En hög knackning från dörren avbröt mig och Niall i vårt teve tittande. Jag ställde mig upp och gick bort till dörren, och öppnade dörren. Utanför stod två poliser, och jag tittade nyfiket på dom "Hej" Sa jag, undrandes "Hej" Svarade en av dom. De både verkade väldigt unga, och den ena räckte fram handen "Jag heter Alex, det här är Joakim" Jag skakade de bådas händer "Nella" Berättade jag mig som och jag kände efteråt en hand runt min midja. Jag vred på huvudet och fick se Niall som tittade på poliserna. "Niall" Presenterade han sig som och skakade vänligt deras händer medan dom upprepade sina namn "Vi är här för att prata om igår kväll" jag nickade förståendes och öppnade dörren mer "Kom in" Poliserna klev in med ett tacksamt leende och tittade sedan runt om i vårt hus. "Vi hade inte tänkt stanna länge, vi hade bara tänkt ställa några frågor till Mr. Horan" Niall och jag nickade samtidigt "Så, Niall, har du möjligtvis något spår efter vem det kunde varit" Niall sneglade upp på mig, och direkt när vi gjorde ögonkontakt, så mötte hans blick golvet "Ursäkta, Nella, men kan du vara snäll att gå ut?" Jag tittade oförståendes på honom medan Alex och Joakims blickar föll på mig, väntade på att jag skulle börja gå. Niall tog inte upp blicken från golvet en enda sekund. "Visst..." Mumlade jag tyst, medan jag började gå mot dörren. Jag öppnade den för att sedan försöka möta Nialls blick, något som han verkade vägra få han bara tittade ner i golvet. Jag gjorde sedan som han bett mig och stängde dörren efter mig. 

 

 

 

Poliserna hade gått för en timme sedan, jag låg i sängen med Nellas huvud mot mitt bröst. Hon andades tungt, och då och då kunde man höra små, diskreta snarkningar, vilket fick mig att le större varje gång. Jag bad henne endast att gå ut, för jag bet att det måste varit svårt för henne om hon skulle höra allt. Jag bad henne göra det för hennes egna bästa, det är bäst om hon inte får reda på något. Om hon bara visste hur mycket jag älskar henne, jag tänker på henne hela tiden. Det är som att hon har skrivit sitt namn i mitt huvud med permanent bläck, som aldrig försvinner. Jag strök försiktigt i hennes hår medan jag tryckte henne om möjligt närmre mig. Långsamt andades jag in doften av hennes hår. Mitt brutna ben och alla blåmärken på min kropp slutade helt göra ont. Hon är ett hjälpmedel mot all min smärta. Jag hoppas det är likadant för henne. Vad som orsakade mitt brutna ben och blåmärkena, ångrar jag inte alls. Jag skulle göra absolut vad som helst för Nella, och jag skulle även kunna göra vad som helst mot en person som gjort henne illa, fast då på ett dåligt sätt. När jag förlorade fighten, så kändes det som om jag svikit Nella, det är en känsla jag hatade.

 

Sååååå hur tror ni att Nella kommer reagera när hon får reda på vem det var?! :)

Ledsen för sent kapitel! :(

//Hilda