Förtvivlat, för säkert den femte gången bara den här minuten, lät jag min blick glida ut över fönstret, hoppades innerligt att finna Louis utanför byggnaden, som log och vinkade glatt till mig. Istället såg jag pappa och Marie, tillsammans med hela min släkt stå utanför, och mina små kusiner sprang runt och lekte med all konfetti som redan nu låg på marken. "Oroa dig inte, han kommer" Strök Damon lugnande och tröstande på min arm. Jag mötte hans blick med ett ansträngt leende "Ja, det gör han säkert" mumlade jag tyst fram. Min student, det var det idag. Det var nästan svårt för mig att inse hur snabbt tiden gått, och jag kommer inte klara det om inte Louis är här. Han skulle hinna hit från jobbet, hade han sagt, men nu börjar jag faktiskt tveka på hans ord. I samma sekund började skrikande eka i byggnaden, och det var ett långt tag efter som jag förstod att det var vår parallellklass som började springa ut på skolgården, och deras anhöriga började jubla och kasta konfetti. Jag gav ifrån mig en ångestfylld suck, medan den så kallade kön rörde sig framåt. "Matti, han kommer" försökte Zack trösta mig när han såg min ångestfyllda blick "Ja ,han skulle aldrig missa din student" Tog Leo sina armar runt mina axlar "Jag lovar att han kommer" Jag log mot killarna "Tack hörni, ni har rätt, han vet hur mycket det här betyder för mig..." Log jag, och tog min arm runt Leo också. Ännu en annan klass sprang ut, och paniken slog till mig när jag förstod att det var den sista klassen framför oss, och vi var nästa. Jag såg hur klassen försvann runt hörnet, och jag tittade ut över folkmassan igen. På vägen ovanför skolan kunde man se hur Louis röda bil kom körandes, och jag blev direkt lugn, och började till och med skratta är jag såg Louis desperata ansiktsuttryck. När han hittat en parkeringsplats slet han ur nycklarna ur bilen, och snubblade sedan ur den. Han sprang mot byggnaden samtidigt som han låste bilen, och snubblade ner för backen. Han tittade efter klassen som sprang runt hörnet, och gömde sedan ansiktet i sina händer. Jag knackade lätt på fönsterrutan jag kikade ut igenom, ingen reaktion från hans sida. Jag knackade igen, fast lite hårdare den här gången, och hans huvud lyftes upp och hans blick hamnade rätt på mig. Då började han le lättat, och man såg verkligen lyckan i hans ögon. "Okej hörni, nu vill jag se lycka, skrik högt, spring fort, kom ihåg att det här är er stund, era ögonblick..." Medan en av våra lärare babblade på blev jag förlorad i Louis vackra ögon, så jag blev själv lite förvirrad när Jack snabbt puttade till mig lite på ryggen, och hur några av killarna började springa, vilket jag också gjorde efter ett tag. Lycka, glädje, leenden och högljutt. Fyra ord som jag kommer minnas detta ögonblick på. Min blick släpptes inte från Louis förrän vi hade kommit runt hörnet och han var utom synhåll. Killarna skrek, jag skrek, alla skrek, till och med åskådarna. Felix familj, Leos familj, Jacks familj, Damons, Zacks, Brads, Daniels, Oscars, Noahs, Williams, min, allas. Hälften av mammorna grät, ingen av papporna grät. När vi kom fram till där vi skulle sluta springa, så började vi med en stor gruppkram "Jag kan inte fatta att jag tog studenten" andades Noah "Nej, tro mig, ingen gör det med dina betyg" Noah skrattade, och slog till William på armen. Jag fnissade till "Jag skulle ha hållit tal nu, men jag har inte förberett något..." Så lade jag till ett litet nervöst skratt, killarna skakade på huvudet med ett leende "Så likt dig" Daniels mamma rusade fram och kramade honom "Min lilla gubbe har tagit studenten!" utropade hon, glatt, men ändå sorgset. "Mamma..." mumlade Daniel förnedrandes, medan han försökte få bort sin mamma från honom "Jag borde nog gå till Loui...jag menar min familj" Avfyrade jag ett ursäktande leende, innan jag klämde mig igenom folkmassan, som stod och firade, och skrek på nästa klass som börjat springa. Jag såg min pappa, som log mot mig, men struntade i honom, och sprang rakt in i Louis famn när han kom upp i mitt synhåll. "Grattis, Mathilda!" utropade han, stolt, och glatt. Jag log stort mot honom, innan jag lutade mig in mot honom för en kyss. Kyssen varade länge, tills jag hörde min pappa harkla sig bredvid oss. Då avslutades kyssen, och både jag och Louis vände blicken mot pappa, som bara log mot mig "Grattis, gumman, jag är så stolt över dig" Berättade pappa med en snabb kram "Åh, tack" Log jag, och vände sedan blicken mot Marie, som öppnat munnen "Grattis Mathilda, jag vet att du inte gillar mig, men jag vill bara säga att jag önskar dig all lycka i livet och..." Jag avbröt henne igenom att omfamna henne i en kram samtidigt som jag blundade "Tack, Marie" Mumlade jag fram, då mitt ansikte nästan täckes av hennes lockade hår "Varsågod, Mathilda" Jag avslutade kramen för att avfyra ett glatt leende "Ehm...Paul...jag hade tänkt fråga om jag fick låna Mathilda den här kvällen" Pappa tittade tvekandes på Marie som bara tittade menandes på honom samtidigt som hon log lite "Okej då. Men hon ska vara hemma senast tolv dagen efter" Jag skrattade lyckligt "Får jag sova över?!" Pappa log smått "Ja" Sa han, man kunde höra motviljan i hans ton, men det var inte direkt något jag brydde mig om. Glatt vände jag mig mot Louis, som bara log stort mot mig. "Det här är liksom..." Jag slog ut med armarna i en gest "...en mirakeldag" Louis skrattade smått, och tog tag i min hand medan min blick åkte till den nya och sista klassen som sprang ut. "Jag älskar dig" Berättade han, vilket fick fjärilarna i magen att reagera starkt. "Jag älskar dig med" Log jag, innan jag la armarna runt honom och drog in in honom i ännu en kyss. 

Louis körde in nycklarna i nyckelhålet, samtidigt som han knackade på dörren. Jag skrattade "Louis, det är ingen där, det hjälper inte att knacka" Louis himlade med ögonen, men svarade inte. Han var så tyst, så hemlighetsfull. Han hade nästan inte sagt något alls på bilresan, bara lett hemlighetsfullt. "Louis, vad är det du plan..." Jag hann inte ens säga klart min mening, innan Louis hade öppnat dörren och försvunnit in i mörkret. Förvirrat blinkade jag ett antal gånger, innan jag kikade in. Helt kolsvart. "Louis?!" ropade jag, men fick inget svar. Bara vinden som blåste starkt, vilket fick takpannorna att låta hemskt mycket, och gjorde hela stämningen läskigare. "Louis?!" försökte jag få honom att höra mig igen, men samma resultat. Inget. Jag klev försiktigt in i hans hus, och letade efter lys knappen. När jag precis hittat den, blåste dörren igen bakom mig, och jag hoppade till högt. Min hand fördes tillbaka till lys knappen och tände, men såg bara en tom hall. "Boo bear?" sa jag, lite mjukare denna gången, medan jag tveksamt vandrande in i huset. "Loui?" Jag tände i köket, och precis som hallen, tomt. Helt tomt. Jag vred huvudet mot vardags rummet, innan jag försiktigt klev in i det, och tände lampan. Då möttes jag av något som fick mig att bli ännu mera skrämd. "ÖVERRASKNING!" Helt plötsligt dök Leo, Damon, Felix, Brad, Daniel, Jack, Oskar, Noah, Zack, William, Harry, Liam, Niall, Zayn och Louisfram. Förvånat tittade jag på dom, och började sedan skratta, oförståendes. De stod och väntade på att jag skulle säga något "Ehm...vad gör ni?" Alla skrattade. Och började röra sig fram emot mig. "Vi har en fest" Sa Jack, som om det vore den självklaraste saken i världen, vilket det lite också var. "Grattis!" Harry hade lite problem med smällaren, men sköt sedan iväg konfetti över hela rummet. Min blick mötte Louis "Så dt var därför du var så jävla hemlighetsfull, jag..." Jag hade inga ord för det här, eller jag hade ju ett. Galet. Men jag kunde inte uttrycka det, jag var ju nästan i chock. Samtidigt såg jag massa snacks på bordet, vilket fick mig att bara lämna Louis och gick raka vägen mot tårtan "Så likt dig" Klappade Noah mig på axeln, vilket fick nästan alla att skratta.