppen, försökte hindra tårar att uppenbara sig. Glädje tårar såklart. Jag var för upptagen att stirra leendes in i Nialls ögon för att märka att kvinnan hade tagit bort den blåa saken och jag drog snabbt ner tröjan. 
 
Vi trodde att tillbakavägen till bilen skulle bli likadan som vägen bort från den, men den tanken förstördes då massa fotografer dök upp från ingenstans. Jag tryckte mig närmre Niall och han drog handen tajtare runt mig "Nella?! Varför är du så tjock, är du gravid?!" "Är det ditt barn, Niall?!" "Vart har ni varit?!" "Vart ska ni?!"
De kastade massa frågor mot oss, och allt jag gjorde var att titta ner i marken, tills jag kände hur en fotograf körde in sin armbåge i min rygg kraftigt, och ett högt "Aoch!" Flög ut ur min mun. Niall tittade oroligt på mig, om det var med meningen eller inte som fotografen gjort det visste jag inte, men jag visste att det gjorde jätte ont.
"Hörni! Om någon skadar Nella eller barnet kommer jag döda er, personligen!" Skrek Niall ut, jag blickade upp på honom. Hans blick var intensiv och full med hat, vilket antagligen var anledningen till att de mesta backade, efter att ha tagit ett foto till. Niall öppnade sedan bilen som vi kommit fram till och hjälpte mig in i den, och stängde sedan dörren. Han satte sig i förarsätet och tog min hand. Jag tittade upp honom. När han mötte min blick så utbyttes hans hatiska blick mot en mjuk och vänlig "Hur gick det?" Jag log "Det gick bra, för bebis Horan också" Han log och gav mig en snabb puss på kinden "Bra" Mumlade han innan han startade motorn "Jag vet inte vad jag skulle ta mig till om det hände något med någon av er" 
Vad TYCKEEER ni ?! :D
//Hilda
Kommentera för mer!!


Kategori: Forever And Always
Datum:

Kapitel 36 - We're Having A Baby
"Vi har ändrat oss, vi vill ha det här barnet" Berättade Niall stolt, och tog min hand leendes. Kvinnan tittade surt på oss, likaså de andra i rummet, men vi brydde oss inte. Niall bara tog min hand snabbt och gick snabbt ut ur byggnaden. Jag log när jag gick ut ifrån dörrarna. Jag trodde att när jag skulle gå tillbaka ut ur dom, så skulle jag inte ha kvar barnet, men så blev det inte alls. Niall log mot mig när vi kommit utanför dörrarna "Jag är så lycklig, Nella, är det är tjej eller kille?! Vad ska den heta? Vi behöver dekorera i rummet! Jag älskar dig!" Hans prat blev avbrutet då han snabbt placerade sina läppar mot mina. Jag kysste tillbaka, såklart, och så stod vi ett tag, på gatan med folk som gick förbi oss, och stirrade på oss. Men vi kunde inte bry oss mindre, för vi skulle bli föräldrar.
 
"Jag bjöd över killarna och tjejerna" Niall satte sig på sängkanten, i sängen jag låg trött i.  Jag höjde ena ögonbrynet mot honom "Killarna och tjejerna?" "Du vet, Harry, Liam, Zayn, Li-" "Ja, men varför?" "Jag tycker att vi ska berätta för dom" Niall började plötsligt prata i tystnaden medan han blickade ner mot min mage och jag tittade oförståendes på honom "Vad menar du?" "Berätta, om barnet, jag vill berätta det för alla" Han la sin hand på min mage och strök den försiktigt "Definiera alla" Log jag mot honom, och han började le också "Min mamma, min pappa, Greg, din mamma, din pappa, Harry, Zayn, Liam, Louis, Danielle, Perrie, alla" Jag log, åt Niall som mötte min blick glatt "Fast, Danielle och Perrie vet redan" Niall rynkade pannan "Hur? Har du berättat?" Jag nickade "Jag liksom, köpte graviditets testen med dom, när vi shoppade" Niall satte sig upp i sängen, såg oförståendes ut "Berättade du för dom innan mig?" Han såg besviken ut, och jag suckade "Jag är ledsen, jag ville bara...jag ville inte oroa dig om barnet och sånt, och jag ville inte berätta förrän det var helt säkert att jag var det, och jag ville inte gå själv för att det vore pinsamt, och...jag, jag är ledsen" Han tittade oförståendes på mig "Vad får dig att tro att jag skulle oroa mig om det?" Jag suckade "Jag vet inte, okej? Kan vi bara...glömma det, snälla?" Han stirrade på mig ett tag och log sedan smått "Okej, dom kommer snart, så jag skulle tro att du skulle vilja gå upp ur sängen. Jag gör något att äta" Han pussade mig i pannan innan han ställde sig upp från sängkanten och jag log åt honom "Det här är varför jag älskar dig" Han sköt mig ett stort leende och gick sedan ut ur dörren. Jag vred mig lite till i sängen innan jag steg upp och sträckte på mig. Jag plockade fram kläder i garderoben som jag sedan satte på mig, och började sedan gå mot Niall i köket.
 
Det knackade på dörren och jag reste mig upp ur soffan. Jag små sprang mot ytterdörren, och öppnade efter att jag tagit ett djupt andetag. "Hej" Log jag och välkomnade de alla med en kram. Niall dök upp bakom mig och gjorde detsamma, förutom med killarna där han istället bara gav dom en vanlig killkram. "Okej, så, det måste finnas en anledning till varför ni bjöd över oss, vad är det?" Louis verkade gå rakt på sak, och jag gjorde genast ögonkontakt med Niall. Lika bra att berätta det på en gång."Ehm, det är så att..." Började jag, försökte förklara, men inget kom ut ur min mun efter det. "Vi..." Niall tog ett djupt andetag, men det verkade hända samma sak för honom som det gjorde för mig. "Ni?" Försökte Zayn att hjälpa oss "Danielle och Perrie vet redan det här" Berättade jag lågmält, alla blickar vändes mot dom, som nu börjat le i förståelse. "Nella är gravid" Alla blickar hamnade på Niall som yttrat orden, och alla såg helt chockade ut. Niall började le "Vi ska ha ett barn" 
 
 
 
Det blev helt tyst i rummet, och jag tittade runt på alla som såg verkligen helt chockade och överraskade ut. Efter ännu några sekunders tystnad hörde man Louis röst högt och tydligt "Vad...trevligt" Efter att Louis yttrat orden började nästan alla prata samtidigt "Grattis!" "Så roligt!" "Jag är så glad för er!" "DÖP DEN TILL LOUIS" Jag skrattade och skakade på huvudet "Vi vet inte ens om det är en kille eller tjej" "Enkelt, kille, Louis, tjej, Louisa" Niall och jag himlade med ögonen "Vad tänkte ni döpa den?" Undrade Liam med ett leende. Jag och Niall tittade på varandra "Vet inte" Svarade Niall kort "Jag vet ett fint namn!" Våra blickar vändes mot Louis "Louis!" Niall suckade "Vi tänker inte döpa den till Louis, Louis!" Louis suckade "Visst"
Ganska kort, men vad tycker ni? 
OBS! Som ni kanske märkt har kapitlen blivit kortare och det har blivit dålig uppdatering.  Anledningen till det är att vi tappat skrivlusten en aning för novellen, vi vet inte varför. Så det kommer kanske bli runt 40 kapitel på novellen, som en förvarning. Men nästa novell har vi som det verkar nu mycket skrivlust, och vi har kommit på handlingen och så :) Hoppas det går bra så!
//Nellie
Kommentera för mer!!


Kategori: Forever And Always
Datum:

Kapitel 35 - Parents
"Bebis?" Undrade jag och han började le trött "Märkte du?" Log han och jag nickade, ivrig att f veta vad anledningen var "Varför skrev du det?" Niall log och hävde sig upp på ena armbågen. "Tanken kom bara till mig, att du var gravid" Jag tittade storögd på honom "Och vi skulle ha ett barn, i framtiden du vet. Jag längtar tills dess" Han placerade en puss på min panna och sträckte sig sedan över mig för att släcka lampan, medan jag långsamt la mig ner, och Niall la armen runt mig "Godnatt, Nella" Jag bet mig själv löst i läppen "Godnatt" 
 
"Nella..." Började Niall långsamt medan han gick mot rummet jag satt i, och vred upp huvudet mot honom och nickade långsamt, bad honom att fortsätta "Får jag fråga dig en sak?" Han gick långsamt mot mig och jag nickade igen "Det är bara att fråga" Log jag, en aning nyfiket medan jag tittade förväntansfullt på honom. Han suckade, och tog ännu ett steg mot mig innan hans blick åkte ner till golvet, men mötte sedan uppriktigt min blick "Nella, är du gravid?" Mitt leende försvann och jag tittade förvånades på honom "Ursäkta?" "Förlåt, du har bara varit så känslosam på sistone, och du har ont, du mår illa, kräks, äter mer än vanligt. Är du gravid eller inte?" Jag suckade och min blick mötte marken medan jag tänkte. "Nej, Niall, jag är inte gravid" Svaret förvånade både han och mig, men allra mest mig. Jag är gravid, varför sa jag så? Det var ett perfekt tillfälle att berätta det, det var till och med han som tog upp ämnet, och jag förstörde chansen. "Okej..." Mumlade han ut långsamt "...men, vad är det som har gjort dig såhär? Är det-" han avbröt sig själv, och avbröt våran ögonkontakt för att han skulle titta ner i golvet. Han verkade rädd, och nästan ångerfull "Ångrar du dig?" Jag tittade oförståendes på honom, och rynkade min panna "Vad menar du?" Han gjorde ett försök i att möta min blick, men så fort han såg min oförstående blick, så tittade sedan ner i marken. "Att...att vi gifte oss" Min rynkade panna försvann och jag suckade, och gick för att krama om honom, hårt. Långsamt tog han upp armarna och besvarade omfamningen "Så, svaret är ja? Du ångrar dig?" Jag hörde hur han kort snyftade till mot min axel och jag suckade åter igen "Nej, Niall, jag lovar, jag ångrar mig inte alls." Jag avbröt kramen för att titta i i hans tårfyllda ögon, och han suckade också "Men varför har du varit så sur och ledsen ibland då? Det är den enda anledningen om du inte är gravid" Jag bet mot själv i läppen löst "Jag vet inte, Niall, men det är inte det att jag ångrar mig. Jag lovar, jag älskar dig" Han började le och kramade om mig igen "Jag älskar dig med"  
 
"Ouch" Mumlade jag ut medan jag drog handen igenom mitt trassliga hår och drog mins ben mot min mage. "Nella, har du ont?!" Ropade Niall ifrån köket, självklart var han i köket. "Nej, jag ropade ouch som ett rop att jag mår perfekt" Svarade jag med stark ironi i rösten, och jag hörde hur Niall försökte hålla in ett skratt när han gick mot mig "Magen igen?" Undrade han sedan och satte sig bredvid mig och tog stöttandes min hand "Ja" grymtade jag ut innan jag suckade efteråt. "Är det något jag kan göra för dig?" Undrade Niall, som och la sig bredvid mig. Han började hålla på med mitt hår. "Ja, ge mig en macka. Jag är vrål hungrig" Mumlade jag fram och han nickade "Såklart, vilket pålägg?" Jag tvekade en aning i tystnad, men bestämde mig sedan "Skinka" Niall nickade och ställde sig snabbt och gick snabbt ut ur sovrummet, och jag började sedan höra hur massa buller startade i köket. Jag vred mig hastigt i sängen så jag låg på mage, men vred sedan igen på mig. Ännu en gång stönade jag av smärta medan jag sträckte på mig "Här" Niall dök snabbt upp och räckte fram mackan mot mig. Synen och lukten av den fick mig att inse att jag mycket hellre ville ha en ostsmörgås. "Jag sa att jag ville ha ost!" Utbrast jag surt och slog bort mackan ur hans hand, mycket medveten om att jag inte sa det. "Okej, okej, förlåt!" Han plockade upp mackan från golvet innan han gick ut ur sovrummet. 
 
 
"Nella, sötnos" Niall kom in i rummet, han lät på något sätt besviken och ledsam. Jag släppte blicken från teven för att titta på honom "Va?" Jag såg att han höll något i handen, men brydde mig inte riktigt om det tills han sträckte fram dom mot mig, och visade graviditets testen för mig. Snabbt klev jag upp ur soffan, och slet dom ur hans hand "För sent, jag har redan sätt" Nästintill viskade han ut, medan han tittade ledsamt på mig. "Du sa att du inte var det..." Mumlade han tyst "Jag vet, jag bara...jag vet inte" Det blev tyst ett tag innan Nialls stämma fyllde rummet tyst "Så...så du är gravid?" Undrade han,  bara för att klargöra.  Jag bet mig i läppen och tittade ner mot marken. Nu fanns det inga bortförklaringar, bara sanningen. Jag kunde sagt att det var Danielles eller Perries, men jag ville inte dra in dom i det här igen. "Ja, Niall, jag är gravid" Hans bekymrade ansiktsuttryck började avta och ersattes av ett stort leende "Jag kommer bli en pappa?" Han lät glad när han sa det, även var det mer som en fråga. "Ja, Niall" Han skrattade till lyckligt, och kramade om mig ett långt tag. Jag kramade tillbaka hårt, men hann inte göra det så länge förrän Niall hade lyft upp mig och snurrade sakta runt mig, verkade på något sätt rädd att skada bebisen. "Jag kommer bli en pappa. Du kommer bli en mamma. Föräldrar. Ett barn, jag är så lycklig, Nell!" Han skrattade, verkade knappt tro det, jag skrattade också till en början, men sedan suddades mitt leende sakta ut "Vad är det Nella?" Hans leende avbröts också, och jag suckade "Jag vill inte ha barnet, Niall" Hans bekymrade ansiktsuttryck dök upp igen "Varför inte?" "Jag är inte redo, Niall, jag vill inte ha det här barnet" han stirrade på mig i förvirring "...va?" Han verkade inte riktigt förstå varför. "Jag tänker göra abort" Hans förvirrade ansiktsuttryck utbyttes till ett surt.
 Han svalde hårt och tittade argt på mig "Så du tänker döda vårt barn?" Jag suckade "Niall, säg det inte så, du får det att låta så hemskt" Han backade ett steg från mig och höjde rösten "Men det är exakt det du gör Nella, dödar vårt barn! Ett oskyldigt litet barn som inte har gjort något alls, har inte ens fått leva livet!" Jag tittade ner på golvet "Jag tillåter det inte, Nella, jag vill ha det här barnet med dig! Jag förbjuder dig från att ta bort det!" Jag blev sur, så nu bestämmer han över mig eller? "Du bestämmer inte över mig, om jag inte vill ha barnet behöver jag inte det. Det är inte så att jag behöver pappans tillåtelse att ta bort det" Det såg ut som om han skulle börja gråta, och en tår trillade ner från hans kind, vilket inte alls förvånade mig. "Nella, gör inte såhär mot vårt barn! Den förtjänar ett liv!" Jag suckade "Niall, jag..." "Vet du vad?! Glöm det!" Han rusade ut ur huset medan jag stod kvar, utan att ha fått yttra mina ord.  Jag bet mig hårt i insidan av kinden för att inte börja gråta. Anledningen till att jag inte ville ha barnet var självklart för mig. Jag är inte redo för all smärta och trötthet som det kommer att ta. Inte än. Jag damp ner i soffan bakom mig och min blick gled mot teven.  Nyheterna stod på, där en tjej annonserade om att vädret skulle bli bra. Tyvärr kunde jag inte bry mig mindre. 
 
 
"Nella" Jag kände en hand som strök mig försiktigt på armen, förmodligen Nialls hand. Jag öppnade ögonen och min gissning var rätt, Niall satt framför mig, på soffan medan jag låg på den. "Jag är ledsen" Han tog upp en bukett med rosor som han haft bakom ryggen och gav dom till mig med ett svagt leende "Om du inte vill ha bebisen, behöver du inte, jag borde inte försökt tvinga dig. Det är ju trots allt du som skulle ha den inom dig i nio månader. Jag känner mig som ett monster, och du har all rätt att vara sur på mig. Om det gör dig något gladare så har jag bokat in dig på ett akut abort. Men om du ångrar dig är det bara att ställa in" Han ströknågra hårslingor som låg i mitt ansikte bakåt. "Dödar jag barnet, Niall?" Mumlade jag oroat ut, jag hade inte tänkt på det på det sättet. Han suckade "Nella, barnet har knappt fått liv, så du dödar det väl inte" Hans försök att pigga upp mig gick inte så bra, då jag visste innerst inne att jag faktiskt dödar det då. "Jag vill bara göra abort, tack för att du bokade tid. När?" Han suckade, men log sedan "Det var ett akut abort, så klockan tre idag. Jag vill bara ha det över snabbt och jag gissar att du också vill det" Jag nickade "Är du säker, Nella? Du vet, om abort?" Jag nickade innan jag hunnit tänka igenom det hela.  Han suckade igen "Okej, då" 
 
 
Väntesalen såg trevlig ut, om man tänkte bort alla tjejer som såg ganska olyckliga ut. De flesta satt ensamma, och några satt med en lille bredvid sig. Det såg hemskt ut. "Pappa är ledsen, mitt lilla barn" Mumlade Niall i riktning mot min mage, medan han försiktigt strök den. Hans ord fick mig att nästan börja gråta, han är pappan, jag är mamman, och vi ska döda vårt barn? Det låter verkligen hemskt, men vi ska göra det. Det finns igen tillbakaväg, jag suckade djupt. Medan jag tänkte så kände jag plötsligt någon konstig känsla i magen, det gjorde inte ont eller något, det kändes bara obehagligt. Efter ett tag insåg jag vad det var "Niall" Flämtade jag, och Niall släppte blicken från magen och tittade upp på mig "Den sparkade" Niall rynkade pannan "Vad?" "Bebisen, den sparkade" Han började le och tittade ner mot magen "Är det trångt där inne?" Viskade han tyst, men tyst nog för att jag skulle höra det. Det var då jag insåg det, jag vill ha det här barnet. Det som stoppar mig är bara smärtan, att jag inte vill ha mer ont, men när jag tänker så är jag ju bara självisk. Niall vill ha kvar barnet, och om barnet hade en åsikt skulle den nog också vilja vara vid liv. Jag avbröt i hans mumlade till bebisen "Niall, jag vill inte" Förvånat tittade Niall upp på mig, letade efter bekräftelse om jag menade vad han trodde jag menade "Va?" Jag mötte hans blick "Jag vill inte ta bort det, jag vill ha det" Niall började långsamt spricka upp i ett stort leende "Säkert!?" Utropade han lyckligt, vilket fick alla i rummet att titta på oss "Ja" Andades jag ut. Han släppte ut ett lyckligt litet skratt innan han ställde sig upp och sträckte ut handen mot mig "Kom, min ängel, vi behöver inte vara här" Jag log och tog tag i hans hand, och han drog upp mig. Han la armarna runt mig och kramade mig hårt "Jag älskar dig, N-" "Nella Horan" Nialls röst blev avbruten av en kvinnas röst och han släppte kramen för att titta på henne. "Din tur" Jag bet mig själv i tungan, nej, jag vill inte "Vi har ändrat oss, vi vill ha det här barnet" Berättade Niall stolt, och tog min hand leendes. Kvinnan tittade surt på oss, likaså de andra i rummet, men vi brydde oss inte. Niall bara tog min hand snabbt och gick snabbt ut ur byggnaden. Jag log när jag gick ut ifrån dörrarna. Jag trodde att när jag skulle gå tillbaka ut ur dom, så skulle jag inte ha kvar barnet, men så blev det inte alls. Niall log mot mig när vi kommit utanför dörrarna "Jag är så lycklig, Nella, är det är tjej eller kille?! Vad ska den heta? Vi behöver dekorera i rummet! Jag älskar dig!" Hans prat blev avbrutet då han snabbt placerade sina läppar mot mina. Jag kysste tillbaka, såklart, och så stod vi ett tag, på gatan med folk som gick förbi oss, och stirrade på oss. Men vi kunde inte bry oss mindre, för vi skulle bli föräldrar.
 
Vad tyckte ni?! Och vad tror ni kommer hända?! ;)
BLOGGEN ETT ÅR! JIPPIE!
//Hilda & Nellie
Kommentera för mer!!


Kategori: Forever And Always
Datum:

Kapitel 34 - Don´t Hit Me
  "Jag litar på dig, Nella, jag ville bara..." Jag hittade ingen annan förklaring och rullade in läpparna till ett sträck. Nella höjde ena ögonbrynet "Du ville bara vad?" Jag förblev tyst "Exakt Niall, det finns ingen annan förklaring. Gud så jobbig du är!" Hon började med bestämda steg gå iväg, men stannade sedan tvärt och vände sig om "Du hann väl inte läsa något...eller?" Jag skakade på huvudet, jag hann läsa det senaste smset, men det berättade inte så mycket, så enligt min logik hade jag inte läst det viktiga. Hon fnös innan hon med sura steg gick iväg mot något rum "Bra" 
 
"Förresten, Nella, vad köpte du igår egentligen?" Undrade han medan hand fingrar åkte igenom mitt hår "En tröja, och förresten, det var den här jätte snälla tjejen, får jag berätta?" Han nickade med ett leende "Självklart" Jag satte mig rakt och tittade på honom "Okej, så jag var på apoteket och den här tjejen i kassan var så snäll, hon bjöd på typ två hundralappar, så jag fick testen för två hundra, snällt, va?" Niall nickade och log, men slutade sedan le och tittade på mig oförståendes "Test?" undrade Niall med en rynkad panna. Jag slutade också le när jag insåg att jag hade sagt det "Sa jag test?" Skrattade jag och försökte skoja bort ämnet, men mitt skratt lät mer falskt och nervöst än normalt. "Jag menade body lotion" Han höjde ena ögonbrynet "Det är två ord som inte är så lika" Jag tittade konstigt på honom, och försökte ge honom det bästa konstiga ansiktsuttrycket jag kunde åstadkomma "Jag menade body lotion test, du vet, man fick det för 400, dom är väldigt dyra, du vet" Han tittade på mig, "Nella, ljuger du?" Jag skakade snabbt på huvudet "Nej" Ljög jag, igen. "Nella, varför ljuger du så mycket och håller så mycket ifrån mig? Vad döljer du?" Jag suckade "Niall, jag bara..." "Nej, Nella, berätta sanningen och inga bortförklaringar. Du vet absolut allt om mig, och allt jag gjort, alla hemligheter. Du ska inte ha några hemligheter för mig!" Utbrast han, surt nu och ställde sig snabbt upp "Exakt varför inte?!" Jag visste svaret, men ställde ändå frågan. "För att jag älskar dig! Därför vill jag att du ska veta allt om mig, varför känner du inte samma sak?!" Jag suckade "Niall, jag gör det, jag älskar dig, jag bara är..." Jag försökte ta hans hand, det var alltid gjort honom mer lugn när vi bråkar, men nu ryckte han bort handen. "Bortförklaringar är vad det är du säger nu, Nella! Jag fattar bara inte varför du vill hålla allt hemligt från mig? Vad smsade du om med Danielle?!" Jag tittade ner mot marken, jag var verkligen inte redo att berätta. "Svara!" Skrek han otåligt ut, och gestikulerade med ena handen. När hans hand åkte upp så ryggade jag automatiskt undan och försökte skydda mig med händerna "Gör det inte!" Jag tittade försiktigt upp från golvet för att se Niall stå där som stod och bara stirrade på mig. "Gör vad?!" Frågade Niall surt. "Slå mig inte" Det blev tyst i rummet vi var i ett tag. Niall bara stod där och stirrade på mig "Slå dig?" Hans ord kom ut som en viskning "Varför skulle jag någonsin slå dig? Jag älskar dig, jag är ledsen för att jag skrämde dig. Det spelar ingen roll hur arg jag blir, jag kommer aldrig göra dig illa!" Berättade han och kramade om mig hårt. Jag suckade "Jag vet, gammal vana" Niall suckade också och släppte kramen för att ge mig en kort, men meningsfull och kärleksfull kyss. "Jag ska gå och göra lite snacks till dig, babe, sätt dig i soffan, välj en film, så tittar vi, okej? Förlåt mig" Jag skakade på huvudet "Det gör inget, och det låter perfekt" Han log och pussade mig på pannan innan han gick in i köket, och jag satte mig leendes i soffan.  
 
Jag låg på sängen och försökte sova. Nialls fingertoppar strök över min rygg, vilket hjälpte mig att bli tröttare. Min hjärna var upptagen med att få ihop meningar, därför att Niall skrev olika bokstäver på min rygg. V låg så under tystnad och jag bara blundade och kände. Det började med att han skrev 'Jag älskar dig' och nu har han skrivit saker som 'Du är mitt allt' och 'du är vacker'. Han skrev liksom in olika komplimanger på min rygg och jag tog åt mig av varje ord. Plötsligt började Niall bilda ett ord som fick mig att stelna till. Det började med ett B, och sedan ett E, sen kom ett B, och sen ett I, och jag låg spänd och kände efter om det skulle komma ett S. Efter ett tag, var det exakt det som hände. B-E-B-I-S. Niall ritade sedan ett hjärta på min rygg med sina fingertoppar, och jag låg fortfarande helt still. Visste han? Jag hävde mig upp från min position och tände lampan, och vände mig om mot Niall som kisade mot mig. "Bebis?" Undrade jag och han började le trött "Märkte du?" Log han och jag nickade, ivrig att f veta vad anledningen var "Varför skrev du det?" Niall log och hävde sig upp på ena armbågen. "Tanken kom bara till mig, att du var gravid" Jag tittade storögd på honom "Och vi skulle ha ett barn, i framtiden du vet. Jag längtar tills dess" Han placerade en puss på min panna och sträckte sig sedan över mig för att släcka lampan, medan jag långsamt la mig ner, och Niall la armen runt mig "Godnatt, Nella" Jag bet mig själv löst i läppen "Godnatt" 
Kort, tråkigt, ledsen, men kapitel som denna behövs ibland, på något sätt...?
//Hilda
Kommentera för mer!!


Kategori: Forever And Always
Datum:

Kapitel 33 - Did You See Anything?
 "Så, vad har du köpt?" Han räckte sig efter påsen medan jag bara snabbt tog den bakom ryggen. Niall skrattade år min plötsliga reaktion "Okej, behåll din lilla hemlighet om vad du har köpt på forever21, men jag kommer lista ut det" Han pussade mig lätt på munnen "Middag står på bordet" Log Niall  "Okej, kommer snart" Han gav mig en till puss fast nu på pannan innan han gick mot köket. Jag bet mig hårt i läppen medan jag gick in på toaletten, och rev ut alla graviditets test. Några minuter senare satt jag med alla färdiga test framför mig, och alla hade samma resultat. Positivt.
 
Jag satt på soffan i vardagsrummet. Jag stönade ångerfullt medan jag frustrerat drog handen igenom håret, medan min blick gled försiktigt ner till min mage. Jag kunde inte ens fantisera om att det var en bebis där just nu. Jag suckade och drog upp min mobil ur min ficka, och skrev direkt ett sms till Danielle.
Till Dani: Japp, jag är gravid. Vad ska jag göra nu? :/
Det tog inte alls lång tid innan jag fått ett svar.
Från Dani: Berätta för Niall när du får ett bra tillfälle! Det är ju trots allt han som är pappan, eller hur?
Till Dani: Ja, såklart
Från Dani: Då bara berätta, men vad ska du döpa den?!
Till Dani: jag är inte ens säker om jag vill behålla den
Från Dani: VA?! Varför inte?!
Till Dani: jag vet inte, om han inte vill ha den, då?
Från Dani: såklart han vill, han älskar dig lika mycket som du älskar honom, okej? Slut på diskussionen, du ska behålla den och nu ska döpa den efter mig för att jag är väldigt cool 
Jag skrattade för mig själv, typiskt Danielles humor. Att hon är 'cool' betyder inte att vi ska döpa barnet efter henne. 
Till Dani:  haha drömma kan du, men jag känner verkligen inte för att berätta för Niall, du får verkligen inte berätta. Han kommer säkert lämna mig då.
"Vem pratar du med?" Nialls låga röst hördes alldeles bakom mig medan han la armarna runt mig bakifrån. Snabbt gömde jag mobilen och tittade skrämt upp på honom som började titta med en konstig min på mig "Ingen" Svarade jag alltför snabbt och tittade oroligt på honom "Allvarligt, vem är det?" Niall försökte ta mobilen ifrån mig men jag höll bara i den hårdare och låste skärmen. "Döljer du något för mig?" Han lät sårad på rösten och jag började skaka på huvudet, även fast det var som en lögn "Nej, Niall, det var Danielle" Berättade jag, sanningsenligt. "Varför gömmer du mobilen för mig, då?" Undrade Niall oroligt "Den saken vi pratar om vill jag helst hålla för mig själv ett tag, Niall" Mumlade jag surt, ibland var hans över beskyddande och avundsjuka sida söt, men just nu var den ganska irriterande. "Såg du något?" Han skakade bekymrad på huvudet "Nej, men jag önskar att jag gjort det. Varför är du så hemlighetsfull?" Jag suckade "Niall, snälla, jag känner mig inte för att berätta just nu, snälla förstå" Han tittade sårat ner på mig "Du kan lita på mig, varför gör du inte det? Det är meningen att vi ska dela hemligheter, inte ha hemligheter för varandra" Mumlade han tystlåtet "Jag litar på dig, det är bara det att jag vill inte ta den här diskussionen just nu" Han tittade ner mot golvet "Ä-är det är kille?" Jag stirrade bara på honom ett tag, där han stod och tittade sårat och besviket ner i golvet. Trodde han att jag var otrogen eller något? "Jag har redan sagt, det är Danielle, och det kanske är du som inte litar på mig, tror du att jag är otrogen?" Han skakade snabbt på huvudet och mötte min blick "Nej, Nella, det är inte så. Jag litar bara inte på alla killar dom finns ute i världen, okej? Jag vill inte att du ska råka ut för något" Jag log kort "Niall, det är lugnt, du skyddar mig, det vet jag" Han log och gick runt soffan och satte sig bredvid mig. Utan att säga något, så började han kyssa mig. Det vi hade pratat om innan var som bortglömt när jag kysste tillbaka.
 
"Jag går och gör en macka" Meddelade Nella och log kort mot mig. Jag suckade när hon ställde sig upp från min omfamning när vi tittade på teve. Min blick gled platsen där Nella suttit nyss och upptäckte att hennes mobil låg framme. Min nyfikenhet dök upp igen, om vem hon smsade förut. Jag höll på att sträcka mig efter mobilen, då jag påmindes av en tanke. Hon sa att det bara var Danielle, ingen kille, lita på henne, Niall! Jag tog direkt tillbaka handen och min blick tvingades tillbaka till teven. Jag sneglade mot mobilen misstänksamt, som om den hade gjort något mot mig. Tillslut kunde jag inte hålla tillbaka, och tog mobilen. Det var nyfikenheten, avundsjukan och en aning orolighet som tog över när jag gick in på meddelanden och en konversation med 'Dani' dök upp. Jag log kort, såklart Nella inte skulle ljuga. Men varför var hon så hemlighetsfull? Jag läste senaste smset som var skickat från Nella. Haha drömma kan du, men jag känner verkligen inte för att berätta för Niall, du får verkligen inte berätta. Han kommer säkert lämna mig då. Jag rynkade på pannan, lämna henne? Inte ens i mina vildaste drömmar. Vad kan hon ha gjort som får henne att tro att jag kommer göra det och vad är det hon inte vill berätta för mig? Jag tänkte precis fortsätta läsa konversationen då mobilen rycktes ur min hand och Nella stod där sur, med en macka i handen. "Verkligen, Niall?!" Skamset tittade jag ner mot golvet, jag borde verkligen inte tittat. "Jag är ledsen..." Mumlade jag långsamt ut, men det hördes inte så högt direkt "Du litade inte på vad jag sa så du var tvungen att titta?" "Jag litar på dig, Nella, jag ville bara..." Jag hittade ingen annan förklaring och rullade in läpparna till ett sträck. Nella höjde ena ögonbrynet "Du ville bara vad?" Jag förblev tyst "Exakt Niall, det finns ingen annan förklaring. Gud så jobbig du är!" Hon började med bestämda steg gå iväg, men stannade sedan tvärt och vände sig om "Du hann väl inte läsa något...eller?" Jag skakade på huvudet, jag hann läsa det senaste smset, men det berättade inte så mycket, så enligt min logik hade jag inte läst det viktiga. Hon fnös innan hon med sura steg gick iväg mot något rum "Bra" 
Liite sent kapitel, men vad tycks?! :)
//Nellie
Kommentera för mer!!


Kategori: Forever And Always
Datum:

Kapitel 32 - Positive
 "Du gör det här bara för att reta mig, eller hur?" Frågade Niall, uppenbarligen en aning irriterad av att han inte fick en kyss "Kanske" Skrattade jag, roat åt Nialls desperata ansiktsuttryck. "Men vi måste sova, godnatt!" Jag placerade en snabb puss på hans kind innan jag vände ryggen mot honom och sträckte mig för att släcka lampan. Jag kände efter ett tag Nialls hans på min axel som försökte vända mig så jag låg på rygg. "Jag tänker inte sova förrän jag har fått min godnatt kyss" Han vände mig om och började kyssa tillbaks "Jag älskar dig" Andades han efter kyssen. Jag log "Älskar dig med" 
 
"Nellaaaaa...." Jag vände mig om och fick se Perrie som på skoj höll upp världens fulaste tröja "...vaaaad tycker du?" Jag fnissade tyst, och fejkade på skoj sedan ett gillandes ansiktsuttryck "Finaste tröjan någonsin!" Utbrast jag medan vi både skrattade och Perrie hängde tillbaka tröjan "Hörni, ska vi ta en fika?" Undrade Danielle som dök upp bakom mig och tittade förväntansfullt på oss "Danielle, vad tycker du om den här tröjan? Jag funderar att köpa den" Hon höll upp den fula tröjan och Danielle ryggade nästan undan "Är det en tröja?! Det ser ut som ett tortyr redskap! Bort ur mitt synfält!" Utbrast hon och vände genast ryggen mot tröjan. Jag och Perrie skrattade kort åt hennes reaktion innan hon hängde tillbaka tröjan igen "Fika låter bra" 
Ett tag senare satt vi alla tre med kaffe i händerna, och jag tänkte att det var lika bra att bara berätta det "Okej, hörni, jag måste berätta en sak..." Mumlade jag ut, vilket fångade deras uppmärksamhet direkt "Okej..." Började Danielle långsamt och förståeligt. Jag andades in för att börja prata, men kom sedan på mig själv med att jag inte visste vad jag skulle säga. "...em, eh..." Danielle och Perrie tittade förväntansfullt på mig. Danielle verkade förstå atf det skulle ta ett litet tag så hon började dricka ur sin kaffekopp "Jag tror jag är gravid" Berättade jag rakt ut. Perries ögon fördubblades medan Danielle svalde hastigt kaffet då hon höll på att spotta ut det "Va?!" Utbrast de både två samtidigt och tittade med höjda ögonbryn på mig "Jesus, ta det lugnt!" Utbrast jag åt deras reaktioner "Jag är inte säker" 
"Varför tror du det?" Jag suckade "Jag har varit sur för inget på sistone, kräkts lite, haft ont i magen och sånt. Så jag och Niall gick till en doktor och hon sa att jag kanske var gravid. Men hon sa också att jag kanske skulle vilja kolla upp det, för att vara säker, du vet" De  både två verkade fortfarande chockade "Herregud, Nella, när?!" Utbrast Danielle "Jag tror att bebisen liksom..." Jag harklade mig obekvämt "...skapades på smekmånaden, och nu börjar jag få biverkningar. Men jag är ju inte säker, så jag tänkte att vi kunde kolla upp det. "Men vi vet inte hur man gör det!" Utbrast Danielle förtvivlat "Ta det lugnt, jag menade typ ett graviditets test " Danielle log "Åh, okej" Alla tre började små fnissa åt hennes lilla misstag.
 
"Det här verkar bra, eller?" Undrade jag medan jag tog upp ett clearblue graviditet test. "Ja, ta den" Vi stod inne på ett apotek och vi var vid graviditets hyllan, vilket kändes en aning pinsamt, men ändå, ganska normalt. "Och dom här" Danielle dök upp med massvis med graviditets test och jag tittade storögd på henne "Det räcker med ett!" "Nej, tänk om det visar fel! Testa med alla de här, och om alla visar samma resultat, så är det helt enkelt resultatet" Förklarade hon enkelt innan hon gjorde sin väg bort mot disken och la upp alla olika graviditets test på disken. Tjejen i kassan tittade förbryllat på dom och tittade sedan upp på oss, och log då "Jaha, är alla ni tre gravida?" Undrade hon, som om hon hade fått en förklaring till alla olika graviditets test. "Nepp" Svarade Danielle enkelt medan jag stod lite i bakgrunden och rodnade av pinsam het. "Eh, vem eller, ja, vilka, är det här till?" Danielle och Perrie pekade både bak på mig "Vi vill vara helt säkra på svaret, graviditeten var liksom lite oväntad för henne " Tjejen nickade "Jag förstår, jag har varit där"  Hon log medan hon hällde ner alla test i påsen och jag log tillbaka "Det blir 299" Jag tittade frågandes på henne "Eh, varje test kostade runt 70 och det är typ sex test, så det borde bli något runt 422" Tjejen skakade på huvudet "Det är lugnt, jag bjuder." Jag log tacksamt mot henne, medan jag drog fram summan ur fickan "Tack så mycket" 
 
Jag stod utanför min och Nialls dörr, med två kassar i min hand. I en låg alla graviditets test, och i den andra en tröja. Med tanke om att han kanske undrade vad jag hade köpt på apoteket så tömde jag snabbt apotek kassens innehåll ner i den med tröjan i. Sedan gömde jag alla testen med hjälp av tröjan, och klev in igenom dörren. Direkt när jag öppnade dörren hörde jag hur någon sköt iväg en stol, som om någon ställde sig upp hastigt och jag hörde sedan fotsteg som närmade sig hallen medan jag tog av mig skorna. "Nella, jag var så orolig, inser du att du har varit borta i ungefär elva timmar, jag har ringt dig, och smsat, anar du hur-" jag avbröt honom igenom att bara go in i hans famn och krama om honom, han suckade lättat "Förlåt, jag blir bara så orolig." Jag log "Nej, det är lugnt" Han började le "Så, vad har du köpt?" Han räckte sig efter påsen medan jag bara snabbt tog den bakom ryggen. Niall skrattade år min plötsliga reaktion "Okej, behåll din lilla hemlighet om vad du har köpt på forever21, men jag kommer lista ut det" Han pussade mig lätt på munnen "Middag står på bordet" Log Niall  "Okej, kommer snart" Han gav mig en till puss fast nu på pannan innan han gick mot köket. Jag bet mig hårt i läppen medan jag gick in på toaletten, och rev ut alla graviditets test. Några minuter senare satt jag med alla färdiga test framför mig, och alla hade samma resultat. Positivt.
Och VAAD tycker ni om kapitlet?! :D 
//Hilda
Kommentera för mer!!


Kategori: Forever And Always
Datum:

Kapitel 31 - Just To Tease
 Jag suckade "Inget, Niall" Suckade jag. Jag ville i alla fall först få bekräftat att jag var gravid innan jag berättade för honom. "Något måste ju hänt, Nella, jag vill veta!" Jag suckade "Niall, snälla!" Niall verkade inte tolerera ett nej, då han snabbt ställde sig framför mig, och förhindrade mig att gå, och tog tag i mina axlar. "Nella, jag bryr mig om dig, väldigt mycket, jag vill veta! Är det något allvarligt?" Jag skakade på huvudet "Nej, det är det inte, Niall, jag lovar att berätta sen!" Han suckade, men släppte min axlar, och gled till sidan innan han tog tag i min hand "Okej, men du kommer inte undan så lätt. Jag kommer be dig att berätta det sen" Jag log mot honom "Okej" 
 
Jag slog snabbt in Danielles nummer och tryckte sedan telefonen mot örat. Jag blickade bort mot Niall som satt i köket och åt på rester från gårdagen.  Han åt långsamt medan hans blick var nere i maten, tänkte på annat, exakt som jag. Mina tankar vandrade omkring vad jag skulle göra om jag var gravid, hur jag skulle hantera det, och framförallt, hur skulle jag berätta det för Niall? Jag var lång borta i mina tankar när jag hörde Danielles röst "Heeej!" Jag rycktes tillbaka till verkligheten och harklade mig innan jag svarade snabbt. "Hej, Danielle, ehm..." När Niall hörde hur jag började prata vände han huvudet mot mig och stirrade på mig, och verkade lyssna noga. Han hade nog inte ens någon aning om att jag ringde "...eh, så, jag tänkte att vi kunde gå ut och shoppa lite?
Du vet, bara du och jag och Perrie?" Niall rynkade pannan och la ner gaffeln, gav mig ett oförståendes ansiktsuttryck. Vi hade inte pratat alls om att jag skulle iväg någonstans, och det verkade förvåna Niall att jag inte sagt det till honom tidigare.
"Ja, det verkar jätte roligt! När?" Jag ryckte slappt på axlarna, men kom sedan på att hon inte kunde se mig "Så snabbt som möjligt" Niall sköt stolen ifrån sig och det höga ljudet fick mig att hoppa till och vända blicken mot honom igen. Han kom gåendes och satte sig sedan bredvid mig i soffan, fortfarande med ett oförståendes ansiktsuttryck.
"Wow, någon vill ha mer kläder?" Skrattade hon åt min framfusigt het.
Jag skrattade lite jag med, och Niall tog plötsligt min mobil ifrån mig, vilket till en början förvånade mig men sedan förstod jag när han satte på högtalaren.
"Vad sägs om imorgon vid ett tiden? Jag är ledig då. Gäller bara att du och Perrie är det" "Jag är det" Berättade jag kvickt.
 "Okej, nice, jag ringer Perrie och frågar. Kommer bli jätte roligt!" Jag började le, medan Niall inte hade rört sig över huvudtaget "Japp, ses då, om det går för Perrie. Skicka sms om det gick eller inte och vart vi kan träffas och så" "Japp!" "Hej då!"
"Hej då" Jag klickade bort samtalet och direkt då började Niall prata "Varför sa du inte till mig att ville gå ut med dom innan du ringde henne?" Undrade Niall, fortfarande en rynka i pannan. "Niall, inget illa menat, men du är så klängig! Du vill veta vad jag gör hela tiden, när, med vem och vart. Det är som att du kontrollerar mitt liv!" Den sista saken jag sa tyckte jag inte var sann, men lät den ändå komma ut ur min mun för att sedan hastigt ställa mig upp ur soffan och snabbt göra min väg mot sovrummet. Niall suckade bakom mig, och tog tag runt min handled och förhindrade mig från att gå iväg "Nella, jag är ledsen. Du är min värld och jag gissar att jag bara är över beskyddande och självisk. Jag vill inte dela med mig av dig, du är min, och bara min" Han omfamnade mig snabbt medan han gosade ner sitt huvud i mitt hår. Jag kunde inte göra något annat än krama tillbaks "Ja, Niall, jag är bara din" Försäkrade jag honom och jag kände hur han började le. "Ja, det är du" 
 
"Nella, älskling, skulle du kunna klia på min rygg?" Niall bokstavligen kastade sig ner på magen bredvid mig i sängen medan jag höll på att läsa i en bok. Jag suckade när Niall började dra upp hans tröja, men log ändå "Okej" Jag la boken upp och ner medan jag vred mig om och började klia honom på ryggen "Tack, babe, du är bäst..." Mumlade han, hans röst kvädes i kudden. Jag fnissade kort "Jag vet" Mumlade jag sedan tyst, innan jag satte mig upp. Niall verkade somna under min beröring medan jag fnissade tyst åt honom, och böjde mig fram för att placera en mjuk puss i hans hår. Han vände sig om på rygg, och jag log mot honom. Han gav mig ett dubbelt så stort leende innan han enkelt tog tag i min midja och drog ner mig på honom och placerade hans läppar mot mina. Mitt i kyssen kom jag att tänka på att jag möjligtvis var gravid, och att jag låg på magen. Det sägs att det skadar bebisen, även om jag inte var helt säker. Jag drog mig umdan ifrån kyssen och blickade ner i madrassen medan jag bildade läpparna till ett sträck. Han rynkade pannan "Vad är det?"  Jag mötte tvekandes hans oförståendes blick medan jag vred mig på rygg "Inget, känns bara lite obekvämt att ligga på mage" Han log, förståendes och vred sig sedan så det var han som låg på mage och började kyssa mig igen. Jag avbröt kyssen igen, inte för att det var något problem, bara det att en spontan tanke dök upp i mitt huvud, och jag undrade vad klockan var "Vad är det?" Undrade han åter igen medan jag lyfte på mig för att ta min mobil som konstigt nog låg under mig. 22:03 "Undrade bara vad klockan var" Berättade jag men hann inte säga meningen jag hade planerat att säga efteråt utan blev avbruten av Nialls läppar. För tredje gången avbröt jag kyssen "Du gör det här bara för att reta mig, eller hur?" Frågade Niall, uppenbarligen en aning irriterad av att han inte fick en kyss "Kanske" Skrattade jag, roat åt Nialls desperata ansiktsuttryck. "Men vi måste sova, godnatt!" Jag placerade en snabb puss på hans kind innan jag vände ryggen mot honom och sträckte mig för att släcka lampan. Jag kände efter ett tag Nialls hans på min axel som försökte vända mig så jag låg på rygg. "Jag tänker inte sova förrän jag har fått min godnatt kyss" Han vände mig om och började kyssa tillbaks "Jag älskar dig" Andades han efter kyssen. Jag log "Älskar dig med" 
Händeselöst kapitel, men vad tycks?! :)
//Nellie
Kommentera för mer!!


Kategori: Forever And Always
Datum:

Kapitel 30 - Pregnancy
 "Ursäkta?!" Niall verkade sur då han snabbt ställde sig upp från stolen och tog tag i min hand "Jag har gått fram och tillbaka för att ge dig vad du vill ha, den senaste halvtimmen. Jag förväntade mig ett tack och det jag får är att du säger att jag är världens sämsta man?!" Jag fnös och ryckte bort min arm ur hans grepp "Jag ljög ju inte direkt" Nialls ansiktsuttryck ändrades från argt till ledsen, och hans blick åkte ner till golvet, innan han, utan att säga ett ord, gick ut ur rummet. Jag hörde hur ytterdörren smälldes igen innan jag inte kunde hålla tillbaka tårarna och jag började gråta. Varför var jag såhär?
 
Jag hade gått och suttit mig i köksskåpet under diskon. Det var trångt, och mörkt, men jag brydde mig inte. Jag ville bara vara i ett ensamt, mörkt rum och tänka igenom saker. Vad anledningen var, och tanken på att Niall bara stormade ut skrämde mig. Tänk om han inte skulle komma tillbaka? Eller om han hade gett upp på oss? Mitt i mina tankar hörde jag hur ytterdörren öppnades. "Nella?!" Nialls röst ekade i lägenheten, och bara satt tyst i det mörka utrymmet och hörde hans fotsteg som tog sig runt hela huset, medan han, allt oroligare för varje steg ropade ut mitt namn, i hopp om att jag skulle svara. Skamset satt jag bara och stirrade ut i det tomma mörkret, och hörde sedan hur fotstegen ekade i köket. Det kändes som om jag var något sorts utav offer och Niall var som mördaren. Fast jag var ju varken rädd eller orolig, då det bara var Niall. Han skulle aldrig skada mig. Plötsligt öppnades dörren till skåpet, och jag kisade vid allt solljus som trängde sig in. Först såg jag bara Nialls fötter, sedan hörde jag ett tyst skratt, och han satte sig sedan på huk framför skåpet. "Nämen hej" Nialls blick gled runt i det lilla utrymmet. "Så det är här du gömmer dig" Hans blick mötte min, och jag, utan att kunna hjälpa det, log åt honom. "Mysigt ställe, du vet, jag hade förväntat mig att hitta lite köksredskap här, inte min vackra fru som uppenbarligen gömmer sig för mig." Jag himlade med ögonen, fortfarande med ett leende på läpparna, medan Niall började tränga in sig i utrymmet. Jag tittade förvånat på honom när han stängde dörren, med kunskapen om att han fick panik i trånga utrymmet. Vi omgav oss sekunden senare av mörker. Det blev tyst ett tag, innan jag öppnade munnen för att prata om bråket vi haft "Du fick det att verka som att du hade gett upp på oss, när du bara gick ut igenom dörren" Niall hittade min kind i mörkret och strök den försiktigt "Aldrig, någonsin." Hans hand hittade utifrån min kind min arm, och strök mig försiktigt på den innan hans hand vandrade ner mot min hand och flätade ihop våra fingrar. Han suckade  "Älskling, jag är så ledsen. Jag hatar mig själv för att vara anledningen till varför du gråter, jag vill aldrig lämna dig igen, och jag vill aldrig se dig gråta igen. Även om du är söt när du gör det" Hörde jag hans röst eka i skåpet "Vi måste ta hand om mitt illamående och mitt arga beteende" Suckade jag medan jag lutade bak mitt huvud mot den så kallade väggen som min rygg lutades mot. "Ska vi gå på en gång?" Jag tittade runt i mörkret, och försökte hitta Nialls ögon. En aning förvånad av hans framfusighet, och svarade, även fast jag hade ingen aning om vart vi skulle gå.  "Ja" 
 
"Nella, det kommer gå bra" Niall log mot mig när han såg mitt nervösa ansiktsuttryck "Tack, jag hoppas det"  Han placerade sin hand på minn knä innan han lutade sig mot mig för att ge mig en kyss. "Nella Horan" Ropade en tjej ut. Vi slutade direkt kyssas och när jag och Niall började ställa sig upp fann hon direkt min blick och log mot mig "Välkommen" Artigt skakade hon min hand och jag log "Tack" "Niall" Presenterade han sig som och log "Veronica, välkommen" Hon skakade sedan Nialls hand medan jag gick in i rummet. "Sätt er" Föreslog hon, och vi gjorde som hon sa. "Så..." Mumlade hon ut medan hon satte sig mitt emot oss och log varmt "...berätta om problemet" Jag gav Niall en blick, som betydde att jag ville att han skulle svara "Jo, hon har ju haft ont i magen, och så har hon varit väldigt sur" Han tittade bekymrat på mig, medan hon skrev ner allt på pappret "Har hon någon gång spytt?" Han nickade "Ja, några gånger" Jag satt bekvämt i min stol, nöjt med att Niall svarade på alla frågor. Niall fortsatte berätta, om allt möjligt, hur jag vart på sistone, hur jag är nu i jämförelse med innan. Under tiden Niall pratade gav hon mig oroliga blickar, vilket oroade mig mer för varje gång. "Okej, så jag tror att antagligen kan det vara att hon känner något slags krav på att hon ska göra något efter bröllopet, att han måste fylla någon slags plats, eller så..."   Hon tystnade, och blickade upp på mig och Niall, och sedan ner i pappret igen "Mr. Horan, skulle jag kunna få be dig att gå ut?" Förvånat mötte jag Nialls blick, hand blick var mer orolig och bekymrad än förvånad. Han nickade sedan, ställde sig upp och gav mig en snabb men stöttande puss på kinden och gick sedan ut ur rummet. Jag tittade på henne, och hon mötte min blick efter en liten suck "Nella, jag tror att  du kan  vara gravid" Jag hörde absolut inget efter det ordet gravid. Jag  satt i  min egen  lilla värld och tänkte på  det faktum att jag hade en bebis inuti min kropp. Tanken fick mig att  börja skaka på huvudet "Anledningen till att jag bad Niall att gå ut var i fall att du inte ville att han skulle veta..."  "Nej, jag tror inte det är det" "Nella, jag förstår att det är mycket att ta in, och jag vill att du direkt efter besöket köper ett graviditets test. Det behöver inte vara anledningen, och  om den nu  är  det, så finns det ju abort, där man tar bort barnet. Ni behöver inte bli föräldrar vid en sån tidig ålder" Jag tittade med en tom blick på golvet "Jag tror jag måste gå nu" Hon nickade långsamt "Okej, vill  du ha en broschyr om graviditet?" Undrade hon medan jag skakade på huvudet innan hon ens hunnit  avsluta meningen "Okej, lycka till" Jag log "Tack" Jag öppnade snabbt dörren och gick ut, där jag mötte en orolig Niall, som log mot Veronica "Tack" Jag gick snabbt ut igenom dörren, med Niall frågandes efter mig "Nella, vad var det?! Har du en sjukdom, vad har hänt?" Jag suckade "Inget, Niall" Suckade jag. Jag ville i alla fall först få bekräftat att jag var gravid innan jag berättade för honom. "Något måste ju hänt, Nella, jag vill veta!" Jag suckade "Niall, snälla!" Niall verkade inte tolerera ett nej, då han snabbt ställde sig framför mig, och förhindrade mig att gå, och tog tag i mina axlar. "Nella, jag bryr mig om dig, väldigt mycket, jag vill veta! Är det något allvarligt?" Jag skakade på huvudet "Nej, det är det inte, Niall, jag lovar att berätta sen!" Han suckade, men släppte min axlar, och gled till sidan innan han tog tag i min hand "Okej, men du kommer inte undan så lätt. Jag kommer be dig att berätta det sen" Jag log mot honom "Okej" 
Vaaaaaaad tycker ni?! :) :D Tell me!
//Hilda
Kommentera för mer!!


Kategori: Forever And Always
Datum:

Kapitel 29 - I Hate It
 "Vågar du röra henne någonsin igen, så-" "Vad, lilla mes? Slå mig?" Han skrattade, innan han inte kunde hålla tillbaka allt hat jag kände i hela min kropp. Jag slog till honom det hårdaste jag hade kraft för i hans mage, och backade undan "Så, jag gissar att du vill slåss?" Han skrattade dovt innan hans knytnäve kom från ingenstans och slog till mig kraftigt i ansiktet. Jag flämtade till tyst, och skulle ha slutat om inte jag påmindes om allt han gjort mot Nella, hur många år av slag och tårar hon har kämpat sig igenom tack vare honom. Jag slog till honom igen, och det var början på ett slagsmål som jag förlorade. 
 
Jag suckade djupt. Smärtan i min mage verkade aldrig ta slut. Det har hållit på länge nu, och jag kräktes igen igår. Jag vred på mig i sängen och fann Niall bredvid mig, djupt sovandes. Jag tittade surt på honom. Den är tre på natten, jag skulle mycket hellre vilja sova som honom. Gipset på hans ben blev avtaget för någon dag sedan, medan blåmärkena på hans ansikte, armarna och så fortfarande var synligt. Jag hade fortfarande ingen aning vem som gjort det. Min första tanke var Kent, men han var väl där vi var på vår smekmånad? Har han kommit hit nu också? Jag orkade inte ens tänka. Jag begravde bara mitt huvud i Nialls bröst. "Nella, hur mår du?" Jag tittade upp och såg Nialls vackra ögon som tittade oroligt på mig. "Det gör ont" Konstaterade jag och kände sedan Nialls hand som strök mig försiktigt i håret "Min stackars lilla prinsessa" Viskade han tyst medan han tryckte mig närmre honom. "Det går snart över, vill du ha en värktablett?" Jag nickade svagt och Niall pussade mig i hårbotten. Han ställde sig upp, och jag kände direkt när hans varma och trygga omfamning försvann så blev jag kall. "Niall! Lämna mig inte" Utropade jag medan jag tog tag i hans hand och hindrade honom från att gå iväg "Jag kommer inte lämna dig, jag ska bara hämta-" "Men lämna mig inte ensam!" Utan någon förvarning så kände jag hur han lyfte upp mig och började gå någonstans "Då tar jag dig med mig... " Mumlade han, och det lät nästan som om han sa det för sig själv.
 
Morgonen därpå vaknade jag, av Niall som försiktigt strök min kind. Jag stönade trött och sträckte på mig, medan Niall log mot mig "God morgon" Log han och gav mig en puss på pannan. Jag kunde inte motstå leendet jag fick på läpparna medan jag öppnade ögonen, för att få se Niall le tillbaka, medan en bricka, som vanligt, låg på sängen "Här är din frukost" Berättade han när han såg vart mina ögon hamnat, och jag tittade drömmandes på all frukten som låg på fatet "Eller ja, början, resten är i köket. Jag hämtar det sen, frukten är bra för kramperna i din mage" Jag pussade honom snabbt på kinden "Tack så jätte mycket för att du tar hand om mig" Jag sköt sedan brickan mot mig och skulle precis börja äta då det kändes som om någon slog till mig hårt i magen. Ingen gjorde ju det, men värken och mina humörsvängningar kom tillbaka. Jag började äta under tystnad, och hörde efter ett tag hur Niall suckade bredvid mig. "Det var Kent" De tre orden lämnade snabbt Niall läppar, och tittade sedan osäkert upp i mina ögon. Som för att titta hur jag reagerade."Va?" Undrade jag och svalde jordgubben som jag hade i munnen snabbt "Som orsakade, du vet, sjukhussaken. Jag visste inte hur jag skulle säga det, så jag bara säger det. Jag har anmält honom till polisen, för om han kan gå rakt fram till mig och göra så, kan han göra det på dig också. Och jag vi,l aldrig att det ska hända igen." Han tog snabbt både mina händer och tittade djupt in i mina ögon. Jag drog bort hans händer från mig. Jag visade för tillfället inga känslor och bara stirrade på honom, medan jag nästan både skrek och grät inombords. "Nella, du-" Han böjde sig mot mig för att försiktigt ta tag i min överarm, men jag ryggade undan "Varför har du inte berättat, efter en månad?!" Utbrast jag förskräckt "Vad hände?! Varför?!" Niall suckade när han såg hur en tår letade sig igenom mina ögon, som kämpade för att hålla dom tillbaka. "Därför. Jag visste att du skulle bli upprörd, och ditt illamående och sura attityd är nog för dig att klara av just nu" Jag suckade, och försökte att lugna ner mig själv "Berätta bara vad som hänt" I lugn takt berättade han allt som hänt, hur han tog en genväg igenom skogen, stötte på Kent och de började bråka. Jag satt som förstenad och bara stirrade in i Nialls ögon när han berättade, jag satt likadant när han slutat berätta "Nella, snälla, titta inte på mig sådär. Jag gör vad som helst för att du ska kunna förlåta mig, säg vad som helst och jag gör det!" Innerst inne undrade jag varför han var ledsen. Han hade brutit benet och gjort illa sig i ansiktet tack vare min ex pojkvän. Om någon skulle säga ledsen skulle det väl vara jag. Jag tog en minut för att samla mig att han berättat "Jag är törstig" Berättade jag sedan, Niall nickade, och log lättat över att vi lämnat samtalsämnet. Han ställde sig sedan upp och gick mot köket.  Jag log, på något sätt nöjt. Även fast jag fortfarande var sur, hade mitt humör utbytts mest mot ledsen och orolig, bekymrad, men nu, på något sätt hade det ändrats tillbaks. Jag hatade det.
 
För den säkert tredje gången bara den här minuten kom Niall med något åt mig. Denna gången en filt. Han la den försiktigt över mina ben och log sedan mot mig utmattat "Niall, ge mig också en-" "Vänta, babe, jag måste vila" Med en utmattad suck far han ner i stolen bredvid sängen och slöt ögonen och verkade njuta av att sitta ner. "Niall, jag vill ha-" "Vänta sa jag, jag ska bara vila lite" Jag tolererade uppenbarligen inte att Niall skulle få som han ville, och inte jag, så jag blev sur. "NIALL, JAG VILL HA MIN-" Niall öppnade snabbt ögonen och tittade surt på mig. "NELLA. TA. DET. LUGNT!" "NEJ, INTE FÖRRÄN JAG FÅTT MIN MACKA" "DU HAR ÄTIT FYRA MACKOR PÅ BARA FEM MINUTER, JAG ORKAR INTE MER! GÅ SJÄLV!" Jag tittade surt på honom "Du är världens sämsta man" Yttrade jag snabbt innan jag gick upp ur sängen, och gjorde min väg mot köket "Ursäkta?!" Niall verkade sur då han snabbt ställde sig upp från stolen och tog tag i min hand "Jag har gått fram och tillbaka för att ge dig vad du vill ha, den senaste halvtimmen. Jag förväntade mig ett tack och det jag får är att du säger att jag är världens sämsta man?!" Jag fnös och ryckte bort min arm ur hans grepp "Jag ljög ju inte direkt" Nialls ansiktsuttryck ändrades från argt till ledsen, och hans blick åkte ner till golvet, innan han, utan att säga ett ord, gick ut ur rummet. Jag hörde hur ytterdörren smälldes igen innan jag inte kunde hålla tillbaka tårarna och jag började gråta. Varför var jag såhär?
vad tycker ni?! :) vad tror ni bråket kommer att leda till?? kommentera ! :)
//Nellie
Kommentera för mer!!


Kategori: Forever And Always
Datum:

Kapitel 28 - Do I Know You?
 "Verkligen?" "Ja, Nella, verkligen, verkligen, vetkligen. Så sluta gråta och fortsätt att ha det där leendet på dina läppar, det är den vackraste saken du kan bära" Jag log större, och lutade mig in mot Niall. Han la armarna runt mig och tryckte mig hårt mot hans bröstkorg. Ljudet av hans hjärta som slog gjorde så att jag kände mig trygg, och han lutade sig tillbaka i sängen då han låg ner, och jag låg alldeles bredvid honom, med som sagt mitt huvud vilat mot hans bröst. "Jag älskar dig, Nella Mirabelle Horan" Jag log, åt hur hans - jag menar vårt - efternamn passade så bra in "Jag älskar dig med Niall James Horan" 
 
 
En hög knackning från dörren avbröt mig och Niall i vårt teve tittande. Jag ställde mig upp och gick bort till dörren, och öppnade dörren. Utanför stod två poliser, och jag tittade nyfiket på dom "Hej" Sa jag, undrandes "Hej" Svarade en av dom. De både verkade väldigt unga, och den ena räckte fram handen "Jag heter Alex, det här är Joakim" Jag skakade de bådas händer "Nella" Berättade jag mig som och jag kände efteråt en hand runt min midja. Jag vred på huvudet och fick se Niall som tittade på poliserna. "Niall" Presenterade han sig som och skakade vänligt deras händer medan dom upprepade sina namn "Vi är här för att prata om igår kväll" jag nickade förståendes och öppnade dörren mer "Kom in" Poliserna klev in med ett tacksamt leende och tittade sedan runt om i vårt hus. "Vi hade inte tänkt stanna länge, vi hade bara tänkt ställa några frågor till Mr. Horan" Niall och jag nickade samtidigt "Så, Niall, har du möjligtvis något spår efter vem det kunde varit" Niall sneglade upp på mig, och direkt när vi gjorde ögonkontakt, så mötte hans blick golvet "Ursäkta, Nella, men kan du vara snäll att gå ut?" Jag tittade oförståendes på honom medan Alex och Joakims blickar föll på mig, väntade på att jag skulle börja gå. Niall tog inte upp blicken från golvet en enda sekund. "Visst..." Mumlade jag tyst, medan jag började gå mot dörren. Jag öppnade den för att sedan försöka möta Nialls blick, något som han verkade vägra få han bara tittade ner i golvet. Jag gjorde sedan som han bett mig och stängde dörren efter mig. 
 
 
 
Poliserna hade gått för en timme sedan, jag låg i sängen med Nellas huvud mot mitt bröst. Hon andades tungt, och då och då kunde man höra små, diskreta snarkningar, vilket fick mig att le större varje gång. Jag bad henne endast att gå ut, för jag bet att det måste varit svårt för henne om hon skulle höra allt. Jag bad henne göra det för hennes egna bästa, det är bäst om hon inte får reda på något. Om hon bara visste hur mycket jag älskar henne, jag tänker på henne hela tiden. Det är som att hon har skrivit sitt namn i mitt huvud med permanent bläck, som aldrig försvinner. Jag strök försiktigt i hennes hår medan jag tryckte henne om möjligt närmre mig. Långsamt andades jag in doften av hennes hår. Mitt brutna ben och alla blåmärken på min kropp slutade helt göra ont. Hon är ett hjälpmedel mot all min smärta. Jag hoppas det är likadant för henne. Vad som orsakade mitt brutna ben och blåmärkena, ångrar jag inte alls. Jag skulle göra absolut vad som helst för Nella, och jag skulle även kunna göra vad som helst mot en person som gjort henne illa, fast då på ett dåligt sätt. När jag förlorade fighten, så kändes det som om jag svikit Nella, det är en känsla jag hatade.
 
Solen sken när jag gjorde min väg mot Starbucks, för att köpa en milkshake till Nella, precis som hon önskat sig. Jag vet inte vad som fått henne att bli så sur, men jag hoppas det inte är något allvarligt. Jag var inne i skogen, en genväg till Starbucks, så det skulle bara ta fem minuter att komma fram till  Starbucks. Jag hörde hur någon förvånande nig ropade mitt namn, och jag vände mig om. Jag såg en kille med brunt hår komma emot mig och han log. Jag log en aning förvånat tillbaks, då jag inte riktigt vad jag skulle göra. Han kanske var en fan? "Hej, Niall" Sa han när han kommit fram. Kontrasten på längden mellan oss var läskig, han såg ut som en jätte ur min synvinkel "Hej" Jag tänkte efter ett tag innan jag frågade en följd fråga "Känner jag dig?" Han skrattade kort, anledningen var helt okänd för mig och jag bara stirrade oförståendes på honom. "Tja, vi känner inte varandra så bra. Men jag känner din flickvän" Eftersom han sa flickvän, var jag inte säker på om han hade varit medveten om att vi gift oss, och därför tyckte jag det var lite skumt. Om han skulle varit Nellas vän, skulle han väl ha vetat det. "Jaha, hur?" Han började le, leendet såg nästan obekvämt ut, och gav mig kalla kårar längs ryggen. "Jag är hennes ex pojkvän, Kent" Så fort han nämnde hans namn utbyttes min blick från en oförståendes till en hatandes. Så den här idioten är den som utsätt min ängel för alla de där hemska sakerna? "Slår vad om att Nella har berättat massa om mig, eller hur?" Jag tittade argt på honom "Vågar du röra henne någonsin igen, så-" "Vad, lilla mes? Slå mig?" Han skrattade, hånfullt. Jag kunde inte hålla tillbaka allt hat jag kände i hela min kropp. Jag slog till honom det hårdaste jag hade kraft för i hans mage, och backade undan "Så, jag gissar att du vill slåss?" Han skrattade dovt innan hans knytnäve kom från ingenstans och slog till mig kraftigt i ansiktet. Jag flämtade till tyst, och skulle ha slutat om inte jag påmindes om allt han gjort mot Nella, hur många år av slag och tårar hon har kämpat sig igenom tack vare honom. Jag slog till honom igen, och det var början på ett slagsmål som jag förlorade. 
Sååååå hur tror ni att Nella kommer reagera när hon får reda på vem det var?! :)
Ledsen för sent kapitel! :(
//Hilda
Kommentera för mer!!


Kategori: Forever And Always
Datum:

Kapitel 27 - Really
"Och du lovar att säga sanningen?" Han nickade, och hans leende försvann då han började förstå att det inte var något om skoj längre. "Självklart, Nella, bara fråga" Jag bet mig själv i läppen medan jag studerade blåmärkena "Vem har gjort så?" Undrade jag, tänkandes på blåmärkena. Niall tittade på något sätt skamset ner i marken "Nella, det, det spelar ingen roll. Det ända som spelar roll just nu är att den där mackan blir gjord" Nialls leende hade kommit tillbaks, i ett försök att lyfta upp stämningen. Vilket lyckades då jag också började le. Jag himlade med ögonen och log sedan större mot honom innan jag gjorde min väg bort mot köket "Ja, ja, en macka på väg"   
 
"Baaabeeee!" Niall ropade efter mig, och jag gick med en suck mot sovrummet, där han hade placerat sig i sängen "Jaaa...?" Undrade jag när jag stod i dörröppningen "Kan du sätta på teven, älskling?"
Jag gick fram till teven, och satte snabbt på den innan jag gick mot honom med fjärrkontrollen i handen och gav den till honom med ett mjukt leende "Något annat?" Han tittade på mig, med tveksamhet i blicken, som om han ville fråga något, men att han kanske begärde för mycket. "Det vore snällt om du gjorde en smörgås åt mig.
Jag är hungrig" Jag nickade snabbt "Självklart" Han log mot mig "Tack, min ängel" Med ett leende på läpparna gjorde jag min väg mot köket. Det är skönt att för en gångs skull bli uppskattad och få berömmelse och ett enkelt tack när man gjort något. Tack vare Kent var jag van med att han tog det för givet att jag skulle göra honom en smörgås, för jag var en tjej, vilket tydligen enligt hans åsikt existerade endast för att göra männen glada.
Jag stod i köket och började plocka ut det som behövdes för att göra Nialls favorit macka. Mitt i mitt arbete hörde jag Niall ropa mitt namn från sovrummet "Vad!?" Svarade jag medan jag fortsatte göra mackan "Kom hit!"
"Ja, jag ska bara gör färdigt-" "Nej, kom hit nu! Det är väldigt viktigt!" Han lät nästan ledsam på rösten, vilket fick mig att lägga ifrån allt jag hade i händerna och rusa mot sovrummet. När jag kom in dit gick jag in och ställde mig bredvid sängen "Vad är problemet?" "Problemet är att jag behövde en kyss, och du var inte här!
Jag är fortfarande i behov av en, så ge mig" Han tog tag runt min midja innan jag ens hunnit reagera och drog mig ner mot honom, så jag liksom låg över sängen, med våra läppar mot varandra. Mina ben var däremot utanför sängen. Jag kunde inte motstå att le i kyssen, vilket Niall också började göra, och därmed avbröts kyssen då vi bara log med åra ansikten väldigt nära varandras. "En till" Bad Niall medan hans arm tog tag runt mig för att trycka mig ännu närmre och placera hans läppar över mina. Han försökte få ner mig helt i sängen, så jag låg bredvid honom men istället reste jag mig upp och började gå ut från rummet "Nella, nu är du taskig!"
Jag fnissade kort medan jag vände mig om för att möta Nialls blick "Jag har brutit benet! Du är min betjänt, jag kräver en kyss!" Jag log innan jag himlade lätt med ögonen, och gick mot honom. Endast för att jag tyckte synd om honom för att han brutit benet "Just det, det stämmer" Fnös Niall på låtsas med en skoj sam bitchig ton.
"Jag bestämmer nu" Jag fortsatte att le medan jag satte mig på sängkanten och började kyssa honom. Jag hann inte ens röra mig förrän Niall hade dragit ner mig bredvid honom. 
 
Smärtan hade avtagit och nu kände jag mig mer sur än vad det gjorde ont. Niall stapplad in med te i handen, precis som jag sagt åt honom att han skulle ge mig. Sidan som inte var sur tyckte det var dåligt att han som hade kryckor, skulle servera mig, som egentligen inte hade så ont längre, medan den sura delen av mig inte brydde sig, och just nu var hela jag fylld av den sura sidan. "Här, babe, men akta, det är varmt" Han släppte ena handen från kryckan  för att räcka mig koppen, och jag tog emot den utan ett tack. Niall räckte över hans vänstra krycka till sin högra hand för att sedan försiktigt sätta sig ner i stolen i rummet, och justerade sig efter stolens form.
Så fort jag tagit en klunk av tet, så kände jag direkt att den var lite svag. Jag morrade till och tittade surt upp på Niall, som hade slutit ögonen för att försöka sova. "Niall!" Morrade jag, vilket gjorde så att hans ögon snabbt blev vidöppna och han tittade på mig "Ja, sötnos?" Jag räckte honom koppen "Den är inte stark nog." Sa jag enkelt, och Niall förstod direkt att han skulle göra en ny, och nästintill kämpade sig upp från stolen och tog tet innan han stapplade ut från rummet. Jag vred mig i sängen, leendes, och kunde inte låta bli att känna mig som en prinsessa, som blev serverad av sin betjänt. I samma sekund försvann mitt leende. Betjänt? Verkligen, Nella? Han är din prins om något. Stackarn har brutit benet och du tvingar honom gå fram och tillbaka för att hämta mat, och filtar, saker du inte ens behöver. Jag kände mig förvånad när jag kände hur en tår hade uppenbarat sig på min kind. Jag satte mig upp i sängen. För en sekund kändes allt på något sätt meningslöst, det var som om allt som någonsin gjort mig ledsen kom tillbaka i mitt minne och jag bröt ihop. Jag vet inte vad som gjort mig så känslosam, men jag gillade det inte. "Här, min solstråle. Hoppas det är starkt nog nu, o-" Han avbröt sig när han såg att jag grät "Nella!" Utbrast han upprört och skyndade sig till sängen, trots kryckorna. Han satte sig försiktigt på sängkanten, släppte kryckorna och lät dom falla till golvet med en duns. Han kramade om mig hårt "Nella, vad är det?" Jag snyftade till "Det är så synd om dig, du har brutit benet och jag tvingar dig hämta te och allt, jag känner mig så sur, jag vet inte vad det är som händer med mig" snyftade jag in i hans tröja. Han verkade inte bry sig alls om att hans tröja blev helt blöt. "Nella, se inte på det så. Jag tar hand om dig, och du tar hand om mig. Du har gjort så mycket för mig, Nella, det här är som ett sätt att betala tillbaka" Jag avbröt kramen och tittade in i hans ögon "Vad har jag gjort för dig, Niall!? Absolut inget. Du har slagits med dom där killarna i Paris, och fick massa blåmärken, för att jag var dum nog att inte gå ifrån dom. Du har bråkat med den där idioten Brad för att han var obekväm mot mig, och nu har du brutit benet, för att jag tvingade dig gå ut och köpa någon jävla milkshake!" Niall drog snabbt in mig i en kram, och väntade tills jag lugnat ner mig en aning innan han började prata "Nella, våga inte säga något sådant igen. Du är orsaken till varför jag ler varje morgon när jag vaknar, du är det första jag tänker på på kvällen när jag somnar, och när jag vaknar på morgonen. Du är på mitt huvud dygnet runt. Inte på något jobbigt sätt, utan på ett väldigt trevligt sätt. Jag blir glad utav att tänka på dig. Du gör mig stark, Nella, jag gjorde allt det där i kärlekens namn, för att jag älskar dig, och jag är försiktigt om dom jag älskar, allra mest dig. Du betyder så mycket för mig, Nella. Du har gjort det mot mig, lycka, och kärlek. Det är två saker som är väldigt svårt att hitta, inget kan prissätta det för det är ovärderligt. Men du, gav mig det. Jag skulle ge dig hela världen, om jag kunde, Nella" Efter hans långa så kallade tal så pussade han mig lätt i hårbotten. Jag log och avbröt kramen för att ännu en gång titta in i hans vackra blåa ögon. "Verkligen?" "Ja, Nella, verkligen, verkligen, vetkligen. Så snälla sluta gråta och fortsätt att ha det där leendet på dina läppar, det är den vackraste saken du kan bära" Jag log större, och lutade mig in mot Niall. Han la armarna runt mig och tryckte mig hårt mot hans bröstkorg. Ljudet av hans hjärta som slog gjorde så att jag kände mig trygg, och han lutade sig tillbaka i sängen då han låg ner, och jag låg alldeles bredvid honom, med som sagt mitt huvud vilat mot hans bröst. "Jag älskar dig, Nella Mirabelle Horan" Jag log, åt hur hans - jag menar vårt - efternamn passade så bra in "Jag älskar dig med Niall James Horan" 
 
Så, kapitel 27, jag hann somna innan jag publicerade det...
Tack igen för kommentarerna på förra kapitlet, betyder mycket!! :)
Vad är era åsikter om kapitlet? :)
//Nellie
Kommentera för mer!!


Kategori: Forever And Always
Datum:

Forever And Always Trailer

Hej!

Jag har gjort en till trailer till Forever And Always! Titta jätte gärna på den, adressen är..http://m.youtube.com/watch?v=sR6SXrzyNX4...Angående kapitel 27 så ska jag försöka bli klar och publicera det ikväll! :)

 
//Nellie

 



Kategori: Forever And Always
Datum:

Kapitel 26 - Beaten
Jag rusade upp ur soffan och till min mobil som jag slängt på bordet. Jag svarade snabbt "Din idiot du anar inte hur orolig jag varit" Andades jag ut, av lättnad "Ehm, ursäkta, är det här Nella Horan?" Jag stelnade till då rösten inte alls tillhörde Niall. Jag stirrade på skärmen, det stod att det var Nialls nummer "Ja, vem är det här?" Han verkade ignorera min fråga, vilket inte spelade så mycket roll med tanke på vad han sa "Det gäller Niall Horan. Han ligger inne på sjukhuset."
 
Mina fötter tog sig snabbt igenom korridoren i sjukhuset och jag sprang mot receptionen "Niall Horan!" Utbrast jag bara snabbt till receptionisten som stirrade oförståendes på mig "Vart är han?" Hon log varmt mot mig, som för att försöka lugna ner mig. Däremot hjälpte det inte alls "Ett ögonblick" Sa hon bara lugnt, medan hon började hålla på med sin dator. Jag trampade stressat med foten i marken medan jag lät min blick åka runt i rummet. Ljudet av min fot som träffade golvet i en snabb takt ekade mellan rummets väggar "Rum 102, om du väntar i tol..." Mer hann hon inte säga förrän jag sprang mot rummet hon sagt. Jag rusade dit, men hann inte öppna dörren förrän jag hörde en välbekant röst "Nella!" Jag vände mig om och fick se Maura komma gåendes mot mig. Tårar rann ner för hennes kinder, och han hade ett oroligt ansiktsuttryck, precis som jag. Jag ifrågasatte inte varför hon var där, eller hur hon kommit hit, och jag bara kramade hårt tillbaks när hon började krama om mig. Inget var sagt eller gjort på ett långt tag, tills en annan irländsk accent ropade ut något "Mamma, det fanns inte vanlig, så jag tog..." Greg avbröt sig i meningen när jag vände mig om mot honom "Hej, Nella" Han log kort, men slutade sedan "Har du hört vad som har hänt?" Han verkade helt och hållet glömt vad han höll på att säga till Maura när han kom fram till oss och tryckte sedan upp några mackor i sin mammas famn "Nej, jag blev bara tillkallad hit för några minuter sen" Jag tittade på dom "Han blev svårt misshandlat av någon idiot på gatan" Maura snyftade högt till när han nämnde ordet medan jag flämtade till "Misshandlad?!" Upprepade jag, och upptäckte då att jag inte gjorde det något bättre för Maura, som fortsatte gråta tyst "Ja, någon bara gick fram och började slå honom. I alla fall, han blev slagen medvetslös. Han vaknade i två minuter för att sedan börja somna igen. Han undrade inte vart han var, vad som hänt, eller något sådant, vet du vad han sa?" Undrade Maura,  jag skakade nyfiket på huvudet, "Han undrade vart du var. Han låg kopplad med sladdar i ett okänt rum, och det första han undrade vart var du var, och om du var okej." Hon skrattade tyst, och verkade inte direkt fatta hur han tänkte. Jag log ner mot golvet, innan jag vände mig mot rummet "Får...man gå in?" Maura nickade på huvudet, och Greg svarade "Vi har redan varit inne, mamma började gråta, vilket gjorde Niall upprörd så vi var tvungna att gå ut. Men du kan gå in, han vore väldigt lättad, han har tjatat om dig" Greg knuffade lätt mig mot dörren och jag tittade osäkert på honom innan jag tryckte ner handtaget. När jag kom in så låg Niall på en sjukhus säng och han vred huvudet mot mig. Han avfyrade ett lättat leende "Hej" Jag svarade inte, bara gick in i rummet och satte mig på stolen och stirrade på honom. Han hade en filt över sig, och han hade ett stort blåmärke på kinden, över ögat, nästan över allt.  "Niall, vem har gjort såhär?" Han mötte kort min blick innan han tittade ner mot golvet, och ryckte slappt på axlarna. Dörren öppnades och Maura och Greg kom in, följt av Bobby, som log och hälsade på mig med en nick. "Mamma, du tänker väl inte börja gråta igen?" Suckade Niall och möttes hans mammas blick, som skakade på huvudet. Plötsligt kom en ung kille, i ungefär min ålder och tittade runt på alla i rummet. Han var en doktor, vilket bar ganska svårt att missa med tanke på hans kläder.  "Okej, så Niall, personen fick in ett slag på din arm, och flera på ditt ansikte. Du har även en svår skada i underbenet och måste därför använda kryckor. Du får lämna sjukhuset inom en timme, men du får självklart stanna om du vill. Du får helst inte röra dig tills du känner att benet börjar bli bättre, och då är fet bara bra att röra dig. Vem bor du hos?" "Min fru" Svarade Niall, som om det vire den självklaraste saken i världen, vilket det i för sig var. "Okej, du får vakta över honom, han får inte röra sig tills benet blivit bättre" Jag log tacksamt mot doktorn och nickade. Han log tillbaka innan han försvann ut ur dörren igen.  
 
"Det går bra!" Försäkrade sig Niall medan han stapplade mot ingången till vårt hus. Jag skrattade tyst för mig själv "Nej, Niall, det gör det inte, du lurar ingen" Jag tog tag runt hans arm och hjälpte honom med kryckorna "Det verkar mycket enklare än vad det är..." Han stapplade in igenom dörren för att sedan kasta sig ner på soffan med en belåten suck. När jag kom in igenom dörren, en bit efter, så höll Niall upp hans händer, gestikulerade att jag skulle gå till honom. Jag log innan jag gjorde som han ville, och han la armarna runt mig, och drog ner mig mot honom "Min vackra fru..." Mumlade han tyst för sig själv medan han försiktigt började stryka i mitt hår "...du betyder allt för mig" Han böjde sig  försiktigt in och gav mig en lång kyss. "Så, du får ta hand om mig nu" Log han, på något sätt skoj samt. Jag höjde ena ögonbrynet innan jag nickade långsamt. "Vart är min smörgås?" Jag himlade lätt med ögonen medan han skrattade. Han slutade däremot skratta när jag ställde mig upp och gick mot köket "Det var som ett skämt, du behöver inte..." Jag avbröt honom snabbt "Nej, du har gjort så mycket för mig när jag mått illa och haft ont. Jag ska vara som din...betjänt" Niall höjde ena ögonbrynet medan han skrattade, på något sätt gillandes "Betjänt?" Jag nickade, nästan lite skrämd av hans ändå så läskiga ansiktsuttryck. Det var som om han planerade något i sitt huvud, vilket skrämde mig en aning. "Jag gillar hur det låter" Han skrattade kort efter och la huvudet på sned med världens bredaste leende. "Så..bara för att klargöra, du gör allt som jag ber dig?" Jag nickade, "Fast att lägga till ett snälla på slutet hade ju inte skadat..." Niall log bredare "Jag trodde det skulle vara tråkigare att ha brutit benet" Även fast han hade en ändå så skoj sam ton, så kunde jag inte ta honom på något annat sätt än seriöst med det där blåmärkena på ansiktet. "Får jag be dig om en sak först?" Frågade jag medan jag hick något steg närmre honom, mackan som vi pratade om att jag skulle göra var helt bortglömd. Han nickade "Och du lovar att säga sanningen?" Han nickade, och hans leende försvann då han började förstå att det inte var något om skoj längre. "Självklart, Nella, bara fråga" Jag bet mig själv i läppen medan jag studerade blåmärkena "Vem har gjort så?" Undrade jag, tänkandes på blåmärkena. Niall tittade på något sätt skamset ner i marken "Nella, det, det spelar ingen roll. Det ända som spelar roll just nu är att den där mackan blir gjord" Nialls leende hade kommit tillbaks, i ett försök att lyfta upp stämningen. Vilket lyckades då jag också började le. Jag himlade med ögonen och log sedan större mot honom innan jag gjorde min väg bort mot köket "Ja, ja, en macka på väg"   
Vaaad tkr ni?! :)  vem tror ni att det var och VAAAD tror ni att Niall kommer be Nella göra...?? :)
PS: Tack såå mycket för alla kommentarer på förra kapitlet. men ja, säg vad ni tror ch tyckeer!! :)
//Hilda
Kommentera för mer!!


Kategori: Forever And Always
Datum:

Kapitel 25 - I Still Love You
Han tog tag runt mina lår, och pressade mig försiktigt, men ändå tveklöst mot väggen, och kysste mig passionerat. Jag la armarna runt hans nacke, och bara jag hon kunde inte hindra all den glädjen hon kände inuti från att visas. Han log efter kyssen, och vi både två lutade pannorna mot varandras, andades häftigt efter kyssen "Jag älskar dig" Andades han tungt mot mina läppar "Otroligt ändlöst mycket" Jag log, lyckligt "Jag älskar dig med" Vi både två lät deras läppar möta igen, men med mer passion den här gången.
 
Jag stönade lågt medan jag drog filten tätare kring mig. Förut så var jag illamående, nu har jag en konstant smärta i magen utan uppbehåll. "Är det något jag kan göra?" Undrade Niall mjukt, som satt bredvid mig i soffan som var placerad mitt emot fönstret, och strök försiktigt ut håret ur mitt ansikte. "Bara om du kan få smärtan att sluta" Mumlade jag fram och vred på mig så filtarna knölade ihop sig under mig. Det blev tyst från Niall ett tag och när jag vred blicken mot hans håll tittade han medlidandes på mig. "Nella" Han hoppade sig närmre bredvid mig och la armarna skyddandes runt mig "Titta ut igenom fönstret" En aning förvånad tittade jag ut igenom fönstret, och mina ögon fann inte direkt något speciellt. "Ser du att molnen bildar något speciellt?" Förväntansfullt letade min blick efter ett moln som såg ut som något speciellt, men förstod en stund sedan att det var en fråga, och undrade om jag kunde hitta något moln. "Jag ser, en kanin som surfar" Jag rynkade på pannan, och försökte få fram konturerna av det som han beskrev, men lyckades inget vidare. "Jag fattar inte vart du ser det, jag ser en vas med blommor" Berättade jag bestämt medan jag la huvudet på sned en aning "Eller en tjej" Niall skrattade lågt "En tjej? Vart?" Jag gestikulerade förgäves upp mot molnen, vilket Niall inte verkade bry sig så mycket om då han bara la armarna tajtare runt mig "Hur mår du nu?" Direkt när Niall yttrade de fyra orden så kände jag efter, vilket betydde att jag då kände den kraftiga smärtan. Jag insåg då att jag inte tänkt på smärtan förut, vilket förvånandes resulterade att jag inte kände den. "Likadant" Mumlade jag fram, och Niall nickade innan han fortsatte prata.
 
Jag kände mig väldigt sur där jag satt i soffan och tittade på teve. "Hur mår du?" Niall gick in i rummet med en kopp te i handen och räckte mig den. "Bra" Mumlade jag surt fram innan jag tog emot koppen. "Toppen, då kan vi..." Under tiden Niall pratat så hade han lagt armarna runt mig, vilket jag direkt reagerade på och avbröt honom "Bort med dina händer!" Jag slog lätt bort hans händer från mig och han suckade "Någon är visst på surt humör" Mumlade han ironiskt, och jag himlade med ögonen "Finns det något sätt jag kan byta det sura humöret mot ett glatt humör?" Jag tänkte efter "Tja, jag vill ha en milkshake" Niall vred blicken mot mig och log mot mig lite "Okej, jag går och köper milkshake" Bestämde han sig och ställde sig upp medan min blick följde honom. "Kommer tillbaka snart!" Utbrast han glatt när han hade tagit på sig skorna och log mot mig från dörren "Vem bryr sig" Muttrade jag bittert, vilket fick Niall att skratta tyst "Jag älskar dig fortfarande" Log han innan han öppnade dörren och stegade ut.
 
 
"Hej, du har kommit till Niall, jag kan tyvärr inte svara nu, men...ja...jag ser att du har ringt och ringer upp. Hej då!" Jag suckade och tryckte bort samtalet. Jag lyssnade ända till slutet av telefonsvararen endast för att det lugnade mig en aning att lyssna på hans röst, hans söta irländska accent. Oron steg däremot i mig när jag påmindes varje minut, och sekund om att Niall inte kommit hem på fyra timmar. Mitt sura humör hade utbytts till oroligt, jag hade försökt ringa honom runt trettio gånger, men han hade inte svarat en enda gång. Jag gick frustrerat fram och tillbaka medan alla möjliga tankar om vad som hänt åkte runt i mitt huvud. Tillslut kunde jag inte hålla uppe min fasad och började gråta, samtidigt som jag damp ner i soffan bakom mig. Jag skulle inte kunna leva utan Niall, jag skulle aldrig kunna förlåta mig själv om det hänt något med honom. Samtidigt som jag satt och grät hörde jag hur en svag ringsignal började spelas. Jag stannade upp och tystnade, för att lyssna på Im Yours av Jason Mraz börja spelas, vilket var min ringsignal för Niall. Jag rusade upp ur soffan och till min mobil som jag slängt på bordet. Jag svarade snabbt "Din idiot du anar inte hur orolig jag varit" Andades jag ut, av lättnad "Ehm, ursäkta, är det här Nella Horan?" Jag stelnade till då rösten inte alls tillhörde Niall. Jag stirrade på skärmen, det stod att det var Nialls nummer "Ja, vem är det här?" Han verkade ignorera min fråga, vilket inte spelade så mycket roll med tanke på vad han sa "Det gäller Niall Horan. Han ligger inne på sjukhuset."
 
Ni fick vänta så länge och så var det ett kort kapitel som tillslut kom...Ledsen! Nästa kommer förhoppningsvis komma snabbare och vara längre. Men nu vill jag höra vad ni tycker och tror har hänt! :) Kommentera! :)
//Nellie
Kommentera för mer!!


Kategori: Forever And Always
Datum:

Kapitel 24 - Flashback
 Detta någonstans verkade vara i luften då man plötsligt hörde att boken träffade golvet hårt. Däremot kunde jag inte bry mig mindre och la mig sedan på Niall, som direkt la armarna tajt runt mig och tryckte mig närmre honom om det ens var möjligt. Hans hand började försiktigt stryka min arm och jag log under beröringen. "Du är min, eller hur?" Jag nickade kort, eller rättare sagt försökte då mitt huvud var pressat hårt mot hans bröst "Ja" "Säg det" Bad han och pussade mig försiktigt i hårbotten "Jag är din" Jag kände hans leende mot mitt hår "Och jag är din" 
 
Jag stod och tittade på mig själv i spegeln, och gillade inte det jag såg. Förut brukade jag känna mig bekväm, i en magtröja. Nu känner jag mig för tjock, jag kände mig väl tjock förut också, men nu... Jag suckade och kunde inte låta bli att på något sätt komma att tänka på Kent. Han sa alltid att jag var oduglig, ful, konstig, allt möjligt hemskt. Jag suckade och tänkte tillbaks då jag för en gångs skull sa emot honom.
 
Ytterdörren öppnades för att sedan smällas igen, och jag hörde hur några arga fotsteg närmade sig köket, där jag befann mig. När jag vände mig om såg jag Kent stå där, och jag log mot honom i ett försök att mjuka upp honom. "Jag har gjort middag" Förklarade jag medan jag gick fram emot honom och drog av honom hans jacka, när jag gjort det gick han och satte sig vid det färdig dukade bordet, medan jag hängde upp jackan. Förväntansfullt tittade jag när han började äta maten. Efter första tuggan tittade han upp på mig "Äckligaste maten jag någonsin ätit. Den får mig att vilja kräkas, eller så är det för att jag ser ditt fula ansikte" Jag blickade ner i golvet, besviket medan jag ställde mig en bit bort, vid diskhon.  "Du är tjock som fan, vet du? Så jävla ful och konstig" Jag tittade upp på Kent som ställde sig upp och sköt hastigt iväg stolen vid hans rörelse. Åh nej. "Jag upptäckte, att när jag var med mina vänner, så skrattade dom åt mig. Ett tag senare fattade jag varför, vill du veta varför?" Jag svarade inte alls, jag ville inte veta svaret, men jag visste att jag måste. "Jag hade en fläck, på tröjan, och vems fel är det?" Ditt. Bara ditt, ingen annans. Det är du som äter som en gris. "Vems jävla fel är det?!" Han knuffade mig så min rygg slogs mot kylskåpet, och jag flämtade vid den plötsliga knuffen. "Mitt" Andades jag ut "Och varför är det ditt fel?" Medan han tog tag i min hårbotten, och drog i håret kraftigt, så tänkte jag på svaret. Jag hade ingen aning. "För att jag inte märkte det" Gissade jag. "Fel!" Skrek han och slog till mig i magen, så hårt så jag åkte minst tre meter ifrån honom, då tog jag en chans och började springa upp mot sovrummet, och hoppades kunna fly från attacken, men jag hörde Kents hotande fotsteg alldeles bakom mig. Jag kastade mig in i vårt sovrum och försökte stänga dörren, men han ryckte upp den och puttade till mig så jag ramlade ner på golvet. Han slog mig hårt ett antal gånger "Det är för du inte tvättat tröjan ordentligt, så nästa gång, vad gör du då?" Jag försökte samla mina tankar och få det till meningen han ville jag skulle säga "J-jag tvättar bättre" Han nickade långsamt, innan han ställde sig upp och tittade ner på mig, och log sedan mot mig. "Jag känner mig lycklig med det jag åstadkommit" Berättade han i en mörk ton och jag flämtade till över hur hans kalla röst snärtade till likt en piska. Han satte sig ner på huk framför mig och mötte leendes min blick "Där du ligger och kämpar för att inte skrika rakt ut. Du är så svag, så oskyldig" Hans hand smekte försiktigt min kind, och fäste en hårslinga som trillat ner i mitt ansikte bakom mitt öra. Jag kände mig äcklad av att titta på honom. Hans hand balanserade upp mitt huvud och fick mig att titta in i hans kalla, mörka ovänliga ögon "Du kommer göra vad jag än säger till dig, i rädsla, eller hur?"  Utan att fått ett svar från mig drog han direkt bort handen från mig vilket fick mitt huvud att falla ner en aning. Han ställde sig upp och tittade på mig "Du är rädd för mig" Han skrattade hånfullt innan han med nöje sparkade till mig vid sidan av magen. Jag stönade av smärta och lade mig ner på det kalla golvet. Han fortsatte sparka på mig, medan jag kurade ihop mig och försökte allt för att förminska smärtan. "Hoppas golvet är bekvämt" Han slutade äntligen sparka på mig och gick för att hämta en ynka kudde, och kastade den hårt på mig. Han log sedan ett ovänligt leende och innan han släckte lampan yttrade han åtta snabba ord. "För det är där du kommer sova inatt" 
 
 
Solen sken in igenom fönstret, och jag kände hur någon försiktigt strök min rygg. Jag vände mig om och fick se Kent, som log vänligt. Han hade tydligen burit upp mig i sängen, "Du är vacker, vet du det?" Han låtsades som om inget från igår hade hänt, som vanligt då. Jag log, ett fejkat leende, men han verkade inte bry sig "Tack" "Jag är ledsen för igår, jag blev så arg. Men det var mina vänner jag var arg på, inte dig, okej?" Jag log och nickade, låtsades förstå. "Så det är glömt?" Jag stirrade på honom. Trodde han verkligen att en sådan stor sak skulle vara ur världen, på bara en dag? Såklart har det hänt flera gånger, men vi har aldrig pratat om det efter såhär. "Här, kom, jag ska visa dig en sak" Jag ställde mig upp ur sängen och Kent log kort mot mig innan han gjorde detsamma och följde ner mig ner mot köket. Jag ställde mig på tå för att nå glasen vi hade på högata hyllan. Jag fick ner ett och gav det till Kent. "Kasta det på golvet" Kent tittade på mig som om jag vore galen och han lät ett skratt oförståendes falla ut ur hans mun "Va?" "Bara gör det" Han ryckte slappt på axlarna innan han kastade ner det på golvet, och det splittrades i vad det såg ut som tusen delar. "Nu, säg förlåt till det" "Förlåt, glas" Skrattade han oförståendes, han hade verkligen ingen aning om vad jag gjorde. "Lagades det?" Han skakade på huvudet "Kommer det någonsin kunna bli som det var förut?" Han skakade ännu en gång på huvudet, och hans leende bleknade bort då han började förstå. Förstå att jag var som glasen som splittras i tusen delar, och att jag aldrig kommer förlåta honom för att han krossat mig, och dömt mig för livet. Hans ögonfärg ändrades från brun, till mörk, och jag kände hur ett slag var på väg. Men just då, brydde jag mig inte, jag var nöjt med att jag för en gångs skull, sa emot och förklarade hur det kändes. För han kommer aldrig förstå.
 
 "Babe?!" Ropade Niall "Vart är du?!" En suck lämnade mina läppar medan jag rycktes tillbaka till verkligheten, där jag stod och stirrade osäkert på mig själv. Jag suckade ännu en gång "Sovrummet" Niall gick in igenom dörren, och stannade direkt när han såg mitt ansiktsuttryck, och han rynkade på pannan. "Vad är det?" Jag lät en sista blick falla på spegeln innan jag skakade på huvudet och min blick åka ner till golvet "Inget, vad ville du?" Niall suckade djupt, och gick fram till mig och la sina armar tajt runt min midja, och tryckte mig närmare honom "Nella, vad är det som är fel? Du är perfekt, det vet du. Jag älskar dig" Jag tittade upp på honom, osäkerhet och tveksamhet avspeglades i mina ögon. "Tycker du att jag ha gått upp i vikt?" Hans ögon åkte försiktigt ner på min mage, och tittade sedan kärleksfullt i mina ögon "Det spelar ingen roll, jag älskar dig, inte din vikt. Du är vacker, oavsett vad du väger" Han smekte försiktig min kind medan min blick åkte ner till golvet "Du tycker det, eller hur?" Mumlade jag, vetandes om att han inte tyckt det skulle han sagt nej, och nu försöker han undvika att svara, eftersom svaret kommer såra mig. "Som jag sa, det spelar ingen roll, Nella. Jag ser dig fortfarande som min vackra, underbara, perfekta Nella, min fru" Jag kunde inte låta bli att känna stolthet, över att den här killen var min äkta kärlek. Istället för att säga ett rakt nej, och såra mig, berättar han för mig att jag fortfarande är värd lika mycket för honom. Jag tittade på i hans ögon igen, och log ett litet, nästan blygt leende. "Du är fortfarande vacker, jag kan fortfarande göra det här" Han la armarna runt mig, och bar försiktigt upp mig. Jag älskade hur han lyfte upp mig som om jag var fjäder lätt. Jag lutade pannan mot hans, medan han log stort "Jag kan fortfarande göra det här" Han började försiktigt snurra runt, verkade rädd för att tappa balansen och tappa mig, även fast han höll ett hårt tag om mig. Han log större, om ens möjligt "Och, jag kan fortfarande göra det här" Han tog tag runt mina lår, och pressade mig försiktigt, men ändå tveklöst mot väggen, och kysste mig passionerat. Jag la armarna runt hans nacke, och bara jag hon kunde inte hindra all den glädjen hon kände inuti från att visas. Han log efter kyssen, och vi både två lutade pannorna mot varandras, andades häftigt efter kyssen "Jag älskar dig" Andades han tungt mot mina läppar "Otroligt ändlöst mycket" Jag log, lyckligt "Jag älskar dig med" Vi både två lät deras läppar möta igen, men med mer passion den här gången.
Förlåt för försenat kapitel, men...vad tycker ni?! :) 
//Nellie
Kommnetera för mer!!


Kategori: Forever And Always
Datum:

Kapitel 23 - My Little Girl
"Men gud, Nella, vad hemskt!" Hon gav mig en stöttande kram innan Niall började ge mig pussar i mitt hår, och Danielle började förstå att han nog ville vara ensam med mig "Men ja, okej, ledsen Niall, för att jag trodde det" Danielle gav oss ett kort leende innan hon försvann mot rummet där alla andra var, och verkade helt ha glömt anledningen varför hon gick in hit.  Niall vände mig då om och började kyssa mig. Jag la armarna runt hans nacke och hans armar hamnade tajtare runt min midja. "Jag skulle aldrig någonsin skada dig, det vet du, va?" Jag nickade och log mot honom "Ja, det vet jag"
 
"Hejdå" Jag log mot killarna, Danielle och Perrie medan jag stängde dörren. Niall stod bakom mig och vinkade hej då lätt, och direkt när dörren stängts helt så bokstavligen pressade mig mot dörren och började kyssa mig passionerat. Jag fnissade till i kyssen vilket fick Niall att le stort, vilket förstörde kyssen tillsammans med mitt fnissade "Jag har längtat att de skulle gå ut igenom dörren så jag skulle kunna göra det här" Jag tittade oförståendes på honom "Varför inte göra det medan dom var här?" Han suckade "Har du inte sett hur Harry tittade på mig när jag ens nuddade dig?" Jag log snett "Stackarn är väl avundsjuk för att han inte har en tjej än, han vill verkligen ha någon" Niall nickade medan han placerade en puss i min panna "Ingen har lika tur som jag och hitta kärleken så här tidigt. Ingen har eller turen att hitta en sån vacker, söt, rolig, underbar, fantastisk..." Mellan varje komplimang placerade han pussar på min hals längre och längre upp mot min mun. Det kändes som om han skulle kunna pågå med komplimangerna i en evighet, vilket fick mig att le stort "...snygg, fin, smart, bara perfekt" Avslutade han och avslutade även alla pussar med en stor kyss.
 
Jag vaknade i mitten av natten av att jag mådde dåligt, den illamående känslan måste ha kommit tillbaka under natten. Jag vände mig om för att förväntas att hitta Niall bredvid mig, men jag blev förvånad när det enda jag hittade där var en tom säng. Jag förstod varför när jag hörde hur duschen var på i badrummet. Långsamt kröp jag till sängkanten och satte sedan försiktigt ner mina varma fötter på det kalla golvet. Jag gick försiktigt mot dörren och knackade försiktigt på "Niall, är du där?" Det tog ett tag innan jag fick ett svar, som jag faktiskt inte direkt väntat mig "Nej" Jag log kort, men fortsatte sedan prata "Mår du bra?" Även den här gången tog det ett tag innan ett svar kom "Ja" Jag hörde däremot på hans röst att han försökte dölja någon typ utav smärta i hans röst. Jag suckade "Niall" Sa jag allvarligt och jag hörde hur även han suckade innan badrumsdörren öppnades. "Okej, jag ljög. Jag är här" Jag såg i ljuset från badrummet hur han hade en handduk runt midjan, vilket avslöjade att han hade duschat tillsammans med ångan i badrummet och det faktum att han var blöt. Man såg även att han hade en svag rodnad på hans  kinder, men inte för att han blivit generad, eller för att jag sa något, utan stackarn såg sjuk ut. Trötta ögon, men ändå ett svagt leende på läpparna. "Ljög du om att du mådde bra också?" Han nickade kort och hans leende försvann en aning. Jag ställde mig försiktigt på tå för att krama om honom, och jag kände hur hans ena hand släppte handduken för att omfamna mig ordentligt "Vart har du ont?" Han suckade lätt "Huvudet, och jag har feber" Jag avbröt kramen för att titta in i hans ögon "Tror du jag har smittar dig?" Oroligheten sken igenom mina ord och Niall skakade på huvudet "Nej, gumman, du hade någon slags utav magsjuka, jag har bara vanlig feber" Jag nickade kort, och började kyssa honom, vilket han reagerade på direkt och ryggade undan "Babe, jag får inte smitta dig, du har redan en sjukdom" Jag suckade lätt "Niall, jag har nyss kramat dig och delat i princip samma luft, om jag nu skulle bli smittad har jag redan blivit det" Niall suckade kort, men log sedan och pressade sig mot mig och kysste mig "Nella, det är verkligen sjukt det du gör med mig" Mumlade han mot mina läppar, och började en helt annan diskussion medan han gick mot sängen, vilket fick mig som då blev som han puttade mig mot den och jag landade mjukt i den. Han la sig bredvid mig "Jag har inte kunnat sluta tänka på dig, sedan första gången jag såg dig. Jag insåg att det är sjukt, ingen har någonsin fått mig känna såhär" Jag log mot honom, "Niall, du är väl medveten om att du är otroligt söt när du säger så?" Han log "Inte lika söt som du är när du ler, eller bara gör ingenting alls"
 
Nialls huvud var placerad i mitt knä medan en bok var placerad i mina händer. Niall verkade sova tungt, skulle jag tro, jag var för upptagen av boken för att titta ner på honom. Plötsligt kände jag hur någon pussade på mitt ben. En aning förvånad som jag var tittade jag ner i mitt knä och fick se Niall som vaknat och verkade nu vara för upptagen med att placera mjuka pussar på mitt ben för att titta upp på mig "Niall, babe, vad håller du på med?" Niall log och tittade upp på mig medan han sträckte på sig. "Bara pussar min underbara fru på det första stället jag kom åt" Jag höjde ena ögonbrynet "Mina lår?" Han nickade kort, och satte sig upp för att ge mig en kyss. En stund senare la han sig ner bredvid mig och öppnade sin famn "Kom här, min lilla flicka" Jag förstod direkt vad han ville att jag skulle göra. Jag skattade kort åt hans konstiga smeknamn på mig, men struntade sedan i boken och la den någonstans. Detta någonstans verkade vara i luften då man plötsligt hörde att boken träffade golvet hårt. Däremot kunde jag inte bry mig mindre och la mig sedan på Niall, som direkt la armarna tajt runt mig och tryckte mig närmre honom om det ens var möjligt. Hans hand började försiktigt stryka min arm och jag log under beröringen. "Du är min, eller hur?" Jag nickade kort, eller rättare sagt försökte då mitt huvud var pressat hårt mot hans bröst "Ja" "Säg det" Bad han och pussade mig försiktigt i hårbotten "Jag är din" Jag kände hans leende mot mitt hår "Och jag är din" 
Händeselöst och kort, ursäkta! Men vad tkr ni? :)
//Hilda
Kommentera för mer!!
 


Tidigare inlägg