"Det här blir en jättefin färg" Niall log nöjt mot den ljusblåa färgen på väggarna "Eller vad tycker du?"

Jag tittade runt i rummet innan jag svarade"Jo, det är väldigt-" Jag hann inte säga klart min mening innan Niall började hyscha på mig. Jag gav honom en bisarr blick "Jag pratade inte med dig" Jag fortsatte med den bisarra blicken "Vad tycker du, kompis?" Han ställde sig på knä framför mig och tryckte hans ena öra mot magen. Som att han verkligen trodde att bebisen skulle svara "Jag tror den sa att den gillar det" Jag skrattade tyst, och följde Nialls ögon med blicken när han ställde sig upp och log mot mig "Tycker du vi borde ta reda på om det en liten kille eller tjej?" Jag log tillbaks "Det vore roligt att veta" Han gav mig en mjuk puss på munnen "Vad sägs om att göra det idag?" Jag log större "Om det finns tid så ja, visst" Han log "Jag kollar upp det direkt när vi har målat klart" Jag nickade, och han gav mig en sista puss innan han vände sig om och gick mot väggen och fortsatte måla på färgen. Jag tog upp en av penslarna och gick fram till Niall och målade på hans rygg. 

Jag skyndade mig tillbaka till väggen jag skulle måla, men hann inte börja måla förrän Niall var på väg mot mig. Jag skrek till och försökte springa bort, men hann inte då Nialls hand grep tag runt min handled. Han började kyssa mig, vilket inte alls var det jag förväntat mig. Men jag klagade inte alls och kysste tillbaka. Efter attvi kyssts ett tag då kände jag något kallt på min kind. Jag avbröt kyssen och backade undan. Niall började le medan jag förde handen mot kinden och strök av det mesta av den kalla saken och tittade sedan på handen. Blå målarfärg. Jag flämtade till, delvis på skoj och delvis på riktigt innan jag strök av färgen mot hans kind. Han började le 

"Vi måste sluta leka med målarfärgen annars kommer bebisen att få ett prickigt rum" Jag skrattade innan

jag nickade instämmande "Det har du rätt i" 

 

"Nella..." Började Niall långsamt medan han gick mot rummet jag satt i, och vred upp huvudet mot honom och nickade långsamt, bad honom att fortsätta "Får jag fråga dig en sak?" Han gick långsamt mot mig och jag nickade igen "Det är bara att fråga" Log jag, en aning nyfiket medan jag tittade förväntansfullt på honom. Han suckade, och tog ännu ett steg mot mig innan hans blick åkte ner till golvet, men mötte sedan uppriktigt min blick "Nella, är du gravid?" Mitt leende försvann och jag tittade förvånades på honom "Ursäkta?" "Förlåt, du har bara varit så känslosam på sistone, och du har ont, du mår illa, kräks, äter mer än vanligt. Är du gravid eller inte?" Jag suckade och min blick mötte marken medan jag tänkte. "Nej, Niall, jag är inte gravid" Svaret förvånade både han och mig, men allra mest mig. Jag är gravid, varför sa jag så? Det var ett perfekt tillfälle att berätta det, det var till och med han som tog upp ämnet, och jag förstörde chansen. "Okej..." Mumlade han ut långsamt "...men, vad är det som har gjort dig såhär? Är det-" han avbröt sig själv, och avbröt våran ögonkontakt för att han skulle titta ner i golvet. Han verkade rädd, och nästan ångerfull "Ångrar du dig?" Jag tittade oförståendes på honom, och rynkade min panna "Vad menar du?" Han gjorde ett försök i att möta min blick, men så fort han såg min oförstående blick, så tittade sedan ner i marken. "Att...att vi gifte oss" Min rynkade panna försvann och jag suckade, och gick för att krama om honom, hårt. Långsamt tog han upp armarna och besvarade omfamningen "Så, svaret är ja? Du ångrar dig?" Jag hörde hur han kort snyftade till mot min axel och jag suckade åter igen "Nej, Niall, jag lovar, jag ångrar mig inte alls." Jag avbröt kramen för att titta i i hans tårfyllda ögon, och han suckade också "Men varför har du varit så sur och ledsen ibland då? Det är den enda anledningen om du inte är gravid" Jag bet mot själv i läppen löst "Jag vet inte, Niall, men det är inte det att jag ångrar mig. Jag lovar, jag älskar dig" Han började le och kramade om mig igen "Jag älskar dig med"  

 

"Ouch" Mumlade jag ut medan jag drog handen igenom mitt trassliga hår och drog mins ben mot min mage. "Nella, har du ont?!" Ropade Niall ifrån köket, självklart var han i köket. "Nej, jag ropade ouch som ett rop att jag mår perfekt" Svarade jag med stark ironi i rösten, och jag hörde hur Niall försökte hålla in ett skratt när han gick mot mig "Magen igen?" Undrade han sedan och satte sig bredvid mig och tog stöttandes min hand "Ja" grymtade jag ut innan jag suckade efteråt. "Är det något jag kan göra för dig?" Undrade Niall, som och la sig bredvid mig. Han började hålla på med mitt hår. "Ja, ge mig en macka. Jag är vrål hungrig" Mumlade jag fram och han nickade "Såklart, vilket pålägg?" Jag tvekade en aning i tystnad, men bestämde mig sedan "Skinka" Niall nickade och ställde sig snabbt och gick snabbt ut ur sovrummet, och jag började sedan höra hur massa buller startade i köket. Jag vred mig hastigt i sängen så jag låg på mage, men vred sedan igen på mig. Ännu en gång stönade jag av smärta medan jag sträckte på mig "Här" Niall dök snabbt upp och räckte fram mackan mot mig. Synen och lukten av den fick mig att inse att jag mycket hellre ville ha en ostsmörgås. "Jag sa att jag ville ha ost!" Utbrast jag surt och slog bort mackan ur hans hand, mycket medveten om att jag inte sa det. "Okej, okej, förlåt!" Han plockade upp mackan från golvet innan han gick ut ur sovrummet. 

 

"Nellaaaaa...." Jag vände mig om och fick se Perrie som på skoj höll upp världens fulaste tröja "...vaaaad tycker du?" Jag fnissade tyst, och fejkade på skoj sedan ett gillandes ansiktsuttryck "Finaste tröjan någonsin!" Utbrast jag medan vi både skrattade och Perrie hängde tillbaka tröjan "Hörni, ska vi ta en fika?" Undrade Danielle som dök upp bakom mig och tittade förväntansfullt på oss "Danielle, vad tycker du om den här tröjan? Jag funderar att köpa den" Hon höll upp den fula tröjan och Danielle ryggade nästan undan "Är det en tröja?! Det ser ut som ett tortyr redskap! Bort ur mitt synfält!" Utbrast hon och vände genast ryggen mot tröjan. Jag och Perrie skrattade kort åt hennes reaktion innan hon hängde tillbaka tröjan igen "Fika låter bra" 

Jag hade gått och suttit mig i köksskåpet under diskon. Det var trångt, och mörkt, men jag brydde mig inte. Jag ville bara vara i ett ensamt, mörkt rum och tänka igenom saker. Vad anledningen var, och tanken på att Niall bara stormade ut skrämde mig. Tänk om han inte skulle komma tillbaka? Eller om han hade gett upp på oss? Mitt i mina tankar hörde jag hur ytterdörren öppnades. "Nella?!" Nialls röst ekade i lägenheten, och bara satt tyst i det mörka utrymmet och hörde hans fotsteg som tog sig runt hela huset, medan han, allt oroligare för varje steg ropade ut mitt namn, i hopp om att jag skulle svara. Skamset satt jag bara och stirrade ut i det tomma mörkret, och hörde sedan hur fotstegen ekade i köket. Det kändes som om jag var något sorts utav offer och Niall var som mördaren. Fast jag var ju varken rädd eller orolig, då det bara var Niall. Han skulle aldrig skada mig. Plötsligt öppnades dörren till skåpet, och jag kisade vid allt solljus som trängde sig in. Först såg jag bara Nialls fötter, sedan hörde jag ett tyst skratt, och han satte sig sedan på huk framför skåpet. "Nämen hej" Nialls blick gled runt i det lilla utrymmet. "Så det är här du gömmer dig" Hans blick mötte min, och jag, utan att kunna hjälpa det, log åt honom. "Mysigt ställe, du vet, jag hade förväntat mig att hitta lite köksredskap här, inte min vackra fru som uppenbarligen gömmer sig för mig." Jag himlade med ögonen, fortfarande med ett leende på läpparna, medan Niall började tränga in sig i utrymmet. Jag tittade förvånat på honom när han stängde dörren, med kunskapen om att han fick panik i trånga utrymmet. Vi omgav oss sekunden senare av mörker. Det blev tyst ett tag, innan jag öppnade munnen för att prata om bråket vi haft "Du fick det att verka som att du hade gett upp på oss, när du bara gick ut igenom dörren" Niall hittade min kind i mörkret och strök den försiktigt "Aldrig, någonsin." Hans hand hittade utifrån min kind min arm, och strök mig försiktigt på den innan hans hand vandrade ner mot min hand och flätade ihop våra fingrar. Han suckade  "Älskling, jag är så ledsen. Jag hatar mig själv för att vara anledningen till varför du gråter, jag vill aldrig lämna dig igen, och jag vill aldrig se dig gråta igen. Även om du är söt när du gör det" Hörde jag hans röst eka i skåpet "Vi måste ta hand om mitt illamående och mitt arga beteende" Suckade jag medan jag lutade bak mitt huvud mot den så kallade väggen som min rygg lutades mot. "Ska vi gå på en gång?" Jag tittade runt i mörkret, och försökte hitta Nialls ögon. En aning förvånad av hans framfusighet, och svarade, även fast jag hade ingen aning om vart vi skulle gå.  "Ja" 

 

"Nella, det kommer gå bra" Niall log mot mig när han såg mitt nervösa ansiktsuttryck "Tack, jag hoppas det"  Han placerade sin hand på minn knä innan han lutade sig mot mig för att ge mig en kyss. "Nella Horan" Ropade en tjej ut. Vi slutade direkt kyssas och när jag och Niall började ställa sig upp fann hon direkt min blick och log mot mig "Välkommen" Artigt skakade hon min hand och jag log "Tack" "Niall" Presenterade han sig som och log "Veronica, välkommen" Hon skakade sedan Nialls hand medan jag gick in i rummet. "Sätt er" Föreslog hon, och vi gjorde som hon sa. "Så..." Mumlade hon ut medan hon satte sig mitt emot oss och log varmt "...berätta om problemet" Jag gav Niall en blick, som betydde att jag ville att han skulle svara "Jo, hon har ju haft ont i magen, och så har hon varit väldigt sur" Han tittade bekymrat på mig, medan hon skrev ner allt på pappret "Har hon någon gång spytt?" Han nickade "Ja, några gånger" Jag satt bekvämt i min stol, nöjt med att Niall svarade på alla frågor. Niall fortsatte berätta, om allt möjligt, hur jag vart på sistone, hur jag är nu i jämförelse med innan. Under tiden Niall pratade gav hon mig oroliga blickar, vilket oroade mig mer för varje gång. "Okej, så jag tror att antagligen kan det vara att hon känner något slags krav på att hon ska göra något efter bröllopet, att han måste fylla någon slags plats, eller så..."   Hon tystnade, och blickade upp på mig och Niall, och sedan ner i pappret igen "Mr. Horan, skulle jag kunna få be dig att gå ut?" Förvånat mötte jag Nialls blick, hand blick var mer orolig och bekymrad än förvånad. Han nickade sedan, ställde sig upp och gav mig en snabb men stöttande puss på kinden och gick sedan ut ur rummet. Jag tittade på henne, och hon mötte min blick efter en liten suck "Nella, jag tror att  du kan  vara gravid" Jag hörde absolut inget efter det ordet gravid. Jag  satt i  min egen  lilla värld och tänkte på  det faktum att jag hade en bebis inuti min kropp. Tanken fick mig att  börja skaka på huvudet "Anledningen till att jag bad Niall att gå ut var i fall att du inte ville att han skulle veta..."  "Nej, jag tror inte det är det" "Nella, jag förstår att det är mycket att ta in, och jag vill att du direkt efter besöket köper ett graviditets test. Det behöver inte vara anledningen, och  om den nu  är  det, så finns det ju abort, där man tar bort barnet. Ni behöver inte bli föräldrar vid en sån tidig ålder" Jag tittade med en tom blick på golvet "Jag tror jag måste gå nu" Hon nickade långsamt "Okej, vill  du ha en broschyr om graviditet?" Undrade hon medan jag skakade på huvudet innan hon ens hunnit  avsluta meningen "Okej, lycka till" Jag log "Tack" Jag öppnade snabbt dörren och gick ut, där jag mötte en orolig Niall, som log mot Veronica "Tack" Jag gick snabbt ut igenom dörren, med Niall frågandes efter mig "Nella, vad var det?! Har du en sjukdom, vad har hänt?" Jag suckade "Inget, Niall" Suckade jag. Jag ville i alla fall först få bekräftat att jag var gravid innan jag berättade för honom. "Något måste ju hänt, Nella, jag vill veta!" Jag suckade "Niall, snälla!" Niall verkade inte tolerera ett nej, då han snabbt ställde sig framför mig, och förhindrade mig att gå, och tog tag i mina axlar. "Nella, jag bryr mig om dig, väldigt mycket, jag vill veta! Är det något allvarligt?" Jag skakade på huvudet "Nej, det är det inte, Niall, jag lovar att berätta sen!" Han suckade, men släppte min axlar, och gled till sidan innan han tog tag i min hand "Okej, men du kommer inte undan så lätt. Jag kommer be dig att berätta det sen" Jag log mot honom "Okej" 

---

Vaaaaaaad tycker ni?! :) :D Tell me!

//Hilda

Jag suckade djupt. Smärtan i min mage verkade aldrig ta slut. Det har hållit på länge nu, och jag kräktes igen igår. Jag vred på mig i sängen och fann Niall bredvid mig, djupt sovandes. Jag tittade surt på honom. Den är tre på natten, jag skulle mycket hellre vilja sova som honom. Gipset på hans ben blev avtaget för någon dag sedan, medan blåmärkena på hans ansikte, armarna och så fortfarande var synligt. Jag hade fortfarande ingen aning vem som gjort det. Min första tanke var Kent, men han var väl där vi var på vår smekmånad? Har han kommit hit nu också? Jag orkade inte ens tänka. Jag begravde bara mitt huvud i Nialls bröst. "Nella, hur mår du?" Jag tittade upp och såg Nialls vackra ögon som tittade oroligt på mig. "Det gör ont" Konstaterade jag och kände sedan Nialls hand som strök mig försiktigt i håret "Min stackars lilla prinsessa" Viskade han tyst medan han tryckte mig närmre honom. "Det går snart över, vill du ha en värktablett?" Jag nickade svagt och Niall pussade mig i hårbotten. Han ställde sig upp, och jag kände direkt när hans varma och trygga omfamning försvann så blev jag kall. "Niall! Lämna mig inte" Utropade jag medan jag tog tag i hans hand och hindrade honom från att gå iväg "Jag kommer inte lämna dig, jag ska bara hämta-" "Men lämna mig inte ensam!" Utan någon förvarning så kände jag hur han lyfte upp mig och började gå någonstans "Då tar jag dig med mig... " Mumlade han, och det lät nästan som om han sa det för sig själv.

 

Morgonen därpå vaknade jag, av Niall som försiktigt strök min kind. Jag stönade trött och sträckte på mig, medan Niall log mot mig "God morgon" Log han och gav mig en puss på pannan. Jag kunde inte motstå leendet jag fick på läpparna medan jag öppnade ögonen, för att få se Niall le tillbaka, medan en bricka, som vanligt, låg på sängen "Här är din frukost" Berättade han när han såg vart mina ögon hamnat, och jag tittade drömmandes på all frukten som låg på fatet "Eller ja, början, resten är i köket. Jag hämtar det sen, frukten är bra för kramperna i din mage" Jag pussade honom snabbt på kinden "Tack så jätte mycket för att du tar hand om mig" Jag sköt sedan brickan mot mig och skulle precis börja äta då det kändes som om någon slog till mig hårt i magen. Ingen gjorde ju det, men värken och mina humörsvängningar kom tillbaka. Jag började äta under tystnad, och hörde efter ett tag hur Niall suckade bredvid mig. "Det var Kent" De tre orden lämnade snabbt Niall läppar, och tittade sedan osäkert upp i mina ögon. Som för att titta hur jag reagerade."Va?" Undrade jag och svalde jordgubben som jag hade i munnen snabbt "Som orsakade, du vet, sjukhussaken. Jag visste inte hur jag skulle säga det, så jag bara säger det. Jag har anmält honom till polisen, för om han kan gå rakt fram till mig och göra så, kan han göra det på dig också. Och jag vi,l aldrig att det ska hända igen." Han tog snabbt både mina händer och tittade djupt in i mina ögon. Jag drog bort hans händer från mig. Jag visade för tillfället inga känslor och bara stirrade på honom, medan jag nästan både skrek och grät inombords. "Nella, du-" Han böjde sig mot mig för att försiktigt ta tag i min överarm, men jag ryggade undan "Varför har du inte berättat, efter en månad?!" Utbrast jag förskräckt "Vad hände?! Varför?!" Niall suckade när han såg hur en tår letade sig igenom mina ögon, som kämpade för att hålla dom tillbaka. "Därför. Jag visste att du skulle bli upprörd, och ditt illamående och sura attityd är nog för dig att klara av just nu" Jag suckade, och försökte att lugna ner mig själv "Berätta bara vad som hänt" I lugn takt berättade han allt som hänt, hur han tog en genväg igenom skogen, stötte på Kent och de började bråka. Jag satt som förstenad och bara stirrade in i Nialls ögon när han berättade, jag satt likadant när han slutat berätta "Nella, snälla, titta inte på mig sådär. Jag gör vad som helst för att du ska kunna förlåta mig, säg vad som helst och jag gör det!" Innerst inne undrade jag varför han var ledsen. Han hade brutit benet och gjort illa sig i ansiktet tack vare min ex pojkvän. Om någon skulle säga ledsen skulle det väl vara jag. Jag tog en minut för att samla mig att han berättat "Jag är törstig" Berättade jag sedan, Niall nickade, och log lättat över att vi lämnat samtalsämnet. Han ställde sig sedan upp och gick mot köket.  Jag log, på något sätt nöjt. Även fast jag fortfarande var sur, hade mitt humör utbytts mest mot ledsen och orolig, bekymrad, men nu, på något sätt hade det ändrats tillbaks. Jag hatade det.