"Den här filmen är ju läskig!" sa jag, en aning förvånad. Filmen såg inte så läskig ut när vi tittade på fodralet, men det visade sig vara tvärtom. "Det är det är det som är meningen med själva namnet, skräck, film" Harry la till ett skratt på slutet av meningen, vilket fick mig att le. "Den verkade inte så läskig när jag tittade på fodralet" log jag. Harry skrattade "Håller med" Det blev tyst en lång stund mellan oss, och jag vände på huvudet mot honom. Han verkade vara inne i filmen, han hade fortfarande ett leende fast klistrat på läpparna, och hans smilgropar syntes tydligt. Jag började le större vid synen av honom, och han vände huvudet mot mig. Jag tittade genast bort på teven och jag hörde hans skratt. Vi var så skrattfulla när vi var tillsammans med varandra. För min del i alla fall var det nog för att jag är lycklig med honom. "Jag måste typ ha något att äta när jag ser på film" Harry skrattade åter igen "Tjockis" Jag skrattade också. "Jag kan hämta popcorn" Jag nickade och vände mitt huvud mot honom. Vi både log mot varandra, men Harrys leende suddades sakta ut när hans blick åkte ner till mina läppar. Stämningen blev osäker och vi både verkade generade. Mitt leende försvann också och jag började närma mig honom för att kyssa honom, men han ryggade undan och harklade sig. "Jag hämtar popcorn" sa han snabbt och ställde sig upp och skyndade sig ut till köket. Jag suckade och lutade mig tillbaka i soffan. Hur kan det bli så hela tiden? Han vill bara inte. Om han inte vill, så varför tittar han på min mun hela tiden och allt. Min andedräkt kanske stöter bort honom? Jag andades mot min hand och andetagen studsade tillbaka mot mitt ansikte och jag luktade. Inte illa, men jag tog ändå upp en mint tablett från fickan och stoppade den i munnen. Min blick vändes sedan mot köket, där Harry stod framför micron och hade frustrerat sin hand i pannan. Vänta lite, är han frustrerad, är han irriterad och arg? Varför? Jag antar att Harry fick känslan som när någon stirrar på en, för han vände sig om och mötte min blick. Hans blick vilade i min några sekunder innan han vände sig om mot micron igen. Jag kände mig...jag vet inte, tom? Det kändes som att Harry inte ville att jag skulle vara här. Harry kom in klivandes med popcorn påses i handen och kastade den på mig. Jag lät ett tyst "Aj" falla ur min mun och Harry satte sig ner i soffan. "Ingen skål?" Undrade jag. Harry mötte surt min blick innan han ställde sig upp igen. Jag hörde hur han öppnade ett skåp och jag lät min blick söka sig ner till golvet "Fånga" Jag tittade snabbt upp, men hann inte ens reagera förrän jag fått en skål kastad i magen "Va fan, Harry!" Utbrast jag och tittade argt på honom. Han gav inte ifrån sig något ljud alls. Utan bara tyst gick och satte sig i soffan. Såhär är det i princip alltid, vi är nära att kyssas, sedan hittar han en ursäkt att gå iväg, och när han kommer tillbaka är han sur. Jag tömde med en aning våld popcorn påsen ner i skålen. Jag är lätt påverkad, det vill säga om någon är arg, blir jag arg, om någon är ledsen, blir jag ledsen. Harry fortsatte titta på filmen i tystnad, och jag tittade på honom i tystnad. Betraktade varje rörelse han gjorde, i hopp om att hitta en skön ställning. "Sami, sluta stirra på mig" Uttalade Harry, utan att han ens tittat på mig. Jag vände genast bort blicken och föste ner blicken i skålen fylld med popcorn. Utan att riktigt tänka efter hade jag kastat ett popcorn på Harry, som hamnade mitt i hans ansikte och studsade sedan ner i soffan. Långsamt vände Harry sin blick mot mig, och när han väl fått ögonkontakt så letade hans hand efter något. Min blick var fast i hans ögon, och när jag fick ett popcorn i ansiktet, som Harry hade slängt på mig, började Harry le mot mig. Jag log tillbaks, och fnös, en aning på skoj, medan min hand letade sig till popcorn skålen och slängde åter igen ett popcorn på honom. Harry skrattade och slängde tillbaka det. När jag slängt åter igen ett, så ryckte Harry snabbt åt sig popcorn skålen och kastade en i taget på mig "Sluta!" beordrade jag med ett skratt, men självklart slutade han inte. Jag ställde mig upp i soffan, och välte ner mig själv bakom den. Harry gick bara enkelt runt soffan och fortsatte kasta. Jag gapade, och Harry fattade direkt och fortsatte skjuta på mig, fast in i min mun nu. Första kastet hamnade otroligt nog rakt in i min mun. Vi både skrattade, och jag började plocka upp på golvet "Jag gör det sen" suckade Harry med huvudet på sned en aning. "Nej, då blir det aldrig gjort, plus att det var typ jag som orsakade hela kriget" Jag samlade ihop alla popcorn i min hand och gick sedan till närmaste soptunna, vilket var i köket. Jag slängde ner allt, och började sedan gå ut ur köket. Precis när jag stod utanför köksdörren och skulle precis ta det kvar stående steget som krävdes för att gå in i vardagsrummet, men i dörröppningen mötte jag Harry, som precis tänkte gå in i köket. Vi gick in i varandra, och vi både började skratta när vi förstod vad som hänt. I samma sekund som skrattet upphörde insåg jag att det endast var kanske en centimeter emellan våra ansikten. Stämningen blev åter igen osäkert emellan oss och jag kände hur jag blev varm i hela kroppen igenom att känna hans andedräkt mot min hud.  Istället för att det var Harry som backade ifrån mig, gjorde jag det istället för honom, för att förhindra så att han inte blev arg "Se dig för nästa gång, klumpeduns" Harry fnös och himlade med ögonen, på ett skojsamt sätt. Han tog sedan några steg fram mot mig och jag hade inga planer för att backa undan. Han tog ett mjukt grepp om mina armar och stödde upp mig mot närmaste vägg. Hans läppar närmade sig mina och jag kände hur fjärilarna i magen fladdrade runt. Det gjorde nästan ont. Han böjde sig långsamt in mot mitt ansikte, och blundade. Jag blundade också, så jag såg inte hur nära han var. Men när jag kände hur hans läppar snuddade vid mina förstod jag att det knappt var en centimeter mellan oss. Han böjde sig in resten av vägen och började mjukt kyssa mig. Fyrverkerier tog plats i min mage och jag kysste tillbaka medan mina händer utan att jag riktigt var medveten om det vandrade upp till hans hår. Hans händes var placerade på mina höfter och använde nu det för att trycka mig närmre honom. Kyssen avslutades och det ända som hördes var våra andetag, eftersom vi både var ganska andfådda efter kyssen. Hans händer åkte bort från min höft och han gick in i vardagsrummet, in på sitt rum och smällde igen dörren efter honom. Jag stod andfådd kvar i rummet och smälte allt som hade hänt. Harry var arg, det syntes, på hans gångstil. Lite konstigt egentligen att det kan synas på gångstilen, men han var arg. Det tog en tid för mig att fatta, smälta och ta in allt som hänt. Men det var då jag insåg att jag älskar honom. Mer än vad jag kanske borde.                             



"Harry, hej!" Utbrast jag, glatt när Harry synades i dörröppningen. Harry log "Hej" "Kom in" föreslog jag, men han skakade på huvudet, och hans leende suddade med ens bort. "Nej, det var det jag kom för att säga..." Jag tittade oförstående på honom och han mötte min blick och tittade sedan snabbt ner i marken "Sami, jag...jag tycker inte vi borde träffas mer." Det kändes som allt inom mig sjönk, "Vad menar du med det?" "Vi borde inte vara kompisar, vi borde inte se varandra mer." En rynka bildades i min panna "Men v-varför?" Harry suckade och tittade irriterat omkring sig "Det är bara så, okej?! Jag vill inte träffa dig mer." Han vände sedan på klacken och far nerför min uppfart med snabba steg och händerna placerade i fickorna. Jag stängde inte dörren förrän han var utom synhåll. Jag ställde mig med ryggen mot dörren och sjönk ner mot golvet. Han ville inte träffa mig mer? Det högg till i magen på mig vid tanken att inte kunna ringa Harry och prata, eller inte höra hans skratt. Kommer jag vara utan honom helt? Jag kände att jag hade tårar fullt i ansiktet och brydde mig inte om det, alls. Om inte Harry vill träffa mig, vad är det då för menining med att ens bo kvar här?

Jag stod utanför Samis dörr, och höll handen uppe, beredd på att lämna en knackning på dörren. Men det var som att min hand kämpade emot. Jag ville verkligen inte det, men det måste göras. Jag knackade på dörren och hörde direkt hur det började röra sig i huset. Två sekunder senare stod Sami med ett  vackert leende i dörr öppningen "Harry, hej!" Log hon. Jag log mot henne, var hon så glad för att se mig? "Hej." svarade jag "Kom in." Jag hade precis tänkt tacka ja, när verkligheten kom ikapp mig. Påminde mig om varför jag var här.  "Nej, det var det jag kom för att säga..." Hon tittade oförstående på mig, och jag tittade direkt ner i marken. Jag kunde inte se henne i ögonen och säga det. Jag kände att jag hade börjat meningen helt fel och började om den. "Sami, jag...jag tycker inte vi borde träffas mer." Det blev tystnad en lång stund. Jag kände hur hon tittade på mig "Vad menar du med det?" Jag tror att hon förstod, men ville verkligen inte förstå. "Vi borde inte vara kompisar, vi borde inte se varandra mer." förklarade jag enkelt och mötte hennes blick. Fan, fan, fan, fan, fan. Inte den där blicken, hon kan få mig att gå runt hela jordklotet med den där blicken. "Men v-varför?" Nu blev jag arg, på mig själv, för att jag var dum nog att göra det här mot henne, och på henne, för att hon är så söt. "Det är bara så, okej?! Jag vill inte träffa dig mer." Jag gick sedan i snabb takt ut på gatan. Den sista meningen jag sagt var en lögn, och jag var tvungen att gå därifrån för att inte hon skulle se mitt ansikte, som just nu bara skrek att jag var ledsen och arg. Jag kände hur tårar började bildas i mina ögon, men blundade med ögonen hårt för att hålla tillbaka tårarna. Killar gråter inte, det är bara mesar som gråter, intalade jag mig själv. Varför jag sa det till Sami? För att hon är perfekt. Hon förtjänar ingen player till kille, inte ens som kompis. Men det var inte den enda anledningen, också för att hon är hon. Jag har mött sångerskor, modeller, allt möjligt! Men just Sami, en vanlig tjej, vinner mitt hjärta. Men planen nu är att sluta vara med henne i minst en månad, sedan börja vara med henne igen, och då har mina pojkvän-flickvän kärleks känslor försvunnit. Tro mig, det kommer att funka.                                      


"Fan, det här funkar inte" röt jag till mig själv. Jag hade varit utan henne i en vecka nu, EN VECKA! Om det känns såhär tomt när det gått en vecka vänta tills en månad, det kommer kännas hemskt. "Jag behöver sällskap" muttrade jag till mig själv och räckte mig mot min mobil. Jag fattade tag i den och tog den första på nummer listan "Hejsan svejsan!" Svarade Niall, alltid lika trevligt när det gått fem signaler "Hej, Nialler. Vill du göra något?" "Åh, hej Harry! Jag är och bowlar med Liam, men kom du också!" Jag fnös "Bowling? Det var min sista gång när du tappade bowlingklotet på min fot" Niall skrattade "Du skulle tagit emot det" "Jag får helt enkelt ringa någon annan, hejdå!" "Hejdå" Med en utdragen suck la jag på och ringde till Zayn istället. "Vad, Harry?" Svarade Zayn "Hur visste du att det var jag? Är du synsk?!" Utbrast jag och jag hörde Zayn skratta "Nej, men jag har ditt nummer inlagt" "Åh, men vill du göra något?" Zayn gjorde ifrån sig ett besvärat läte "Jag är med Perrie" Jag suckade, då jag visste att dom ville vara ensamma "Jaja, hälsa henne från mig. Jag ringer till Louis" "Gör det, hejdå" "Hej då" Jag la på, okej, Louis är min sista chans. Jag letade upp honom i kontakter och ringde honom. "Morot" svarade Louis som någon sorts utan hälsningsfras "Sallad" sa jag. Det tog fem sekunder, sedan brast både två ut i skratt "Hur är det?" Undrade Louis "Bra" ljög jag "Du?" "Toppen" "Ska vi göra något?" Louis suckade "Jag är med familjen, vi ska ju på tour idag, så det är sista chansen att se familjen på hela den här månaden" Jag suckade också "Jag förstår. Men det känns som att alla har något att gör utom jag, jag har ringt alla" "Har du ringt Sami?" När jag hörde hennes namn fick jag den tomma och ensamma känslan "Mmmm... Måste lägga på. Hejdå" sa jag snabbt "Okej...hejdå" jag la snabbt på och kastade sedan mobilen i golvet. Det här funkar inte, jag måste till Sami.              

  

  

  

  Jag stod utanför hennes dörr och tvekades, som jag gjort en vecka innan. Snabbt gav jag ifrån mig en knackning och grävde sedan ner händerna i fickorna. Sami gick och öppnade dörren, men när hon mötte min blick, så stängde hon den snabbt. Jag stod kvar utanför och stirrade på den vitmålade dörren med en rynkad panna. Jag knackade sedan igen och hon öppnade hastigt "Vad?!"  Jag log, kunde inte tänka på något annat än hur söt hon är när hon är arg. Utan att säga ett ord, så gick jag in igenom dörren, och stängde den sedan bakom mig. Sami såg nästan rädd ut när hon mötte min blick. Jag gick långsamt mot henne och log större, när jag insåg att hon en var nervös. "H-h-harry, v-vad gör du?" Frågade hon när jag tryckt henne upp mot väggen och en centimeter kvarsstod mellan våra ansikten. Mina händer började från hennes hår och åkte neråt längs hennes rygg. Det var egentligen konstig, hon fick mig att känna mig svag. Som att mina knän skulle svika mig vilken sekund som  helst. Hon ryckte sig loss och backade några steg mot dörren. Jag log, än en gång åt henns söthet, och för att jag fick henne att bli nervös. Jag tryckte upp henne mot dörren och min hand räckte sig sedan efter låset, och låste.  Sami såg panikslagen ut när jag hade låst "V-v-v-vad håller du p.." Jag avbröt henne snabbt "Schh, baby, scchh" hyschade jag och tryckte mig närmre henne. "Jag vill veta vad du tänker göra" sa hon, bestämt den här gången. "Inget speciellt, kom bara hit för att hämta min flickvän, du vet" viskade jag åt henne. Jag kunde se att hon rodnade och jag log och pussade försiktigt på rodnaden. "Du ska följa med mig på touren" bestämde jag. Sami tittade på mig "Va?" "Du följer med på touren" Sami skakade på huvudet och försökte puttade bort mig, men det gick inte.  "Nej, jag tänker inte följa med någonstans" Jag suckade "Synd, då blir det en One Direction tour utan Harry Styles" Hon tittade på mig, nästan skräckslaget "Åh, nej, du skulle bara..." "Våga? Jo, jag vågar. Om inte du åker, åker inte jag. Ingen Sami, ingen Harry, så enkelt är det" Sami gav mig en hård blick, och när hon insåg att hon förlorat suckade hon ångerfullt, medan jag log nöjt "Tänker du släppa mig, så jag kan packa?"                 

  

  

Du kan inte vara sur hela tiden" Sami mötte trotsigt min blick "Inte? Vänta och se" Jag suckade och tog hennes hand, men hon drog bort den "Ni kan kliva på nu" meddelade Paul och alla började gå in i bussen. sami nästintill kastade sig in och jag suckade och gick lungt efter henne "Sami!" ropade jag efter henne.  Hon stannade lydigt och vände sig om när hon stod inne i rummet det stod 'Sami' på. "Vad är det?" Hon var sur, det hördes. Jag klev in i rummet och stängde dörren efter mig."Varför är du så sur?" Hon tittade argt på mig "Harry, du har humörsvängningar, kraftig humörsvängningar! Du är glad, sedan är vi nära på att kyssas, du går iväg, och när du kommer tillbaka är du arg. Vet du hur irriterande det är?! Om du bara tycker att vi ska vara vänner, säg det istället för att bete dig så jävla konstigt! Jag har nästan blivit rädd för den arga delen av dig, Harry! Det är sjukt" Jag stod och stirrade på henne ett tag "Okej, du har rätt, jag blir arg av det, vet du varför?" Jag hade tagit tre stora, men bestämda steg mot henne och hon backade tills hennes rygg slagit i väggen. När hon inte sa något, eller gjorde något tecken på ett svar, svarade jag åt henne. "För att jag inte vill, jag vill inte bli kär i dig! Jag har mött alla sorters av tjejer, modeller och sånt. Men du vinner mitt hjärta, det, är sjukt!" Jag slutade nästiltill skrika och jag mjuknade en aning. "Men samtidigt har inte  jag stött på någon som har samma mjuka hår som du..." Jag förmådde mig att sträcka fram handen och röra hennes hår försiktigt, medan jag började radera mellanrummet mellan oss "...och inte eller dom där vackra ögonen som vem som helst kan drunkna i..." Jag tog initiativet och raderade mellanrummet mellan oss helt, så att det inte fanns något mellanrum" ...och inte den personligheten som bara lyser upp allas dagar...."Jag smekte föraiktigt hennes kind "...det är det som gör dig unik, och det är därför jag är kär i dig" Jag började försiktigt le, när jag insåg hur nervös hon var. "Jag är kär i dig, Sami" upprepade jag, men mera bestämt den här gången. Hon mötte min blick och vi både böjde oss in mot varandra för en kyss. Kyssen blev långsam och förblev långsam ett bra tag tills jag började öka tempot. Hon bara hängde på och hennes händer letade sig försiktigt upp till mitt hår, och mina händer förblev kvar på hennes höft. Plötsligt så öppnades dörren och Louis synades i dörröppningen. Direkt så avslutade jag och Sami kyssen och hoppade ett steg ifrån varandra. Jag hoppades innerligt på att Louis inte sett något, men hans ögon vidgades, och han slog handen för munnen i en chockerande gest, så jag gissar att han sett. "Ni...men...vad h...kan...." Louis sökte efter ord, och det märktes att han var väldigt chockad. Jag förstår honom,  ens bästa vän har en annan vän som han haft i ett år, och när han öppnar dörren visar det sig att dom är mer än vänner. Louis backade långsamt ifrån dörren och stängde den efter sig. En pinsam tystnad slöt sig över rummet. "Jag...kanske borde gå och prata med honom" föreslog jag "Ja, gör det" höll Sami med. Jag gick fram några steg och gav henne en puss på munnen "Vi får avsluta det vi höll på med senare" Hon log lite, och nickade. Jag log också och pussade henne en sista gång på munnen innan jag gick ut. Jag öppnade Louis dörr, utan att knacka eller något, som han gjorde. Han satt på sängkanten, ögonen var stora som jordklot och han hade fortfarande händerna för munnen. "Hej..." mumlade jag och satte mig bredvid honom "Säg sanningen, vad är det mellan dig och Sami?" "Tja, vi har något på G, med ett väldigt stort g, men vi är inte tillsammans ännu, vi tar det lugnt i början" förklarade jag som om vi hade varit tillsammans i en månad. "Ta det lugnt? Skojar du? För när jag öppnade dörren såg det ut som om ni åt upp varandra" Jag skrattade "Du, så stort kysstes vi faktiskt inte" sa jag och pekade på honom "Jag trodde ni bara var vänner" "Det trodde jag med, men det verkar som att både hade pojkvän-flickvän känslor för varandra" Han nickade "Får jag säga det till resten av killarna?" Jag skrattade "Varsågod" jag gjorde en gest mot dörren "JAA!" Pep Louis allt för lyckligt och rusade ut ur sitt rum, troligen för att berätta för alla andra. Jag gick direkt in till Sami och bara gick fram och la händerna på hennes höfter. Hon såg rädd ut till en början, men när hon märkte att det var jag log hon "Har du pratat med Louis?" Jag nickade "Vad sa han?" "Att du skulle kyssa mig" Hon himlade med ögonen "Allvarligt" "Han skulle berätta det för alla" Hon suckade. "Skulle han?" Jag svarade inte på frågan "Jag älskar dig" sa jag istället "Jag har vetat det ända sen ett halvår tillbaka" Hon log "Jag älskar dig, och jag har vetat det i tre månader" Jag kysste henne kort  "Vill du bli min?" Hon nickade "Vill du bli min?" Jag log bredare och svarade med ett stort ja. Jag kysste henne igen, fast den här gången mer kärleksfullt. 

One Shoot 1. Vi kommer gå i bokstavs ordning, alltså först Harry, sen Liam, Louis, Niall och Zayn, i olika one shoots. Vi har två frågor om vad ni tyckte :)

//Hilda och Nellie