"Vill ni ha något mer?" Frågade servitrisen vänligt. Jag skakade på huvudet, och log tacksamt mot henne "Nej, tack" "Okej, men säg bara till" Hon gav mig och Eleanor ett varmt leende innan hon försvann bakom mig. "Men i alla fall, vart var jag? Just det, jag gick in i affären och letade och letade efter den..." Jag nickade kort, och låtsades lyssna om hennes 'tragiska' historia om när hon upptäckte att hennes favorit hårspray hade tagits bort. Allt jag kunde tänkta på just nu var Johanna, och hur det hade känts när jag la armarna runt henne. Magiskt var känslan. Jag känner inget sånt när jag rör Eleanor. Osäkert tittade jag upp på Eleanor, innan jag försiktigt stoppade ner handen i fickan. Min hand hittade asken, som ringen låg i. "Eleanor..." Började jag, och avbröt henne i hennes pladder, men avbröt även mig själv efter en stund. Ska jag verkligen fria? Det känns inte rätt. När jag tänker på mig och Eleanor, tillsammans, för alltid, så kan jag inte känna mig något annat än fängslad. Osäkert tittade jag ner på asken i min hand. "Vad är det?" Undrade hon, och lät en aning sur, troligen eftersom jag hade avbrutit henne i hennes tydligen viktiga pladder. "Eller vet du vad..." Mumlade jag tyst, och stoppade ner den i fickan igen medan jag gjorde läpparna till ett sträck "...du kan faktiskt gå nu" Hon rynkade på pannan, innan hon skrattade kort "Ursäkta?" "Du hörde mig, hej då" Förfärat tittade hon på mig "Nu har din humor gått över styr, man skämtar inte om sånt..." Jag avbröt henne snabbt "Jag skämtar inte. Eleanor, jag är ledsen, jag känner bara inte så om dig, jag vet inte varför jag inte fattat det förut" Hon skakade snabbt på huvudet "Jag vet inte varför jag inte fattat att du är ett kräk förut" Hon ställde sig hastigt upp, och tömde hela sin tallrik med mat på, på kläderna Johanna hade valt ut för mig, och på mitt hår som hon fixat. Suckandes tittade jag ner på salladen som hamnat i mitt knä. Jag ställde mig upp, och det mesta ramlade av då, men det var fortfarande mycket var på mig. När jag förstod hur många som stirrade på mig, så gick jag ut ur restaurangen. 

 

 

Jag satt på en kort brygga vid vattnet. Jag hade gått hem, och bara duschat och bytt om till mjukis byxor och t-shirt. I duschen hade jag haft mycket tid att tänka, men jag behöver den här tiden till att tänka också. Det var många frågor som snurrade runt i mitt huvud, och det värsta var att jag inte visste ett enda svar. Jag tittade ner på asken i min hand, innan jag tog lite sats med handen, och kastade ut den i sjön. Jag såg hur den sakta men säkert sjönk, och lämnade lite bubblor efter sig.  "Hej" Hördes en svag röst bakom mig. Jag vände mig om, och såg Johanna komma gåendes på bryggan, medan hon log lite mot mig. Jag log tillbaka när hon satte sig ner bredvid mig. "Sa hon nej?" Gissade hon när det gått ett par sekunder av tystnad. Jag skakade på huvudet "Nej" Förvånat tittade hon upp på mig "Sa hon ja? Varför är du så ledsen då?" Jag skakade på huvudet "Nej, jag avbröt, jag kände inte för det" Hon fnös tyst bredvid mig "Kände inte för det?" Jag log större, och tittade ner i vattnet, som reflekterade sig i månens ändå ganska starka ljus. "Jag...känner inte så för henne" Johanna verkade lite förvånad, men nickade ändå kort "Hur reagerade hon?" "Hon kastade sin sallad över mig. Jag kände mig som en vandrande salladsbuffé" Hon skrattade "Det kommer fler tjejer" Sa hon sedan lugnandes och strök mig lite på min arm. Jag tittade på henne. Hennes ögon fick det att se ut som att stjärnorna inte lyste. Jag log större "Eller så kommer det inga fler, och tjejen har varit här hela tiden" Hon bara stirrade på mig, och visade inga känslor alls. Jag skrattade tyst, innan min blick åkte ner i sjön igen "Vad är det?" Undrade Johanna "Jag är en sån idiot, som inte har fattat det förut" "Inte fattat vad förut?" Jag svarade inte på hennes fråga, utan bara ställde mig upp "Vad gör du?" Jag tog en aning sats, innan jag dök ner i sjön. "Louis?!" Hörde jag Johannas förvirrade, och panikslagna tog innan jag omgav mig av vatten.

 

 

Jag ställde mig upp i paniken, men kunde inte röra mig efter det. Mina fötter var fast i marken kändes det som, dom var för tunga just nu för att jag skulle kunna röra dom. Men min hjärnas uppfattning om min kropp kom tillbaka när jag såg hur hans bruna hår först dök upp, och sedan han ansikte. Jag kunde röra mig igen och var snabbt framme vid bryggans kant, och hjälpte honom upp "Du är helt sjuk i huvudet! Det är april, det vet du va?! Du kan inte bada utomhus i april!" Tjatade jag på honom medan jag hjälpte honom. "Det var nödvändigt" Berättade han när han stod framför mig "Hur kan det vara nödvändigt?!" Utbrast jag förvirrat "För jag ville få tag i den här" Han tog upp den välkända asken, som han skulle fria med till Eleanor "Vad är det med..." Jag hann inte ens avsluta med ordet 'den' innan han gick ner på knä, vilket fick mina ögon att bli dubbelt så stora. "Vill du gifta dig med mig?" Jag bara stirrade ner på honom, där han var, med ett nervöst och oroligt ansiktsuttryck. Gå direkt från vänner till förlovade? Min hjärna tänkte ännu, men min kropp slängde ut sig ordet. "Ja" Han skrattade lyckligt, innan han ställde sig upp ordentligt "Jag älskar dig, Johanna" Jag log, och i den sekunden var det jag verkligen förstod att den här kärleken kommer räcka för alltid "Jag älskar dig med, Louis"  Pressade vi våra läppar mot varandras i vår första kyss någonsin.

---

One shot tre! Vad tycker ni?! :) :D

//Hilda &  Nellie