Jag snyftade till och drog upp mina ben mot magen och satte händerna runt benen. Jag hade skrikigt åt honom att jag tyckte han var en idiot, som bara bitchar omkring. Men jag tycker absolut inte det. Nu i efterhand kan jag inte ens förstå att jag kallat honom det. Jag hörde hur dörren öppnades, han var tillbaks. Jag gömde mitt ansikte mot mina knän, för att dölja tårarna. Jag hörde hur golvplattorna knakade en aning, och tillslut hördes det i dörröppningen. Jag kände hur någon skymde ljuset från lampan, och jag tittade upp och fann Liam som satt på huk framför, och log smått när han såg mig, ett medlidande leende. Jag däremot bara stirrade på honom, som om jag undrade vad han ville. Han lyfte upp något som han haft i sin hand, en nallebjörn, som höll i en röd ros. Jag log ett litet leende åt den söta vita björnen och tog långsamt emot den. Liam ställde sig sedan upp och gick ut från rummet. Jag tittade efter honom, och blickade sedan ner på björnen. Rosen hade den tryckt mot magen, och en lapp var fast tejpad i ena handen. Försiktigt lossade jag på tejpen, och läste lappen.

"När den här rosen vissnar så slutar jag älska dig 

- Liam" 

Jag rynkade på pannan, med kunskapen om att rosor vissnade väldigt fort. Jag tog tag i rosen, och strök lätt med pekfingret mot bladet. Plast. Jag började le då jag förstod lappen. Jag lyfte huvudet, och min blick sökte efter Liam. Jag reste mig upp och gick sedan med försiktiga steg mot vardagsrummet. Liam log när han såg mig, och jag log tillbaks, blickade sedan ner på björnen och började långsamt gå mot honom. Han började göra plats i soffan, och jag satte mig ner, och lutade mig sedan mot Liam. Liam tog armarna runt mig och pussade mig försiktigt på huvudet. "Tack" mumlade jag, och snurrade långsamt på rosen i min hand, medan jag synade den underbart gulliga björnen. "Du är värd det, absolut" Jag log smått. "Ska vi se på en film?" Det var det jag gillade med Liam, vi bråkar, och sen är det ur världen just denna dag. Vi kan ju prata om det senare, men inte idag. Det känns skönt. "Gärna" mumlade jag. "Chucky går på kanal 4" Jag tittade upp på Liam "Vilken film är det nu igen?" "Skräckfilmen om dockan" Jag svalde hårt, men nickade "Vi kan titta på något annat..." började Liam "Nej, jag har alltid velat se den." "Säker?" Jag nickade "Säker" 

 

 

 

"Vem är han?!" Försvarslös som jag var kröp jag ihop till en boll, och snyftade hejdlöst in i min arm "Va?!" "Han är bara en vän..." fick jag fram emellan all gråt och tittade upp på Liam. Han spände käken, och hade inte ens en tanke på att besvara min blick "Så varför kysstes ni?!" "Den var photoshopad!" skrek jag otåligt ut. "Jaså!? För det såg verkligen inte ut så" Jag vände blicken ner i min arm "Hallå, vem är han, svara bara på det!" Jag strök bort en tår "Jag vet inte" viskade jag fram "Va?!"Jag suckade tungt "Men jag vet inte!" Liam tittade surt på mig "Så du kysste en kille du inte känner?" "Jag har ju sagt att jag inte kysste honom!" utbrast jag surt "Nellie, du kan ljuga om att du gillar gardinerna i vårt sovrum, du kan ljuga om att du gillar min frisyr, du kan ljuga om att du tycker tröjan jag köpte till dig var fin, det är vita lögner, men det här är en stor svart lögn och jag kräver att du berättar i alla fall vem han är och varför du gjorde det!" Jag suckade, en arg känsla spred sig i magen "Jag ljuger inte, jag är inte kysst en enda kille förutom du!" Liam mumlade ut några svordomar "Så exakt varför finns den där bilden då?" Han gjorde en gest mot sängen, där mobilen låg, men råkade istället välta ner en vas med blommor i, plus det söta gosedjuret jag fick av honom. "Oj, hjälp" mumlade han när han såg alla glasbitar och blad från blomman som låg runt mig "Förlåt, är du okej? Jag är så klumpig. Jag känner mig som ett monster" Hans arga attityd var som bortblåst, men inte i mig "Bara städa undan så jag kan sticka härifrån!" utbrast jag surt "Sticka?" undrade han med en rynka i pannan, som om han glömt bort att vi för bara några sekunder sen bråkade "Ja, sticker, jag vill inte vara kvar här mer" "Då städar jag inte undan" Jag gav honom en arg menande blick. Han suckade "Jaja, jag hämtar en kvast" Jag suckade tungt när Liam försvann ut ur rummet, och tittadde på röran omkring mig. Jag gjorde ett frsök att reda mig upp, men halkade och hamnade på golvet igen. Jag försökte ännu en gång att resa mig, men halkade och hamnade istället rakt ner i blandningen mellan blommor och glasbitar. Det sved till på benen och armarana, och lite på kinden. Jag tog tag med handflatan i marken, och fick glassplitter i den. Jag halkade för tredje gången, men blev istället nu liggandes medan jag drog upp min arm och synade den. Blod och glas. Jag rös till och grimaserade vid smärtan, fast istället för att försöka resa mig upp kändes det som om jag blev trött. Jag fick kämpa med att hålla ögonen uppe. "Liam..." jag tänkte skrika, men det kom ut som en viskning istället, och sedan blev allt bara svart.

Jag hörde pip, som pep i en jämn takt. Det lät mer som en rytm ttill en sång. Jag hörde hur folk pratade, och kände hur en varm hand rörde vid min arm. Så många ljud, rörelser och röster, men allt var bara svart. Plötsligt kom jag på att jag faktiskt var vid liv, och mina ögon öppnades sakta. Det första jag såg var några suddiga vita statyer. Nej, dörrar, neej, det var soffor. Jag kunde verkligen inte se. Jag blinkade hårt några gånger, och hela världen klarnade upp framför mig. De suddiga vita sakerna var människor i vita rockar, och några i blåa kläder. Jag tittade ner mot min kropp, och såg att jag hade bandage över hela mina armar, och sladdar inkopplade till mig. Jag kände mig otrygg i det okända rummet, men blev genast säker och trygg när jag såg Liam bredvid mig. Hans hand smekte försiktigt min arm. "Hej..." mumlade Liam tyst. Jag blinkaade några gånger, och det tog ett tag för mig att förstå att jag skulle svara "Hej" Det blev tyst i rummet ett tag, medaan min blick far runt. "Vad hände, jag..." mer hann jag inte förrän det var som en bombsom exploderade i mitt huvud, och alla minnen kom tillbaks. Blod, glas, tårar, blommor, skadad arm...Massa bilder bara flög runt i mitt huvud och helt plötsligt kändes det som om alla rösterr i rummet blev högre och nästan skrek ut orden. "Nellie, hur mår du?" Liam tittade oroligt på mig, men jag kunde nästan knappt höra vad han sa "Mitt huvud..." kved jag och satte handen mot huvudet. Liam vände sig bort mot sjuksköterskorna och sa något, och deras blickar hamnade genast på mig, och gick sedan fram mot mig. Jag bara blundade hårt och önskade tusen gånger om att smärtan skulle ta slut. "Här" Jag öppnade ögonen och blev bemött av ett okänd ansikte "Ta det här" Hon höll fram ett glas vatten och någon tablett. Jag tittade på Liam, han nickade, och jag tog emot det och svalde tabletten och sköljde ner med vattnet. Sjuksköterskornaa gick iväg och satte ner vattnet någonstans, och började sedan prata om något papper som dom gjort innan. Jag kände hur Liams hand drogs igenom mitt hår. Hur jag visste att det var Liams hand? Han gör det alltid på samma sätt. Först flätara han in fingrarna i mitt hår, sedan drar han handen bakåt, och upprepar det några gånger. Jag mötte hans blick, och han log ett medlidande leende. "Hur mår du nu?" Huvudvärken hade lagt sig lite, men absolut inte helt. "Bra, bara du är här" mumlade jag fram. Liams leende försvann helt, och tog bort sin hand frå mitt hår medan han tittade ner i golvet. "Nellie, det är mitt fel att du ligger här" Jag blinkade "Va?" "Om det inte vore för mig hade du inte varit här på sjukhuset över huvudtaget, du hade varit hemma och tittat på någon film, och skrattat. Jag menar - vad får du ut av att vi är ihop?" Jag tittade på honom med en oförstående min och försökte smälta allt han sagt "Jag får ju dig, idiot" mumlade jag och tog hans hand. Han drog bort den "Ja, en kille som får dig att hamna på sjukhus, vilket bra pris" mumlade Liam tyst och jag kunde känna ironin i rösten "Vad menar du med?" Han skakade på huvudet "Jag tycker vi borde göra slut" Jag tittade på honom, först normalt. Men sedan förstod min hjärna vad han sa "Nej" mumlade jag fram "Jag kommer inte överleva utan dig" "Nej, det är tvärt om, du kommer dö om du är med mig" "Då skulle jag dö lycklig" "Du skulle dö alldeles för tidigt. Jag har redan bestämt mig, jag ska flytta ifrån England, springa iväg från mig själv" mumlade han fram och mötte osäkert min blick "Det spelar ingen roll hur mycket du springer, du kommer ändå bara springa in i dig själv" Han suckade "Det är redan bestämt" "Men alla kan ändra sig, eller hur? Vi behöver intet bråka lika mycket, jag kan sluta vara en sån idiot" försökte jag "Nellie, det är inte du som är en idiot, det är jag. Och dessutom, jag...jag har tappat känslorna för dig, det är bara så. Jag är inte käri dig längre, och jag vill att vi aldrig mer ska se varandra" Han böjde sig fram och pussade mig försiktigt i pannan medan jag försökte förstå vad han sagt. Min hjärna var för seg för att ens komma fram till att jag låg på ett sjukhus. Jag vet inte om det var huvudvärken eller något annat som var anledningen, men det spelade inte så stor roll. Liam ställde sig upp, och la, innan han gick ut igenom dörren. Okej, han sa att han gjorde slut och har tappat känslorna för mig... Jag satt med en rynkad panna i sjukhussängen ett tag innan jag förstod att han faktiskt inte var kär i mig längre och hade gjort slut. "Nej..." mumlade jag och tittade upp mot Liam, som höll på att gå ifrån sjukhuset. "Nej, nej, nej..." mumlade jag för mig själv medan jag ryckte loss alla sladdar från mig, och stapplade mot dörren "Liam...liam" mumlade jag för mig själv som en påminnelse om vart jag skulle. Jag såg att han gick längre bort, och började gå mot honom "Nellie!" hörde jag hur någon ropade, men jag brydde mig inte, utan bara gick det snabbaste jag kunde mot Liam. Jag kände hur någon tog tag i mig "Nellie, du måste ta det lugnt" Jag försökte slå sjuksköterskorna så dom släppte mig, men jag var för svag. Liam tittade bak på mig en sista gång "Ta hand om dig, för min skull" mimade han, och gav mig en blick, innaan han gick ut igenom dörren. Hela min kropp blev svag, och sjuksköterskorna fick som dom ville. Dom fick ner mig i sänge igen och bäddade om mig, medan jag upprepade Liams namn tyst för mig själv. Han hade just frivilligt, stegat ut ur mitt liv.

Jag låg i soffan, i mitt hem. Jag tänker fortfarandepå den dagen, då jag gjorde slut med Nellie, jag hade gjort vad som helst för att byta roller, att det var jag som hade ont så jag bara ville skrika. Men det behövdes, hon mår bra utan mig. Jag bara gör henne illa, jag hade behövt ta till lögnen 'jag har tappar känslorna för dig' annars skulle hon aldrig låta mig gå. Nu, två månader senare, tänker hon nog inte längre på mig en enda gång, medan jag tänker på det hela tiden. Hon har säkert en ny pojkvän, den där killen hon kysste på bilden. Jag suckade och vred på mig i soffan "Liam, jag går ut" Niall gick ut från hans favorit rum, köket för att titta på mig. "Mmm..." mumlade jag bara. När jag gjorde slut med Nellie, flyttade jag från vårt hus, och jag hade ingen stans att ta vägen, Niall hade erbjudigt mig att bo hos honom, för att han inte ville bo ensam och ville inte eller att jag skulle göra det. Jag hade tackat nej och tagit in på hotell, men Niall hade insisterat och bara dök upp på mitt hotell rum en dag, och hade puttat ut mig ut hotellet och in i hans hus"Låt mig gissa, du tänker på Nellie" Jag nickade kort, och min blick åkte ner i marken. Niall gick och satte sig bredvid mig, och kramade om mig lite "Liam, det du behöver är att komma ut. Den där t-shirten du har på dig har du haft i två månader nu, du har bara stirrat upp i taket i två månader, knappt ätigt, du har gått ner jätte mycket i vikt, jag tror du är underviktig nu, det är inte bra. Jag tänker ta med dig ut till Nandos!" Jag suckade lite "Men..." "Snälla!" utbrast Niall innan jag hunnit protestera. Jag suckade "Ja ja..." "Bra! Du duschar, och sätter på dig något annat än den där fläckiga saken, och sen så går vi till Nandos!" planerade han och gjorde en nöjd handklapp efter det. "Låter inte det bra?" "Jag gissar det..." mumlade jag likgiltigt "Så ska det låta!" utbrast Niall glatt "Så, ses vid ytterdörren om minst 15 minuter, jag vet inte om dig, men jag är vrålhungrig!"

 

"Sa ju att det skulle muntra upp dig!" utbrast Niall,medan jag petade i kycklingbiten som var kvar. När jag inte svarade suckade Niall "Och jag hade tydligen fel..." Jag tryckte ner min gaffel i en kyckling."Kom igen, Liam, le lite då!"  Jag rörde inte en fena, vilket fick Niall att sucka åter igen "Liam, titta!" Jag tittade trött upp på Niall, och han höll på att leka med maten, han låtsades att kycklingen var ett rymdskepp, eller en väldigt dålig imitation av en fågel, och riset var tydligen utomjordingar. Han kastade runt med maten och gjorde olika ljudeffekter med munnen. Jag skrattade, när jag såg hur alla tittade på Niall, som satt som en sexåring och lekte med maten. "Där har vi leendet!" Jag log lite och skakade på huvudet "Du är så barnslig, Niall" Niall skrattade lite. "Är du klar?" Jag nickade och sköt tallriken ifrån mig "Jag orkar inte mera" "Okej, då ska du följa med mig hit" Han drog upp mig ur soffan och drog mig ut och in på en annan affär. "Jag ska laga mat ikväll, har jag bestämt, jag vet bara inte vad, du ska hjälpa mig" Han välte ner några saker i sin kundvagn och fortsatte sedan gå fram. "Jag tänkte att jag skulle laga något med kött, men jag vet inte riktigt, vad..." Jag slutade lyssna när jag såg en speciell tjej längre bort, som stod och tittade bland olika grönsaker. En känsla spred sig i magen, och jag lämnade direkt Niall som stod och pratade med mig, och gick fram till henne. "Nellie?" Hon vände sig förvånat om, och då såg jag hennes ansikte. "Liam?" Hon började le, vilket jag hade gjort hela tiden. "Liam, så roligt att se dig!" Hon kramade om mig, och jag drog in Nellie-doften. Den som jag varit utan så länge och saknat så mycket. "Detsamma" konstaterade jag, hon log "Du ser annorlunda ut, ny frisyr" Jag nickade kort "Jag måste få en kram till, jag har saknat dig så mycket" Jag skrattade och med glädje kramade jag om henne igen "Hur mår du?" Jag tänkte inte ljuga, "Super bra, nu när jag ser dig" Hon log och rodnade lätt "Jag har tänkt väldigt mycket på dig, faktiskt...Varje sekund känns det som" Jag log "Exakt samma här" Hon log. Jag tänkte precis fråga om hon ville göra något, då en röst avbröt mig "Här, babe, jag hittade inte kanel, men kardemumma är väl typ samma skit" En kille dök upp och tittade upp på mig "Vem är han?" "Ehm...Johan, det är är Liam" Killen vid namn Johan gav mig en kall blick "Så det är du som bröt min flickväns hjärta?" Flickvän? Han tog ett varnande steg mot mig, men Nellie drog bak honom. "Trevligt att träffas igen, jag borde..." Jag sa inte ens ett hejdå, utan bara gick snabbt tillbaka till Niall. "Där är du! Vet du hur pinsamt det är när du går iväg och jag står kvar och pratar ensam?" Jag suckade "Nellie är här, men hon...är med någon annan" Niall rynkade pannan "Va?" Jag nickade kort och slängde en blick bort mot henne. Hon tittade på mig, hon hade inte rört sig sedan jag gick därifrån. Jag såg hur Johan började prata med henne "Liam" hon la ifrån sig allt hon hade i händerna och gick mot mig "Jag älskar dig fortfarande" mumlade hon och tittade ner på sina skor "Detsamma här" berättade jag. Jag såg Johan i bakgrunden som gav oss både en sur blick, "Men Johan..." "Är dum i huvudet" avbröt Nellie mig och jag började le. "...kan inte vi börja om helt och hållet?" Jag log "Hemskt gärna" "Jag heter Nellie" Hon räckte fram handen "Jag heter Liam. Vill du bo hos mig?" Hon skrattade, det var nog inte den normalaste saken att säga när man 'just träffats'. "Ja, det vill jag" Jag log större och la händerna runt henne och började kyssa henne. Det kändes som om vi stod där i evigheter, i varandras armar, precis som vi gjort för två månader sen.

---

Andra one shoten! :) Vad tycker ni?! :D

Det kanske har blivit lite stavfel, vi ville bara få upp den snabbt med tanke på avsaknaden av one shotsen på bloggen! Förlåt för det!

//Hilda & Nellie

Kommentera vad du tycker!! :)