"LIAM! LOOK HERE!" "LIAM, WHERE IS SOPHIA!?" "LIAM, WHO IS THAT?!" "LIAM, IT THAT YOUR NEW GIRLFRIEND!?" "SHE IS UGLY." "I THINK HER NAME IS SANDRA!" "LIAM I LOVE YOU!" "SANDRA, WHY ARE YOU WITH LIAM?!" "HOW DOES IT FEEL TO DATE LIAM PAYNE!?" "SHE ISN'T DATING HIM, HE HAS A GIRLFRIEND, SOPHIA, THAT MODEL, SO SHUT UP!" "GUYS GIVE HIM SOME PRIVACY!" "BACK OFF!" Jag nästintill kastade mig in i bilen när vi kom fram till den. Flera utav papparazzin tog tag i bildörren och öppnade den stort, och började ta en massa foton. Jag kämpade med att stänga dörren, och lyckades tillslut och låste den snabbt. Jag och Liam hade åkit till en livsmedels butik för att köpa ingredienser till kakor, som vi bara plötsligt känt oss för att baka. Först var det bara fans som ville ta foton med honom i butiken, vilket Liam såklart sa ja till med ett stort leende, men sen började det komma fler och fler. Såklart brydde sig Liam inte om det och gav alla ett foto, men sedan kom det paparazzis, dom var inte inne i butiken, men dom stod utanför när vi kom ut. Och dom är riktigt jobbiga, till skillnad ifrån fansen. Liam öppnade dörren på ena sidan och kastade sig också in. Precis som jag kämpade han med att stänga hans dörr, och låste den sedan också. Utan att sätta på sig säkerhetsbältet startade han bilen, och slog hårt på ratten så tutan på bilen hördes högt och tydligt. Trots det flyttade sig ingen ur vägen. Liam körde lätt frammåt, och folk backade direkt undan. Liam suckade lättat när han körde ut på vägen, och lämande alla papparazzis bakom sig. "How are you?" undrade Liam och krånglade med att ta på sig säkerhetsbältet med en hand, och placerade sedan hans hand på mitt knä. Jag svalde hårt. "Good, you?" Liam suckade "Used to it." svarade han kortlåtet. Det blev tyst ett tag, innan Liam suckade högt igen. "I'm just so angry. I was trying to take a photo with a fan and that stupid paparazzi fucker just didn't care, he draged me from her." Att Liam svärde var ett sällsynt ljud, men jag förstår att han är upprörd. Han älskar hans fans mer än något annat och alla paparazzis bara står ivägen för dom. "She didn't get a picture with me. I feel so bad." "Hey, Liam, it's not your fault. Nobody blames you, but yourself. It was the paparazzi's fault." försökte jag trösta honom. Han suckade, men nickade tillslut. "Thank you." Jag skakade på huvudet "No need to thank me, Li." Jag såg hur han plötsligt sprack upp i ett leende, och jag höjde ena ögonbrynet emot honom. "What?" "That nickname. I remember how you came up with it when we were 17." Jag log, och förde min blick tillbaka till vägen framför oss.

***

"Liam!" skällde jag när han ännu en gång tog en utav kakorna, även fast det bara var kakdeg och jag inte hade ställt in den i ungen igen. Han stoppade snabbt kakdegen i munnen och tittade oskyldigt på mig. Jag höjde skeptiskt på ena ögonbrynet "Sorry, I can't help it." Jag vände mig tillbaka till kakdegen, och fortsatte ta upp det i formar. Plötsligt så dykte två armar upp runt min midja, och jag kände hur någon pussade mig på min kind. Denna 'någon' var uppenbarligen Liam."Liam! I am trying to bake here!" försökte jag låta arg, men misslyckades då jag fnissade efteråt. "Sorry, I can't help that either." Vi blev avbrutna av att mariba började spelas högt, vilket verkade vara Liam's telefon. Liam suckade, och drog bort hans armar "I'll be right back." Jag log och nickade, innan jag fortsatte att lägga upp kakdegen i formar. "Heeello?" hörde jag Liam's typiska glada hälsningsfras, och jag log."Ehm, no, not really. Why?" Tillslut hade jag fyllt alla former och satte långsamt in dom i ungnen. Jag hörde inte resten av konversationen, jag ville inte liksom snoka. Plus var jag upptagen med att ställa in timern. När jag gjort det märkte jag att Liam stod i dörröppningen till köket. Jag tittade förvirrat upp på honom, och rynkade på pannan när jag såg hans ansiktsuttryck. Han såg nästan blek ut, och han såg nästintill räd ut. "What?" undrade jag, oroligt, och gick fram till honom. "It was our managament." Han lät väldigt hes. Jag nickade. "Okay." Han sa inget, bara stod och stirrade på mig, som om jag borde veta vad det betyder. "And...?" undrade jag. "They wanted us to come over." Jag nickade igen. "Alright, it's okay. I'll finish baking and I'll be here 'till you come back?" Han började skaka på huvudet, jag och rynkade på pannan igen. "No, us as in us." Mina ögon vidgade "Me?!" utbrast jag förvånat och pekade på mig själv. Liam nickade, lika förvånad. "Yes." "What? Why?" "I don't know." Jag drog handen igenom mitt hår "Erm, okay, so let's go." Jag vände mig om för att ta min mobil som låg på köksön, och påmindes då om kakorna. "But what about the cookies?" Liam suckade "Forget the damn cookies Sarah, this must be serious!" Han lät nästintill arg, vilket direkt påverkade mig med. "How do you know that?!" snappade jag surt. "They never want us to come over, not even when we are nominated to an award or something, we just get a mail. It has to be very serious if they want us to come over. And why would they want you to come with me? This is bad." Jag rynkade på pannan. Sättet han drog handen igenom hans hår, suckade och tittade överallt förutom på mig fick mig att förstå att han var upprörd och nervös. "Well, erm..." jag försökte säga något stöttandes, men det var det enda som kom ut, och jag kände mig direkt dum. Liam suckade "I'm sorry for getting angry like that. I am just reallly nervous, it must be really bad." Jag skakade på huvudet och log "No, it's alright." Han log, och jag log tillbaka, innan jag vände mig om, stängde av timern och ugnen, och tog ut kakorna innan jag tog min mobil och pressade ner den i fickan. Liam andades nervöst ut, men lyckades att le ett litet leende när vi gjorde ögonkontakt. "C'mon, let's go."