Jag suckade djupt. Smärtan i min mage verkade aldrig ta slut. Det har hållit på länge nu, och jag kräktes igen igår. Jag vred på mig i sängen och fann Niall bredvid mig, djupt sovandes. Jag tittade surt på honom. Den är tre på natten, jag skulle mycket hellre vilja sova som honom. Gipset på hans ben blev avtaget för någon dag sedan, medan blåmärkena på hans ansikte, armarna och så fortfarande var synligt. Jag hade fortfarande ingen aning vem som gjort det. Min första tanke var Kent, men han var väl där vi var på vår smekmånad? Har han kommit hit nu också? Jag orkade inte ens tänka. Jag begravde bara mitt huvud i Nialls bröst. "Nella, hur mår du?" Jag tittade upp och såg Nialls vackra ögon som tittade oroligt på mig. "Det gör ont" Konstaterade jag och kände sedan Nialls hand som strök mig försiktigt i håret "Min stackars lilla prinsessa" Viskade han tyst medan han tryckte mig närmre honom. "Det går snart över, vill du ha en värktablett?" Jag nickade svagt och Niall pussade mig i hårbotten. Han ställde sig upp, och jag kände direkt när hans varma och trygga omfamning försvann så blev jag kall. "Niall! Lämna mig inte" Utropade jag medan jag tog tag i hans hand och hindrade honom från att gå iväg "Jag kommer inte lämna dig, jag ska bara hämta-" "Men lämna mig inte ensam!" Utan någon förvarning så kände jag hur han lyfte upp mig och började gå någonstans "Då tar jag dig med mig... " Mumlade han, och det lät nästan som om han sa det för sig själv.

 

Morgonen därpå vaknade jag, av Niall som försiktigt strök min kind. Jag stönade trött och sträckte på mig, medan Niall log mot mig "God morgon" Log han och gav mig en puss på pannan. Jag kunde inte motstå leendet jag fick på läpparna medan jag öppnade ögonen, för att få se Niall le tillbaka, medan en bricka, som vanligt, låg på sängen "Här är din frukost" Berättade han när han såg vart mina ögon hamnat, och jag tittade drömmandes på all frukten som låg på fatet "Eller ja, början, resten är i köket. Jag hämtar det sen, frukten är bra för kramperna i din mage" Jag pussade honom snabbt på kinden "Tack så jätte mycket för att du tar hand om mig" Jag sköt sedan brickan mot mig och skulle precis börja äta då det kändes som om någon slog till mig hårt i magen. Ingen gjorde ju det, men värken och mina humörsvängningar kom tillbaka. Jag började äta under tystnad, och hörde efter ett tag hur Niall suckade bredvid mig. "Det var Kent" De tre orden lämnade snabbt Niall läppar, och tittade sedan osäkert upp i mina ögon. Som för att titta hur jag reagerade."Va?" Undrade jag och svalde jordgubben som jag hade i munnen snabbt "Som orsakade, du vet, sjukhussaken. Jag visste inte hur jag skulle säga det, så jag bara säger det. Jag har anmält honom till polisen, för om han kan gå rakt fram till mig och göra så, kan han göra det på dig också. Och jag vi,l aldrig att det ska hända igen." Han tog snabbt både mina händer och tittade djupt in i mina ögon. Jag drog bort hans händer från mig. Jag visade för tillfället inga känslor och bara stirrade på honom, medan jag nästan både skrek och grät inombords. "Nella, du-" Han böjde sig mot mig för att försiktigt ta tag i min överarm, men jag ryggade undan "Varför har du inte berättat, efter en månad?!" Utbrast jag förskräckt "Vad hände?! Varför?!" Niall suckade när han såg hur en tår letade sig igenom mina ögon, som kämpade för att hålla dom tillbaka. "Därför. Jag visste att du skulle bli upprörd, och ditt illamående och sura attityd är nog för dig att klara av just nu" Jag suckade, och försökte att lugna ner mig själv "Berätta bara vad som hänt" I lugn takt berättade han allt som hänt, hur han tog en genväg igenom skogen, stötte på Kent och de började bråka. Jag satt som förstenad och bara stirrade in i Nialls ögon när han berättade, jag satt likadant när han slutat berätta "Nella, snälla, titta inte på mig sådär. Jag gör vad som helst för att du ska kunna förlåta mig, säg vad som helst och jag gör det!" Innerst inne undrade jag varför han var ledsen. Han hade brutit benet och gjort illa sig i ansiktet tack vare min ex pojkvän. Om någon skulle säga ledsen skulle det väl vara jag. Jag tog en minut för att samla mig att han berättat "Jag är törstig" Berättade jag sedan, Niall nickade, och log lättat över att vi lämnat samtalsämnet. Han ställde sig sedan upp och gick mot köket.  Jag log, på något sätt nöjt. Även fast jag fortfarande var sur, hade mitt humör utbytts mest mot ledsen och orolig, bekymrad, men nu, på något sätt hade det ändrats tillbaks. Jag hatade det.