Mina fötter tog sig snabbt igenom korridoren i sjukhuset och jag sprang mot receptionen "Niall Horan!" Utbrast jag bara snabbt till receptionisten som stirrade oförståendes på mig "Vart är han?" Hon log varmt mot mig, som för att försöka lugna ner mig. Däremot hjälpte det inte alls "Ett ögonblick" Sa hon bara lugnt, medan hon började hålla på med sin dator. Jag trampade stressat med foten i marken medan jag lät min blick åka runt i rummet. Ljudet av min fot som träffade golvet i en snabb takt ekade mellan rummets väggar "Rum 102, om du väntar i tol..." Mer hann hon inte säga förrän jag sprang mot rummet hon sagt. Jag rusade dit, men hann inte öppna dörren förrän jag hörde en välbekant röst "Nella!" Jag vände mig om och fick se Maura komma gåendes mot mig. Tårar rann ner för hennes kinder, och han hade ett oroligt ansiktsuttryck, precis som jag. Jag ifrågasatte inte varför hon var där, eller hur hon kommit hit, och jag bara kramade hårt tillbaks när hon började krama om mig. Inget var sagt eller gjort på ett långt tag, tills en annan irländsk accent ropade ut något "Mamma, det fanns inte vanlig, så jag tog..." Greg avbröt sig i meningen när jag vände mig om mot honom "Hej, Nella" Han log kort, men slutade sedan "Har du hört vad som har hänt?" Han verkade helt och hållet glömt vad han höll på att säga till Maura när han kom fram till oss och tryckte sedan upp några mackor i sin mammas famn "Nej, jag blev bara tillkallad hit för några minuter sen" Jag tittade på dom "Han blev svårt misshandlat av någon idiot på gatan" Maura snyftade högt till när han nämnde ordet medan jag flämtade till "Misshandlad?!" Upprepade jag, och upptäckte då att jag inte gjorde det något bättre för Maura, som fortsatte gråta tyst "Ja, någon bara gick fram och började slå honom. I alla fall, han blev slagen medvetslös. Han vaknade i två minuter för att sedan börja somna igen. Han undrade inte vart han var, vad som hänt, eller något sådant, vet du vad han sa?" Undrade Maura,  jag skakade nyfiket på huvudet, "Han undrade vart du var. Han låg kopplad med sladdar i ett okänt rum, och det första han undrade vart var du var, och om du var okej." Hon skrattade tyst, och verkade inte direkt fatta hur han tänkte. Jag log ner mot golvet, innan jag vände mig mot rummet "Får...man gå in?" Maura nickade på huvudet, och Greg svarade "Vi har redan varit inne, mamma började gråta, vilket gjorde Niall upprörd så vi var tvungna att gå ut. Men du kan gå in, han vore väldigt lättad, han har tjatat om dig" Greg knuffade lätt mig mot dörren och jag tittade osäkert på honom innan jag tryckte ner handtaget. När jag kom in så låg Niall på en sjukhus säng och han vred huvudet mot mig. Han avfyrade ett lättat leende "Hej" Jag svarade inte, bara gick in i rummet och satte mig på stolen och stirrade på honom. Han hade en filt över sig, och han hade ett stort blåmärke på kinden, över ögat, nästan över allt.  "Niall, vem har gjort såhär?" Han mötte kort min blick innan han tittade ner mot golvet, och ryckte slappt på axlarna. Dörren öppnades och Maura och Greg kom in, följt av Bobby, som log och hälsade på mig med en nick. "Mamma, du tänker väl inte börja gråta igen?" Suckade Niall och möttes hans mammas blick, som skakade på huvudet. Plötsligt kom en ung kille, i ungefär min ålder och tittade runt på alla i rummet. Han var en doktor, vilket bar ganska svårt att missa med tanke på hans kläder.  "Okej, så Niall, personen fick in ett slag på din arm, och flera på ditt ansikte. Du har även en svår skada i underbenet och måste därför använda kryckor. Du får lämna sjukhuset inom en timme, men du får självklart stanna om du vill. Du får helst inte röra dig tills du känner att benet börjar bli bättre, och då är fet bara bra att röra dig. Vem bor du hos?" "Min fru" Svarade Niall, som om det vire den självklaraste saken i världen, vilket det i för sig var. "Okej, du får vakta över honom, han får inte röra sig tills benet blivit bättre" Jag log tacksamt mot doktorn och nickade. Han log tillbaka innan han försvann ut ur dörren igen.  

 

"Det går bra!" Försäkrade sig Niall medan han stapplade mot ingången till vårt hus. Jag skrattade tyst för mig själv "Nej, Niall, det gör det inte, du lurar ingen" Jag tog tag runt hans arm och hjälpte honom med kryckorna "Det verkar mycket enklare än vad det är..." Han stapplade in igenom dörren för att sedan kasta sig ner på soffan med en belåten suck. När jag kom in igenom dörren, en bit efter, så höll Niall upp hans händer, gestikulerade att jag skulle gå till honom. Jag log innan jag gjorde som han ville, och han la armarna runt mig, och drog ner mig mot honom "Min vackra fru..." Mumlade han tyst för sig själv medan han försiktigt började stryka i mitt hår "...du betyder allt för mig" Han böjde sig  försiktigt in och gav mig en lång kyss. "Så, du får ta hand om mig nu" Log han, på något sätt skoj samt. Jag höjde ena ögonbrynet innan jag nickade långsamt. "Vart är min smörgås?" Jag himlade lätt med ögonen medan han skrattade. Han slutade däremot skratta när jag ställde mig upp och gick mot köket "Det var som ett skämt, du behöver inte..." Jag avbröt honom snabbt "Nej, du har gjort så mycket för mig när jag mått illa och haft ont. Jag ska vara som din...betjänt" Niall höjde ena ögonbrynet medan han skrattade, på något sätt gillandes "Betjänt?" Jag nickade, nästan lite skrämd av hans ändå så läskiga ansiktsuttryck. Det var som om han planerade något i sitt huvud, vilket skrämde mig en aning. "Jag gillar hur det låter" Han skrattade kort efter och la huvudet på sned med världens bredaste leende. "Så..bara för att klargöra, du gör allt som jag ber dig?" Jag nickade, "Fast att lägga till ett snälla på slutet hade ju inte skadat..." Niall log bredare "Jag trodde det skulle vara tråkigare att ha brutit benet" Även fast han hade en ändå så skoj sam ton, så kunde jag inte ta honom på något annat sätt än seriöst med det där blåmärkena på ansiktet. "Får jag be dig om en sak först?" Frågade jag medan jag hick något steg närmre honom, mackan som vi pratade om att jag skulle göra var helt bortglömd. Han nickade "Och du lovar att säga sanningen?" Han nickade, och hans leende försvann då han började förstå att det inte var något om skoj längre. "Självklart, Nella, bara fråga" Jag bet mig själv i läppen medan jag studerade blåmärkena "Vem har gjort så?" Undrade jag, tänkandes på blåmärkena. Niall tittade på något sätt skamset ner i marken "Nella, det, det spelar ingen roll. Det ända som spelar roll just nu är att den där mackan blir gjord" Nialls leende hade kommit tillbaks, i ett försök att lyfta upp stämningen. Vilket lyckades då jag också började le. Jag himlade med ögonen och log sedan större mot honom innan jag gjorde min väg bort mot köket "Ja, ja, en macka på väg"   

---

Vaaad tkr ni?! :)  vem tror ni att det var och VAAAD tror ni att Niall kommer be Nella göra...?? :)

PS: Tack såå mycket för alla kommentarer på förra kapitlet. men ja, säg vad ni tror ch tyckeer!! :)

//Hilda