---

"Niall..." började jag och försökte låta snäll. Han grät, jag har ingen aning om varför. Men han grät. Mycket. Det kan inte vara bra, eftersom han kör bil. Det blir väl suddigt för ögonen då. "...varför gråter du?" Niall bromsade in i en kö, som väntade på grönt ljus. "Gissa" mumlade han medan han öppnade bil fönstret "Jag vet inte varför..." mumlade jag tillbaks och tittade en aning oroat på honom. Han torkade bort tårarna, som rann som jag vet inte vad. "Niall, är..." Jag avbröts av flera bilar som tutade, och det var då jag upptäckte att kön hade upphörts framför oss. Det var grönt ljus och vi var orsaken till att väldigt många bilar stod uppradade bakom oss och tutade."Fan" Gav Niall ifrån sig och började sedan snabbt köra därifrån. Niall svär? Det är absolut inte likt honom. "Niall, är anledningen jag? Är du... arg på mig? Ledsen?" försökte jag och Niall svarade inte. Bara tittade hårt på vägen framför sig, koncentrerade sig för mycket på vägen. "Kan du vara snäll och ge mig servett?" När jag började titta omkring mig efter en servett öppnade Niall munnen igen "I facket på bildörren" Jag tog en servett och gav den till honom "Tack" mumlade han och torkade sig i ansiktet. Jag måste lugna honom, han verkar så stressad och stel. Jag tog tag i hans ena hand som låg slappt ner medan den andra handen styrde ratten. Jag smekte lugnande hans hand med min tumme. "Niall, va inte så stressad" Han suckade ut, som av lättnad och äntligen såg han avslappnad ut. "Förlåt, sweetie" mumlade han. Där kom det igen, sweetie. Är inte det något slags utav namn han kallade mig när vi var ihop? Kommer han inte sluta? "Jag gissar att anledningen till varför jag grät, gör mig ångesfylld." Vi bytte position, att det var han som smekte min hand med sin tumme istället för jag. "Ja, man såg det i din blick" Han lyfte upp sin hand och min föllde  med. Han pussade min hand under en lång stund medan ögonen var på vägen "Niall, vi ä..." "Jag vet..." mumlade Niall "Vi är inte tillsammans längre. Men jag vill ändå kunna göra det här, jag kommer mig inte klara mig utan det" Niall skulle helt klart slå Harry i söthets-poäng-tävlingen. "Vad var det du var ledsen för?" "Är" rättade Niall "Jag säger inte vad, men jag kan säga att jag är väldigt ledsen över det, och ångrar mig tusen gånger om. Det var inte värt det, jag förstår inte ens varför jag kunde göra något så dumt" 

 

 

Vi kom in i vårt hus och jag gick snabbt in. Jag är en aning sur. HUR ska jag kunna glömma Niall när han är så  söt? När han tar min hand, berättar djupa saker för mig och pussar min hand. Jag störtade in i mitt och Nialls rum. Jag tog upp en resväska som var placerad under sängen och började riva ut kläder ifrån min garderob och slänga ner dom i väskan. Jag ska bort härifrån, nu. Jag ska klara mig utan Niall. Jag kan klara mig utan Niall. Kan och ska. Niall ställde sig i dörröppningen och bevakade mig medan jag gjorde mig klar för att lämna honom. "Vad gör du?" undrade han med en lågmäld röst.. "Jag ska sticka härifrån" sa jag bestämt och fortsatte packa. "Ska du... sticka ifrån mig? Lämna mig ensam?" Jag stnnade upp mitt i min rörelse. Han fick det att låta  så hemskt. "Ja, det ska jag" Jag svalade hårt innan jag fortsatte packa. "Vart ska du då?" undrade Niall "Jag vet inte, och jag bryr mig inte eller, bara du inte är där" Jag kände mig så himla taskig, men han var värd det. Han var ju otrogen mot mig. Niall sa inget mer, utan bara stirrade på mig. Jag packade bara några toalett  articklar som tandborste, tandkräm och hårborste plus mina kläder. Jag stängde sedan väskan och bärde upp den och rullade den mot hallen. Niall stannade mig i dörröppningen igenom att pressa mig mot väggen och kyssa mig. Jag kunde inte göra något. Bara blunda och njuta av min och Nialls sista kyss. "Sweetie, snälla, lämna mig inte. Jag kommer inte klara mig utan dig, jag..." Jag puttade honom ifrån mig och gick bestämt mot hallen, tog på mig mina skor, och tog min jacka på axlarna. Jag tittade sedan upp på Niall, som stod kvar i dörröppningen och tittade mig på mig. "Hej då, Niall" Det var inte meningen att det skulle komma ut som enn viskning, det bara blev så. Jag vände mig sedan om och gick ut ur dörren. 

"Hon hatar mig" grät Niall fram. Jag och Liam var hos Nialls hem. Nella hade tydligen lämnat honom för Harry, som Niall beskrev situationen "Nej, hon hatar dig inte" sa Liam lugnande. Niall satt i en position där armbågarna vilade vid hans ben och lyfte upp hans huvud, som ångestfyllt hade händerna mot pannan. "Jo, det gör hon, hon hatar mig, men hon älskar Harry, för han betyder allt för henne" Jag kände att jag bara satt här och tittade på, så jag öppnade munnen "Niall, Nella avskyr dig inte! Hon är ju fortfarande kär i dig" Niall tittade upp på mig  "Hur kan du veta det?" Hans kinder var röda av för mycket tårar, stackars honom. "Det går inte att missa Niall, men tydligen har du gjort det. Så sent  som i förrgår berättade hon för mig att hon älskade dig" Niall hulkade till "Men det var innan vå bråkade" Jag nickade "Jag vet, men en sån stor kärlek till dig kan inte ha försvunnits på två dagar, inte ens en månad" Niall tittade på mig en lång stund, innan hans position, där händerna var i pannan, var tillbaka. Det förblev tyst en lång stund "Niall, hur mycket älskar du henne?" undrade Liam "Tänk dig din kärlek, till allt i den här världen, hela ditt liv, Danielle, allt och alla. Dubbla det sedan tusen gånger om. Till månen och tillbaka en miljon gånger, varenda liten autom i den här världen" Niall sa det  en aning tyst, som om han inte sa det till oss, utan sig själv. "Hon känner lika dant för dig, som Danielle sa, skulle den kärleken ha försvunnit på två  dagar?" Niall mumlade någon knappt hörbart. "Hon älskar dig, Niall" "Om hon gör det, vill jag höra det från henne" Min blick svepte över till Liam, som tittade på mig "Jag går till Nella och pratar med henne" meddelade jag dom. Niall tittade upp såfort jag nämnde hennes namn "Kan du hälsa henne en sak från mig?" undrade Niall och jag nickade "Säg att..." Niall tog ett andetag "...jag älskar henne obeskrivligt mycket, och att jag ångrar allt jag gjorde efter Paris konserten" Jag nickade, men förstod igentligen ingenting, ångrar allt han gjorde efter Paris konserten? Jag gick och gav Liam en puss på kinden som ett hejdå, och Niall tittade  surt på oss. När han saknar Nella kanske det inte är så bra att vi pussar varandra. Jag gick ut från deras hus ´, men kom på mig själv med att jag inte visste vart hon var. Jag drog upp mobilen och gick in på kontakter och ringde Nella, innan jag tryckte mobilen mot örat 

"Hej Danielle" hörde jag Nella efter första signalen.

"Hej, Nella" sa jag "Vart är du?"

"Jag kommer" sa jag, och la på.

  

 

Jag lämnade en enkel knackning på dörren till Nellas föreldrars hus. Hennes mamma öppnade direkt "Hej, Danielle, gissar jag?" Jag log mot henne och nickade "Välkommen in!" Hon öppnade dörren mer och jag klev in och snörade av mig mina converse "Nella är på sitt gamla rum" Att hon använde ordet gamla betyder antagligen att det var hennes rum när hon bodde här. Jag nickade tacksamt mot henne och joggade upp för trappan "Hej"  log Nella när jag klev in i rummet "Hej" svarade jag och satte mig bredvid henne. Det blev tyst ett tag "Jag skulle hälsa från Niall att han älskar dig obeskrivligt mycket och att han var ledsen för det som hände efter Paris konserten" Hon verkade fatta vad jag pratade om och nickade "Om han vill ha ett svar, hälsa att jag älskar honom med och att jag också är ledsen för det, fast att jag försöker gå vidare" Jag nickade en aning "Vad gör du?"  Hon  ryckte på axlarna och såg sin omkring "Packar upp"  Packar upp? "Ska du flytta in hit?" Hon nickade "Det här är mitt nya hem"

 

---

She has a neeew way home!! Vi hade ingen 'Danielles Perspektiv' bild, så vi skrev det istället. Hoppas det går lika bra. Både jag och Nellie har lite slut på idéer så om ni har några idéer så säg dom gärna :)

//Hilda