Jag hade gått och suttit mig i köksskåpet under diskon. Det var trångt, och mörkt, men jag brydde mig inte. Jag ville bara vara i ett ensamt, mörkt rum och tänka igenom saker. Vad anledningen var, och tanken på att Niall bara stormade ut skrämde mig. Tänk om han inte skulle komma tillbaka? Eller om han hade gett upp på oss? Mitt i mina tankar hörde jag hur ytterdörren öppnades. "Nella?!" Nialls röst ekade i lägenheten, och bara satt tyst i det mörka utrymmet och hörde hans fotsteg som tog sig runt hela huset, medan han, allt oroligare för varje steg ropade ut mitt namn, i hopp om att jag skulle svara. Skamset satt jag bara och stirrade ut i det tomma mörkret, och hörde sedan hur fotstegen ekade i köket. Det kändes som om jag var något sorts utav offer och Niall var som mördaren. Fast jag var ju varken rädd eller orolig, då det bara var Niall. Han skulle aldrig skada mig. Plötsligt öppnades dörren till skåpet, och jag kisade vid allt solljus som trängde sig in. Först såg jag bara Nialls fötter, sedan hörde jag ett tyst skratt, och han satte sig sedan på huk framför skåpet. "Nämen hej" Nialls blick gled runt i det lilla utrymmet. "Så det är här du gömmer dig" Hans blick mötte min, och jag, utan att kunna hjälpa det, log åt honom. "Mysigt ställe, du vet, jag hade förväntat mig att hitta lite köksredskap här, inte min vackra fru som uppenbarligen gömmer sig för mig." Jag himlade med ögonen, fortfarande med ett leende på läpparna, medan Niall började tränga in sig i utrymmet. Jag tittade förvånat på honom när han stängde dörren, med kunskapen om att han fick panik i trånga utrymmet. Vi omgav oss sekunden senare av mörker. Det blev tyst ett tag, innan jag öppnade munnen för att prata om bråket vi haft "Du fick det att verka som att du hade gett upp på oss, när du bara gick ut igenom dörren" Niall hittade min kind i mörkret och strök den försiktigt "Aldrig, någonsin." Hans hand hittade utifrån min kind min arm, och strök mig försiktigt på den innan hans hand vandrade ner mot min hand och flätade ihop våra fingrar. Han suckade  "Älskling, jag är så ledsen. Jag hatar mig själv för att vara anledningen till varför du gråter, jag vill aldrig lämna dig igen, och jag vill aldrig se dig gråta igen. Även om du är söt när du gör det" Hörde jag hans röst eka i skåpet "Vi måste ta hand om mitt illamående och mitt arga beteende" Suckade jag medan jag lutade bak mitt huvud mot den så kallade väggen som min rygg lutades mot. "Ska vi gå på en gång?" Jag tittade runt i mörkret, och försökte hitta Nialls ögon. En aning förvånad av hans framfusighet, och svarade, även fast jag hade ingen aning om vart vi skulle gå.  "Ja" 

 

"Nella, det kommer gå bra" Niall log mot mig när han såg mitt nervösa ansiktsuttryck "Tack, jag hoppas det"  Han placerade sin hand på minn knä innan han lutade sig mot mig för att ge mig en kyss. "Nella Horan" Ropade en tjej ut. Vi slutade direkt kyssas och när jag och Niall började ställa sig upp fann hon direkt min blick och log mot mig "Välkommen" Artigt skakade hon min hand och jag log "Tack" "Niall" Presenterade han sig som och log "Veronica, välkommen" Hon skakade sedan Nialls hand medan jag gick in i rummet. "Sätt er" Föreslog hon, och vi gjorde som hon sa. "Så..." Mumlade hon ut medan hon satte sig mitt emot oss och log varmt "...berätta om problemet" Jag gav Niall en blick, som betydde att jag ville att han skulle svara "Jo, hon har ju haft ont i magen, och så har hon varit väldigt sur" Han tittade bekymrat på mig, medan hon skrev ner allt på pappret "Har hon någon gång spytt?" Han nickade "Ja, några gånger" Jag satt bekvämt i min stol, nöjt med att Niall svarade på alla frågor. Niall fortsatte berätta, om allt möjligt, hur jag vart på sistone, hur jag är nu i jämförelse med innan. Under tiden Niall pratade gav hon mig oroliga blickar, vilket oroade mig mer för varje gång. "Okej, så jag tror att antagligen kan det vara att hon känner något slags krav på att hon ska göra något efter bröllopet, att han måste fylla någon slags plats, eller så..."   Hon tystnade, och blickade upp på mig och Niall, och sedan ner i pappret igen "Mr. Horan, skulle jag kunna få be dig att gå ut?" Förvånat mötte jag Nialls blick, hand blick var mer orolig och bekymrad än förvånad. Han nickade sedan, ställde sig upp och gav mig en snabb men stöttande puss på kinden och gick sedan ut ur rummet. Jag tittade på henne, och hon mötte min blick efter en liten suck "Nella, jag tror att  du kan  vara gravid" Jag hörde absolut inget efter det ordet gravid. Jag  satt i  min egen  lilla värld och tänkte på  det faktum att jag hade en bebis inuti min kropp. Tanken fick mig att  börja skaka på huvudet "Anledningen till att jag bad Niall att gå ut var i fall att du inte ville att han skulle veta..."  "Nej, jag tror inte det är det" "Nella, jag förstår att det är mycket att ta in, och jag vill att du direkt efter besöket köper ett graviditets test. Det behöver inte vara anledningen, och  om den nu  är  det, så finns det ju abort, där man tar bort barnet. Ni behöver inte bli föräldrar vid en sån tidig ålder" Jag tittade med en tom blick på golvet "Jag tror jag måste gå nu" Hon nickade långsamt "Okej, vill  du ha en broschyr om graviditet?" Undrade hon medan jag skakade på huvudet innan hon ens hunnit  avsluta meningen "Okej, lycka till" Jag log "Tack" Jag öppnade snabbt dörren och gick ut, där jag mötte en orolig Niall, som log mot Veronica "Tack" Jag gick snabbt ut igenom dörren, med Niall frågandes efter mig "Nella, vad var det?! Har du en sjukdom, vad har hänt?" Jag suckade "Inget, Niall" Suckade jag. Jag ville i alla fall först få bekräftat att jag var gravid innan jag berättade för honom. "Något måste ju hänt, Nella, jag vill veta!" Jag suckade "Niall, snälla!" Niall verkade inte tolerera ett nej, då han snabbt ställde sig framför mig, och förhindrade mig att gå, och tog tag i mina axlar. "Nella, jag bryr mig om dig, väldigt mycket, jag vill veta! Är det något allvarligt?" Jag skakade på huvudet "Nej, det är det inte, Niall, jag lovar att berätta sen!" Han suckade, men släppte min axlar, och gled till sidan innan han tog tag i min hand "Okej, men du kommer inte undan så lätt. Jag kommer be dig att berätta det sen" Jag log mot honom "Okej" 

---

Vaaaaaaad tycker ni?! :) :D Tell me!

//Hilda