Kategori: Forever And Always
Datum:
Kapitel 24 - Flashback
Jag stod och tittade på mig själv i spegeln, och gillade inte det jag såg. Förut brukade jag känna mig bekväm, i en magtröja. Nu känner jag mig för tjock, jag kände mig väl tjock förut också, men nu... Jag suckade och kunde inte låta bli att på något sätt komma att tänka på Kent. Han sa alltid att jag var oduglig, ful, konstig, allt möjligt hemskt. Jag suckade och tänkte tillbaks då jag för en gångs skull sa emot honom.
Ytterdörren öppnades för att sedan smällas igen, och jag hörde hur några arga fotsteg närmade sig köket, där jag befann mig. När jag vände mig om såg jag Kent stå där, och jag log mot honom i ett försök att mjuka upp honom. "Jag har gjort middag" Förklarade jag medan jag gick fram emot honom och drog av honom hans jacka, när jag gjort det gick han och satte sig vid det färdig dukade bordet, medan jag hängde upp jackan. Förväntansfullt tittade jag när han började äta maten. Efter första tuggan tittade han upp på mig "Äckligaste maten jag någonsin ätit. Den får mig att vilja kräkas, eller så är det för att jag ser ditt fula ansikte" Jag blickade ner i golvet, besviket medan jag ställde mig en bit bort, vid diskhon. "Du är tjock som fan, vet du? Så jävla ful och konstig" Jag tittade upp på Kent som ställde sig upp och sköt hastigt iväg stolen vid hans rörelse. Åh nej. "Jag upptäckte, att när jag var med mina vänner, så skrattade dom åt mig. Ett tag senare fattade jag varför, vill du veta varför?" Jag svarade inte alls, jag ville inte veta svaret, men jag visste att jag måste. "Jag hade en fläck, på tröjan, och vems fel är det?" Ditt. Bara ditt, ingen annans. Det är du som äter som en gris. "Vems jävla fel är det?!" Han knuffade mig så min rygg slogs mot kylskåpet, och jag flämtade vid den plötsliga knuffen. "Mitt" Andades jag ut "Och varför är det ditt fel?" Medan han tog tag i min hårbotten, och drog i håret kraftigt, så tänkte jag på svaret. Jag hade ingen aning. "För att jag inte märkte det" Gissade jag. "Fel!" Skrek han och slog till mig i magen, så hårt så jag åkte minst tre meter ifrån honom, då tog jag en chans och började springa upp mot sovrummet, och hoppades kunna fly från attacken, men jag hörde Kents hotande fotsteg alldeles bakom mig. Jag kastade mig in i vårt sovrum och försökte stänga dörren, men han ryckte upp den och puttade till mig så jag ramlade ner på golvet. Han slog mig hårt ett antal gånger "Det är för du inte tvättat tröjan ordentligt, så nästa gång, vad gör du då?" Jag försökte samla mina tankar och få det till meningen han ville jag skulle säga "J-jag tvättar bättre" Han nickade långsamt, innan han ställde sig upp och tittade ner på mig, och log sedan mot mig. "Jag känner mig lycklig med det jag åstadkommit" Berättade han i en mörk ton och jag flämtade till över hur hans kalla röst snärtade till likt en piska. Han satte sig ner på huk framför mig och mötte leendes min blick "Där du ligger och kämpar för att inte skrika rakt ut. Du är så svag, så oskyldig" Hans hand smekte försiktigt min kind, och fäste en hårslinga som trillat ner i mitt ansikte bakom mitt öra. Jag kände mig äcklad av att titta på honom. Hans hand balanserade upp mitt huvud och fick mig att titta in i hans kalla, mörka ovänliga ögon "Du kommer göra vad jag än säger till dig, i rädsla, eller hur?" Utan att fått ett svar från mig drog han direkt bort handen från mig vilket fick mitt huvud att falla ner en aning. Han ställde sig upp och tittade på mig "Du är rädd för mig" Han skrattade hånfullt innan han med nöje sparkade till mig vid sidan av magen. Jag stönade av smärta och lade mig ner på det kalla golvet. Han fortsatte sparka på mig, medan jag kurade ihop mig och försökte allt för att förminska smärtan. "Hoppas golvet är bekvämt" Han slutade äntligen sparka på mig och gick för att hämta en ynka kudde, och kastade den hårt på mig. Han log sedan ett ovänligt leende och innan han släckte lampan yttrade han åtta snabba ord. "För det är där du kommer sova inatt"
Solen sken in igenom fönstret, och jag kände hur någon försiktigt strök min rygg. Jag vände mig om och fick se Kent, som log vänligt. Han hade tydligen burit upp mig i sängen, "Du är vacker, vet du det?" Han låtsades som om inget från igår hade hänt, som vanligt då. Jag log, ett fejkat leende, men han verkade inte bry sig "Tack" "Jag är ledsen för igår, jag blev så arg. Men det var mina vänner jag var arg på, inte dig, okej?" Jag log och nickade, låtsades förstå. "Så det är glömt?" Jag stirrade på honom. Trodde han verkligen att en sådan stor sak skulle vara ur världen, på bara en dag? Såklart har det hänt flera gånger, men vi har aldrig pratat om det efter såhär. "Här, kom, jag ska visa dig en sak" Jag ställde mig upp ur sängen och Kent log kort mot mig innan han gjorde detsamma och följde ner mig ner mot köket. Jag ställde mig på tå för att nå glasen vi hade på högata hyllan. Jag fick ner ett och gav det till Kent. "Kasta det på golvet" Kent tittade på mig som om jag vore galen och han lät ett skratt oförståendes falla ut ur hans mun "Va?" "Bara gör det" Han ryckte slappt på axlarna innan han kastade ner det på golvet, och det splittrades i vad det såg ut som tusen delar. "Nu, säg förlåt till det" "Förlåt, glas" Skrattade han oförståendes, han hade verkligen ingen aning om vad jag gjorde. "Lagades det?" Han skakade på huvudet "Kommer det någonsin kunna bli som det var förut?" Han skakade ännu en gång på huvudet, och hans leende bleknade bort då han började förstå. Förstå att jag var som glasen som splittras i tusen delar, och att jag aldrig kommer förlåta honom för att han krossat mig, och dömt mig för livet. Hans ögonfärg ändrades från brun, till mörk, och jag kände hur ett slag var på väg. Men just då, brydde jag mig inte, jag var nöjt med att jag för en gångs skull, sa emot och förklarade hur det kändes. För han kommer aldrig förstå.
"Babe?!" Ropade Niall "Vart är du?!" En suck lämnade mina läppar medan jag rycktes tillbaka till verkligheten, där jag stod och stirrade osäkert på mig själv. Jag suckade ännu en gång "Sovrummet" Niall gick in igenom dörren, och stannade direkt när han såg mitt ansiktsuttryck, och han rynkade på pannan. "Vad är det?" Jag lät en sista blick falla på spegeln innan jag skakade på huvudet och min blick åka ner till golvet "Inget, vad ville du?" Niall suckade djupt, och gick fram till mig och la sina armar tajt runt min midja, och tryckte mig närmare honom "Nella, vad är det som är fel? Du är perfekt, det vet du. Jag älskar dig" Jag tittade upp på honom, osäkerhet och tveksamhet avspeglades i mina ögon. "Tycker du att jag ha gått upp i vikt?" Hans ögon åkte försiktigt ner på min mage, och tittade sedan kärleksfullt i mina ögon "Det spelar ingen roll, jag älskar dig, inte din vikt. Du är vacker, oavsett vad du väger" Han smekte försiktig min kind medan min blick åkte ner till golvet "Du tycker det, eller hur?" Mumlade jag, vetandes om att han inte tyckt det skulle han sagt nej, och nu försöker han undvika att svara, eftersom svaret kommer såra mig. "Som jag sa, det spelar ingen roll, Nella. Jag ser dig fortfarande som min vackra, underbara, perfekta Nella, min fru" Jag kunde inte låta bli att känna stolthet, över att den här killen var min äkta kärlek. Istället för att säga ett rakt nej, och såra mig, berättar han för mig att jag fortfarande är värd lika mycket för honom. Jag tittade på i hans ögon igen, och log ett litet, nästan blygt leende. "Du är fortfarande vacker, jag kan fortfarande göra det här" Han la armarna runt mig, och bar försiktigt upp mig. Jag älskade hur han lyfte upp mig som om jag var fjäder lätt. Jag lutade pannan mot hans, medan han log stort "Jag kan fortfarande göra det här" Han började försiktigt snurra runt, verkade rädd för att tappa balansen och tappa mig, även fast han höll ett hårt tag om mig. Han log större, om ens möjligt "Och, jag kan fortfarande göra det här" Han tog tag runt mina lår, och pressade mig försiktigt, men ändå tveklöst mot väggen, och kysste mig passionerat. Jag la armarna runt hans nacke, och bara jag hon kunde inte hindra all den glädjen hon kände inuti från att visas. Han log efter kyssen, och vi både två lutade pannorna mot varandras, andades häftigt efter kyssen "Jag älskar dig" Andades han tungt mot mina läppar "Otroligt ändlöst mycket" Jag log, lyckligt "Jag älskar dig med" Vi både två lät deras läppar möta igen, men med mer passion den här gången.
Förlåt för försenat kapitel, men...vad tycker ni?! :)
//Nellie
Kommnetera för mer!!
Kommentarer
Namn: Johanna
Super bra!!:)xx
Svar:
Hilda Nellie
Namn: Tilda
Skitbra som vanligt! Kan dom inte ta och få reda på att hon är gravid snart? Vore kul att läsa💕
Svar:
Hilda Nellie
Namn: alice
Jag vill att dom ska få reda på att hon är gravid! Nu!
Älskar er novell verkligen den bästa! Längtar riktigt mkt till nästa kapitel! Men jag gilla inte att läsa om när Kent slog henne och så. Men annars bäst!
Svar:
Hilda Nellie
Namn: Anonym
Så bra nät kommer nästa längtar till dramat
Svar:
Hilda Nellie
Another Love
Tied Love
One Shots
