"Vad är ditt problem?" Jag tittade upp och såg Mathilda stå där, hon såg lite sur ut. "Han, är mitt problem" mumlade jag ut surt, och återvände sedan till min mobil "Damon?" Jag suckade "Nej, jultomten. Han ger mig inte presenter" sa jag ironiskt, och Mathilda skrattade, hennes underbara skratt fick mig att dra lite på mungiperna jag med. "Där har vi léendet jag har velat ha hela tiden" log hon nöjt, och gick mot mig med ett leende. Jag log lite, jag kände mig nästan inte ens sur längre. Hon satte sig bredvid mig i soffan på vårt rum, men jag knuffade henne ur den "Nej, här är din plats" Jag slog lite lätt på mitt ben och hon himlade med ögonen, men satte sig ändå lydigt ner på mitt ben. Med en nöjd suck la jag armarna runt henne "Men, jag är ledsen för det där med middagen, men vi kan ta det imorgon, va?" Jag nickade kort, jag ville bara få ut det faktum om att hon glömde bort mig ut ur mitt huvud. "Var inte avundsjuk bara" "Jag är inte avundsjuk" protesterade jag och tittade in i hennes ögon. Hon höjde ena ögonbrynet "Nehe? Så om jag gick och satte mig i Damons knä hade det inte gjort något?" Jag skakade på huvudet, även om tanken fick mig att vilja slå till honom. "Okej, då gör jag väl det" Hon tänkte ställa sig upp, men jag släppte inte taget runt henne "Låt mig gå" skrattade hon "Jag låter dig aldrig gå, Mathilda, aldrig!" utbrast jag dramatiskt, och hon skrattade, och lutade sig tillbaka i min famn. Efter att Mathildas skratt hade tystnad, var det helt tyst i hela bussen. "Vi kanske borde gå och lägga oss" Jag nickade lite och pussade henne på kinden "Ja, kom nu din lilla gris" Hon skrattade lite, åt mitt smeknamn på henne "Jag föredrar babe istället för gris, vet du" Jag skrattade lite "Gör du? jag trodde du var min lilla gris" Hon ryckte på axlarna och gav mig ett leende "Så länge jag är din så kan jag väl vara vad som helst"

Jag vaknade av att Mathilda satt på sängkanten, och höll på med sin mobil. Trött satte jag mig upp, bakom henne och la armarna runt mig. Hon hoppade till lite, men log sedan mot mig "Hej..." mumlade hon "Hej" mumlade jag tillbaks, även fast jag visste att man säger godmorgon. "Du var vaken tidigt" påstod jag. Mathilda log mot mig "Klockan är tolv" Jag tittade på henne med stora ögon "Va!?" "Alla är typ ute, vi är dom enda som är inne" Jag lät min blick vandra till fönstret, och hoppade till lite när jag såg att Paul stod utanför fönstret, inte nu direkt utanför och tryckte ansiktet mot rutan, utan han stod en bit bort, fem meter skulle jag tro, och skakade på huvudet, som en slags utan varning. Jag gav honom en arg blick, och lutade sedan tillbaks Mathilda i min famn, för att sedan börja kyssa Mathilda, fortfarande med blicken i hans ögon. Om blickar hade dödat, hade jag varit stendöd nu, kan jag säga. Paul gav mig den mest otrevligaste och argaste blicken jag någonsin sett, och för att göra honom ännu argare la jag armarna hårdare runt henne och drog henne närmre mig. Hon fnissade till lite, vilket gjorde så att min fullaste uppmärksamhet hamnade på henne. "Sluta, vi måste upp, sega inte nu" Hon drog sig loss från mitt grepp och gick och satte sig i stolen. Jag suckade kort, men gick sedan fram till garderoben och drog på mig en tröja och några byxor som jag hittade slängda i en låda. Sedan tog jag fram hårborsten, och började fixa med mitt hår "Louis, snälla, jag vet hur lång tid det tar att fixa din frisyr, rufsa bara till den lite så går vi ut sedan" Jag gjorde som hon sa, och var inte så nöjd med resultatet, medan hon log "Perfekt, kom nu" Hon tog min hand och drog mig bort mot dörren. Jag bara följde efter, det enda min hjärna fokuserade på var att hon höll min hand, och det var nog därför jag snubblade ut ur bussen. Det första vi möttes av när vi kom ut var Harry "Tack så mycket" började han, ironiskt "Nu måste vi bo på hotell bara för att Paul såg när ni två kysstes" Harry gav oss en sur blick, innan han började gå "Harry, vänta, vadå!? Vet pappa?" Han nickade "Han visste det innan jag berättade tydligen, och nu kommer ni att bo på helt olika ställen" Mathilda suckade, och gav sin pappa som plötsligt stod framför oss en sur min. "Japp, så packa era saker, vi har fått sju hotellrum när vi är i Paris, jag på våning tre, Mathilda, våning fem, du och Harry delarrum kan man säga. Det är en dörr som alltid är öppen mellan era rum, Louis, våning ett, du är själv, Liam, våning tre, Zayn, våning tre och Niall, våning tre" Niall gav Paul en konstig blick "Så alla bor på våning tre, förutom Louis som bor längst ner, och Mathilda och Harry som bor längst upp?" Paul nickade "Och bara för att göra det säkert så att dom inte går till varandra, får inte Louis veta vilket rum Mathilda bor i, och Mathilda får inte veta vilket rum Louis bor i. Det är bäst ni börjar packa" Med dom orden gick Paul in i bussen, och jag och Mathilda tittade på varandra.

Hur ska jag kunna klara det här?

Vad tycker ni om att det ska bo på hotell och om kapitlet? :)

//Nellie

Kommentera för mer!!