"Baaabeeee!" Niall ropade efter mig, och jag gick med en suck mot sovrummet, där han hade placerat sig i sängen "Jaaa...?" Undrade jag när jag stod i dörröppningen "Kan du sätta på teven, älskling?"

Jag gick fram till teven, och satte snabbt på den innan jag gick mot honom med fjärrkontrollen i handen och gav den till honom med ett mjukt leende "Något annat?" Han tittade på mig, med tveksamhet i blicken, som om han ville fråga något, men att han kanske begärde för mycket. "Det vore snällt om du gjorde en smörgås åt mig.

Jag är hungrig" Jag nickade snabbt "Självklart" Han log mot mig "Tack, min ängel" Med ett leende på läpparna gjorde jag min väg mot köket. Det är skönt att för en gångs skull bli uppskattad och få berömmelse och ett enkelt tack när man gjort något. Tack vare Kent var jag van med att han tog det för givet att jag skulle göra honom en smörgås, för jag var en tjej, vilket tydligen enligt hans åsikt existerade endast för att göra männen glada.

Jag stod i köket och började plocka ut det som behövdes för att göra Nialls favorit macka. Mitt i mitt arbete hörde jag Niall ropa mitt namn från sovrummet "Vad!?" Svarade jag medan jag fortsatte göra mackan "Kom hit!"

"Ja, jag ska bara gör färdigt-" "Nej, kom hit nu! Det är väldigt viktigt!" Han lät nästan ledsam på rösten, vilket fick mig att lägga ifrån allt jag hade i händerna och rusa mot sovrummet. När jag kom in dit gick jag in och ställde mig bredvid sängen "Vad är problemet?" "Problemet är att jag behövde en kyss, och du var inte här!

Jag är fortfarande i behov av en, så ge mig" Han tog tag runt min midja innan jag ens hunnit reagera och drog mig ner mot honom, så jag liksom låg över sängen, med våra läppar mot varandra. Mina ben var däremot utanför sängen. Jag kunde inte motstå att le i kyssen, vilket Niall också började göra, och därmed avbröts kyssen då vi bara log med åra ansikten väldigt nära varandras. "En till" Bad Niall medan hans arm tog tag runt mig för att trycka mig ännu närmre och placera hans läppar över mina. Han försökte få ner mig helt i sängen, så jag låg bredvid honom men istället reste jag mig upp och började gå ut från rummet "Nella, nu är du taskig!"

Jag fnissade kort medan jag vände mig om för att möta Nialls blick "Jag har brutit benet! Du är min betjänt, jag kräver en kyss!" Jag log innan jag himlade lätt med ögonen, och gick mot honom. Endast för att jag tyckte synd om honom för att han brutit benet "Just det, det stämmer" Fnös Niall på låtsas med en skoj sam bitchig ton.

"Jag bestämmer nu" Jag fortsatte att le medan jag satte mig på sängkanten och började kyssa honom. Jag hann inte ens röra mig förrän Niall hade dragit ner mig bredvid honom. 

 

 

Mina fötter tog sig snabbt igenom korridoren i sjukhuset och jag sprang mot receptionen "Niall Horan!" Utbrast jag bara snabbt till receptionisten som stirrade oförståendes på mig "Vart är han?" Hon log varmt mot mig, som för att försöka lugna ner mig. Däremot hjälpte det inte alls "Ett ögonblick" Sa hon bara lugnt, medan hon började hålla på med sin dator. Jag trampade stressat med foten i marken medan jag lät min blick åka runt i rummet. Ljudet av min fot som träffade golvet i en snabb takt ekade mellan rummets väggar "Rum 102, om du väntar i tol..." Mer hann hon inte säga förrän jag sprang mot rummet hon sagt. Jag rusade dit, men hann inte öppna dörren förrän jag hörde en välbekant röst "Nella!" Jag vände mig om och fick se Maura komma gåendes mot mig. Tårar rann ner för hennes kinder, och han hade ett oroligt ansiktsuttryck, precis som jag. Jag ifrågasatte inte varför hon var där, eller hur hon kommit hit, och jag bara kramade hårt tillbaks när hon började krama om mig. Inget var sagt eller gjort på ett långt tag, tills en annan irländsk accent ropade ut något "Mamma, det fanns inte vanlig, så jag tog..." Greg avbröt sig i meningen när jag vände mig om mot honom "Hej, Nella" Han log kort, men slutade sedan "Har du hört vad som har hänt?" Han verkade helt och hållet glömt vad han höll på att säga till Maura när han kom fram till oss och tryckte sedan upp några mackor i sin mammas famn "Nej, jag blev bara tillkallad hit för några minuter sen" Jag tittade på dom "Han blev svårt misshandlat av någon idiot på gatan" Maura snyftade högt till när han nämnde ordet medan jag flämtade till "Misshandlad?!" Upprepade jag, och upptäckte då att jag inte gjorde det något bättre för Maura, som fortsatte gråta tyst "Ja, någon bara gick fram och började slå honom. I alla fall, han blev slagen medvetslös. Han vaknade i två minuter för att sedan börja somna igen. Han undrade inte vart han var, vad som hänt, eller något sådant, vet du vad han sa?" Undrade Maura,  jag skakade nyfiket på huvudet, "Han undrade vart du var. Han låg kopplad med sladdar i ett okänt rum, och det första han undrade vart var du var, och om du var okej." Hon skrattade tyst, och verkade inte direkt fatta hur han tänkte. Jag log ner mot golvet, innan jag vände mig mot rummet "Får...man gå in?" Maura nickade på huvudet, och Greg svarade "Vi har redan varit inne, mamma började gråta, vilket gjorde Niall upprörd så vi var tvungna att gå ut. Men du kan gå in, han vore väldigt lättad, han har tjatat om dig" Greg knuffade lätt mig mot dörren och jag tittade osäkert på honom innan jag tryckte ner handtaget. När jag kom in så låg Niall på en sjukhus säng och han vred huvudet mot mig. Han avfyrade ett lättat leende "Hej" Jag svarade inte, bara gick in i rummet och satte mig på stolen och stirrade på honom. Han hade en filt över sig, och han hade ett stort blåmärke på kinden, över ögat, nästan över allt.  "Niall, vem har gjort såhär?" Han mötte kort min blick innan han tittade ner mot golvet, och ryckte slappt på axlarna. Dörren öppnades och Maura och Greg kom in, följt av Bobby, som log och hälsade på mig med en nick. "Mamma, du tänker väl inte börja gråta igen?" Suckade Niall och möttes hans mammas blick, som skakade på huvudet. Plötsligt kom en ung kille, i ungefär min ålder och tittade runt på alla i rummet. Han var en doktor, vilket bar ganska svårt att missa med tanke på hans kläder.  "Okej, så Niall, personen fick in ett slag på din arm, och flera på ditt ansikte. Du har även en svår skada i underbenet och måste därför använda kryckor. Du får lämna sjukhuset inom en timme, men du får självklart stanna om du vill. Du får helst inte röra dig tills du känner att benet börjar bli bättre, och då är fet bara bra att röra dig. Vem bor du hos?" "Min fru" Svarade Niall, som om det vire den självklaraste saken i världen, vilket det i för sig var. "Okej, du får vakta över honom, han får inte röra sig tills benet blivit bättre" Jag log tacksamt mot doktorn och nickade. Han log tillbaka innan han försvann ut ur dörren igen.  

 

"Det går bra!" Försäkrade sig Niall medan han stapplade mot ingången till vårt hus. Jag skrattade tyst för mig själv "Nej, Niall, det gör det inte, du lurar ingen" Jag tog tag runt hans arm och hjälpte honom med kryckorna "Det verkar mycket enklare än vad det är..." Han stapplade in igenom dörren för att sedan kasta sig ner på soffan med en belåten suck. När jag kom in igenom dörren, en bit efter, så höll Niall upp hans händer, gestikulerade att jag skulle gå till honom. Jag log innan jag gjorde som han ville, och han la armarna runt mig, och drog ner mig mot honom "Min vackra fru..." Mumlade han tyst för sig själv medan han försiktigt började stryka i mitt hår "...du betyder allt för mig" Han böjde sig  försiktigt in och gav mig en lång kyss. "Så, du får ta hand om mig nu" Log han, på något sätt skoj samt. Jag höjde ena ögonbrynet innan jag nickade långsamt. "Vart är min smörgås?" Jag himlade lätt med ögonen medan han skrattade. Han slutade däremot skratta när jag ställde mig upp och gick mot köket "Det var som ett skämt, du behöver inte..." Jag avbröt honom snabbt "Nej, du har gjort så mycket för mig när jag mått illa och haft ont. Jag ska vara som din...betjänt" Niall höjde ena ögonbrynet medan han skrattade, på något sätt gillandes "Betjänt?" Jag nickade, nästan lite skrämd av hans ändå så läskiga ansiktsuttryck. Det var som om han planerade något i sitt huvud, vilket skrämde mig en aning. "Jag gillar hur det låter" Han skrattade kort efter och la huvudet på sned med världens bredaste leende. "Så..bara för att klargöra, du gör allt som jag ber dig?" Jag nickade, "Fast att lägga till ett snälla på slutet hade ju inte skadat..." Niall log bredare "Jag trodde det skulle vara tråkigare att ha brutit benet" Även fast han hade en ändå så skoj sam ton, så kunde jag inte ta honom på något annat sätt än seriöst med det där blåmärkena på ansiktet. "Får jag be dig om en sak först?" Frågade jag medan jag hick något steg närmre honom, mackan som vi pratade om att jag skulle göra var helt bortglömd. Han nickade "Och du lovar att säga sanningen?" Han nickade, och hans leende försvann då han började förstå att det inte var något om skoj längre. "Självklart, Nella, bara fråga" Jag bet mig själv i läppen medan jag studerade blåmärkena "Vem har gjort så?" Undrade jag, tänkandes på blåmärkena. Niall tittade på något sätt skamset ner i marken "Nella, det, det spelar ingen roll. Det ända som spelar roll just nu är att den där mackan blir gjord" Nialls leende hade kommit tillbaks, i ett försök att lyfta upp stämningen. Vilket lyckades då jag också började le. Jag himlade med ögonen och log sedan större mot honom innan jag gjorde min väg bort mot köket "Ja, ja, en macka på väg"   

---

Vaaad tkr ni?! :)  vem tror ni att det var och VAAAD tror ni att Niall kommer be Nella göra...?? :)

PS: Tack såå mycket för alla kommentarer på förra kapitlet. men ja, säg vad ni tror ch tyckeer!! :)

//Hilda

 

 

"Hej, du har kommit till Niall, jag kan tyvärr inte svara nu, men...ja...jag ser att du har ringt och ringer upp. Hej då!" Jag suckade och tryckte bort samtalet. Jag lyssnade ända till slutet av telefonsvararen endast för att det lugnade mig en aning att lyssna på hans röst, hans söta irländska accent. Oron steg däremot i mig när jag påmindes varje minut, och sekund om att Niall inte kommit hem på fyra timmar. Mitt sura humör hade utbytts till oroligt, jag hade försökt ringa honom runt trettio gånger, men han hade inte svarat en enda gång. Jag gick frustrerat fram och tillbaka medan alla möjliga tankar om vad som hänt åkte runt i mitt huvud. Tillslut kunde jag inte hålla uppe min fasad och började gråta, samtidigt som jag damp ner i soffan bakom mig. Jag skulle inte kunna leva utan Niall, jag skulle aldrig kunna förlåta mig själv om det hänt något med honom. Samtidigt som jag satt och grät hörde jag hur en svag ringsignal började spelas. Jag stannade upp och tystnade, för att lyssna på Im Yours av Jason Mraz börja spelas, vilket var min ringsignal för Niall. Jag rusade upp ur soffan och till min mobil som jag slängt på bordet. Jag svarade snabbt "Din idiot du anar inte hur orolig jag varit" Andades jag ut, av lättnad "Ehm, ursäkta, är det här Nella Horan?" Jag stelnade till då rösten inte alls tillhörde Niall. Jag stirrade på skärmen, det stod att det var Nialls nummer "Ja, vem är det här?" Han verkade ignorera min fråga, vilket inte spelade så mycket roll med tanke på vad han sa "Det gäller Niall Horan. Han ligger inne på sjukhuset."

 

---

Ni fick vänta så länge och så var det ett kort kapitel som tillslut kom...Ledsen! Nästa kommer förhoppningsvis komma snabbare och vara längre. Men nu vill jag höra vad ni tycker och tror har hänt! :) Kommentera! :)

"Blir det här bra?" Förväntansfullt tittade Louis på mig, där han stod med ett leende och en fin kavaj. Om jag får vara ärlig så är leendet finare än kläderna, jag menar, han är ju bara så söt när han ser. Vem kan inte tycka det? "Toppen, fast jag hoppas verkligen inte att du kommer ha den slipsen till" Förvånat tittade Louis ner på slipsen i kombination med kavajen. "Varför inte?" "Du skojar? Gubben liten, du kan ju inte ha en ill gul slips till en vit och svart kavaj. Färgerna passar inte" Louis suckade, och mötte besvärat min blick "Kan du hjälpa mig?" Jag skrattade smått åt hans min, innan jag nickade "Såklart, det är mitt uppdrag att hjälpa modeklantar som du" Louis himlade med ögonen, medan jag gick rakt förbi honom mot hans egen garderob. "Hon kommer helt klart säga ja, du behöver bara se bra ut. Jag menar för era framtida barn kan du väl ändå inte berätta att du hade mjukis byxor och en smutsig t-shirt när du friade till henne. Du måste ha något uppriktigt, som bara skriker; Såhär är det. Men samtidigt något som passar till dina ögon och ditt hår..." Jag avbröts mitt i meningen, då jag kände hur Louis la sina armar runt mig. Hans svala andedräkt fläktade mot min nacke, vilket fick mig hjärta att slå snabbare "Ehm..." Fick jag ur mig, och Louis slutade genast, och tog ett steg ifrån mig "Förlåt, Johanna, jag...Kunde inte motstå" Nervöst stoppade han ner händerna i fickorna, och tittade nästan skamset ner i golvet "Nej, det gör inget..." Mumlade jag bara, helt sant. Jag skulle faktiskt gärna vilja att han gjorde det igen. "Em...vad sa du?" Jag tittade ner på kavajen jag höll i händerna "Jag...skulle ta den här om jag var du, hon kommer älska den" Jag satte på ett falskt leende, innan jag räckte honom den. Han log lite tillbaka, innan han tog emot den. Anledningen till att leendet var falskt var för att jag verkligen är kär i Louis. Jag vill att det ska bli han och jag, och då är det väl egentligen inte så bra att hjälpa honom fria till sin flickvän. Två år har gått och varje, sekund, minut och timme har jag önskat att det hände något mer mellan oss. Jag menar han har ju flera gånger tagit min hand, hållit på med mitt hår, kramat mig och sånt, men det är säkert bara av vänskap. "Tack" Log han, vilket fick mig att dras tillbaka till nuet. "Det gör inget" Jag måste i alla fall stötta honom nu, han älskar Eleanor, och de ska få leva lyckliga, utan att jag försöker vinna Louis hjärta. Han andades ut "Jag är så nervös" Jag log mot honom "Det behöver du inte. Allt kommer gå jätte bra, ska du se" Louis log, och tog ett steg mot mig innan han omfamnade mig i en kram. Jag kramade tillbaks, och kunde inte hejda leendet som dök upp tillsammans med en underbar känsla i magen. "Jag vet inte vad jag skulle göra utan dig" Andades han mot min axel, medan han kramade mig hårdare. 

 

Jag stod och tittade på mig själv i spegeln, och gillade inte det jag såg. Förut brukade jag känna mig bekväm, i en magtröja. Nu känner jag mig för tjock, jag kände mig väl tjock förut också, men nu... Jag suckade och kunde inte låta bli att på något sätt komma att tänka på Kent. Han sa alltid att jag var oduglig, ful, konstig, allt möjligt hemskt. Jag suckade och tänkte tillbaks då jag för en gångs skull sa emot honom.

 

 

 "Babe?!" Ropade Niall "Vart är du?!" En suck lämnade mina läppar medan jag rycktes tillbaka till verkligheten, där jag stod och stirrade osäkert på mig själv. Jag suckade ännu en gång "Sovrummet" Niall gick in igenom dörren, och stannade direkt när han såg mitt ansiktsuttryck, och han rynkade på pannan. "Vad är det?" Jag lät en sista blick falla på spegeln innan jag skakade på huvudet och min blick åka ner till golvet "Inget, vad ville du?" Niall suckade djupt, och gick fram till mig och la sina armar tajt runt min midja, och tryckte mig närmare honom "Nella, vad är det som är fel? Du är perfekt, det vet du. Jag älskar dig" Jag tittade upp på honom, osäkerhet och tveksamhet avspeglades i mina ögon. "Tycker du att jag ha gått upp i vikt?" Hans ögon åkte försiktigt ner på min mage, och tittade sedan kärleksfullt i mina ögon "Det spelar ingen roll, jag älskar dig, inte din vikt. Du är vacker, oavsett vad du väger" Han smekte försiktig min kind medan min blick åkte ner till golvet "Du tycker det, eller hur?" Mumlade jag, vetandes om att han inte tyckt det skulle han sagt nej, och nu försöker han undvika att svara, eftersom svaret kommer såra mig. "Som jag sa, det spelar ingen roll, Nella. Jag ser dig fortfarande som min vackra, underbara, perfekta Nella, min fru" Jag kunde inte låta bli att känna stolthet, över att den här killen var min äkta kärlek. Istället för att säga ett rakt nej, och såra mig, berättar han för mig att jag fortfarande är värd lika mycket för honom. Jag tittade på i hans ögon igen, och log ett litet, nästan blygt leende. "Du är fortfarande vacker, jag kan fortfarande göra det här" Han la armarna runt mig, och bar försiktigt upp mig. Jag älskade hur han lyfte upp mig som om jag var fjäder lätt. Jag lutade pannan mot hans, medan han log stort "Jag kan fortfarande göra det här" Han började försiktigt snurra runt, verkade rädd för att tappa balansen och tappa mig, även fast han höll ett hårt tag om mig. Han log större, om ens möjligt "Och, jag kan fortfarande göra det här" Han tog tag runt mina lår, och pressade mig försiktigt, men ändå tveklöst mot väggen, och kysste mig passionerat. Jag la armarna runt hans nacke, och bara jag hon kunde inte hindra all den glädjen hon kände inuti från att visas. Han log efter kyssen, och vi både två lutade pannorna mot varandras, andades häftigt efter kyssen "Jag älskar dig" Andades han tungt mot mina läppar "Otroligt ändlöst mycket" Jag log, lyckligt "Jag älskar dig med" Vi både två lät deras läppar möta igen, men med mer passion den här gången.

---

Förlåt för försenat kapitel, men...vad tycker ni?! :) 

//Nellie

 

"Hejdå" Jag log mot killarna, Danielle och Perrie medan jag stängde dörren. Niall stod bakom mig och vinkade hej då lätt, och direkt när dörren stängts helt så bokstavligen pressade mig mot dörren och började kyssa mig passionerat. Jag fnissade till i kyssen vilket fick Niall att le stort, vilket förstörde kyssen tillsammans med mitt fnissade "Jag har längtat att de skulle gå ut igenom dörren så jag skulle kunna göra det här" Jag tittade oförståendes på honom "Varför inte göra det medan dom var här?" Han suckade "Har du inte sett hur Harry tittade på mig när jag ens nuddade dig?" Jag log snett "Stackarn är väl avundsjuk för att han inte har en tjej än, han vill verkligen ha någon" Niall nickade medan han placerade en puss i min panna "Ingen har lika tur som jag och hitta kärleken så här tidigt. Ingen har eller turen att hitta en sån vacker, söt, rolig, underbar, fantastisk..." Mellan varje komplimang placerade han pussar på min hals längre och längre upp mot min mun. Det kändes som om han skulle kunna pågå med komplimangerna i en evighet, vilket fick mig att le stort "...snygg, fin, smart, bara perfekt" Avslutade han och avslutade även alla pussar med en stor kyss.

 

Jag vaknade i mitten av natten av att jag mådde dåligt, den illamående känslan måste ha kommit tillbaka under natten. Jag vände mig om för att förväntas att hitta Niall bredvid mig, men jag blev förvånad när det enda jag hittade där var en tom säng. Jag förstod varför när jag hörde hur duschen var på i badrummet. Långsamt kröp jag till sängkanten och satte sedan försiktigt ner mina varma fötter på det kalla golvet. Jag gick försiktigt mot dörren och knackade försiktigt på "Niall, är du där?" Det tog ett tag innan jag fick ett svar, som jag faktiskt inte direkt väntat mig "Nej" Jag log kort, men fortsatte sedan prata "Mår du bra?" Även den här gången tog det ett tag innan ett svar kom "Ja" Jag hörde däremot på hans röst att han försökte dölja någon typ utav smärta i hans röst. Jag suckade "Niall" Sa jag allvarligt och jag hörde hur även han suckade innan badrumsdörren öppnades. "Okej, jag ljög. Jag är här" Jag såg i ljuset från badrummet hur han hade en handduk runt midjan, vilket avslöjade att han hade duschat tillsammans med ångan i badrummet och det faktum att han var blöt. Man såg även att han hade en svag rodnad på hans  kinder, men inte för att han blivit generad, eller för att jag sa något, utan stackarn såg sjuk ut. Trötta ögon, men ändå ett svagt leende på läpparna. "Ljög du om att du mådde bra också?" Han nickade kort och hans leende försvann en aning. Jag ställde mig försiktigt på tå för att krama om honom, och jag kände hur hans ena hand släppte handduken för att omfamna mig ordentligt "Vart har du ont?" Han suckade lätt "Huvudet, och jag har feber" Jag avbröt kramen för att titta in i hans ögon "Tror du jag har smittar dig?" Oroligheten sken igenom mina ord och Niall skakade på huvudet "Nej, gumman, du hade någon slags utav magsjuka, jag har bara vanlig feber" Jag nickade kort, och började kyssa honom, vilket han reagerade på direkt och ryggade undan "Babe, jag får inte smitta dig, du har redan en sjukdom" Jag suckade lätt "Niall, jag har nyss kramat dig och delat i princip samma luft, om jag nu skulle bli smittad har jag redan blivit det" Niall suckade kort, men log sedan och pressade sig mot mig och kysste mig "Nella, det är verkligen sjukt det du gör med mig" Mumlade han mot mina läppar, och började en helt annan diskussion medan han gick mot sängen, vilket fick mig som då blev som han puttade mig mot den och jag landade mjukt i den. Han la sig bredvid mig "Jag har inte kunnat sluta tänka på dig, sedan första gången jag såg dig. Jag insåg att det är sjukt, ingen har någonsin fått mig känna såhär" Jag log mot honom, "Niall, du är väl medveten om att du är otroligt söt när du säger så?" Han log "Inte lika söt som du är när du ler, eller bara gör ingenting alls"

 

 

 

 

 

Bilens däck rörde sig snabbt nerför backen på vägen vi åkte på. Destinationen visste jag inte riktigt, men så länge det var Niall som körde spelade det inte riktigt någon gång. "Vart ska vi egentligen?" Frågade jag, då jag faktiskt bara suttit mig i bilen när han sa det, utan att fråga varför. "Det får du se" Berättade han bara kort med ett leende på läpparna. Tankarna om Niall och den där tjejen kunde inte sluta vandra i mitt huvud. Niall var säkert otrogen igen, vad skulle jag gör då? Lämna honom? Vi är ju gifta! Hur kan han göra något sånt?! Mitt i mitt tänkande så släppte Niall en handen från ratten och la den på min hand. Jag ryckte genast bort handen och flyttade så långt bort från honom som möjligt, då vi var i en bil. Niall tittade oroligt på mig "Okej, Nella, du har betett dig såhär nästan hela dagen, vad är det?" Jag suckade tungt, och lät orden bara falla ut ur munnen "Vem var den där tjejen?" Undrade jag tyst, men ångrade mig direkt efteråt. Jag vände huvudet mot honom för att titta om han hört något, hans reaktion. Han tittade bekymrat på vägen. Fint, han hörde. Hans blick mötte sedan min snabbt och landade sedan på vägen igen "Vad menar du?" Eftersom han hört, tänkte jag inte vifta bort det "Tjejen, du pratade med på telefonen igår kväll? Vem var det?" Niall suckade "Vad tror du om mig? Att jag har varit otrogen mot dig igen?" Ja, tänka sig att det gör jag. Finns liksom ingen annan förklaring. När han såg mitt ansiktsuttryck suckade han återigen "Babe, den där gången på konserten, det var ett misstag, okej? Det var bara så att du var inte där, jag behövde någon vid min sida. Sen gick hon bara fram och kysste mig, jag kysste tillbaks, jag vet faktiskt inte varför. Om jag skulle kunna vrida tillbaka tiden skulle jag göra det. För att visa det för dig kan jag göra vad som helst, jag kan raka av mig allt mitt hår, vad som helst. Det var bara ett misstag, och jag ångrar det oändligt mycket. Du vet att du är den ända i mitt liv, jag bryr mig om dig. Jag är ledsen för det. Men nu har jag lärt mig att jag inte klarar att vara utan dig, och jag skulle aldrig någonsin göra det stora misstaget igen" Jag låtsades som om jag inte hörde något, utan lät min blick nonchalant åka ut igenom bilfönstret. Inte ens efter den långa förklaringen hade han övertygat mig. "Vem var det då?" Undrade jag snabbt "Det kan jag inte säga" Suckade han tungt. "Då finns det inget bevisat,  Niall" Mumlade jag tystlåtet, en aning besviket. Att han inte anförtrodde mig med att säga det, jag trodde han litade på mig. Jag kände mig inte bara besviken, utan sårad.