Jag satt med mobilen i soffan i lobbyn. Uttråkad som jag var tittade jag på Zacks instagram, och tittade på alla bilder han lagt upp. "Tja, vad gör du?" Jag tittade upp och såg killen som jag gick in i när jag skulle gå in i hissen "Hej..." mumlade jag ointresserat medan jag scrollade lite på mobilen "Du och jag fick inte sådan bra start, jag heter Matthew, och du?" Jag mötte uttråkat hans blick "Mathilda" Han nickade. Sätt dig inte ner, sätt dig inte ner, sätt dig inte ner upprepades i mitt huvud, för det skulle betyda att han ville prata länge. Men min mardröm blev sann när han satte sig ner bredvid mig "Så, kommer du härifrån eller?" Jag skakade på huvudet "Jag vet fakttiskt inte ens vart vi är" berättade jag, nästan helt sanningsenligt. Killen verkade tycka det var jätte roligt, för han verkade inte kunna sluta skratta "Vi är i Berlin" Jag nickade kort "Okej, då vet jag det" mumlade jag. Det blev tyst en lång stund, och till en början trodde jag att han hade gått, men när jag lyfte blicken från mobilen satt han där och tittade på mig med ett stort leende. "Du, jag bor nästan precis här  utanför, vill du följa med till mig?" Hissen plingade till, och Harry kom ut. Han gick mot bordet där en fruktskål var placerad, och tog ett rött äpple som han sakta började äta på medan han bevakade oss "Så, vad säger du?" frågade killen, och jag kom på att jag glömt  att svarat "Du, jag har tio kill kompisar som jag är med typ hela tiden, jag vet vad du menar när du vill aatt en tjej ska följa med till dig" Matthew log "Okej, men då behöver jag inte förklara. Vad sägs om att vi börjar med en kyss?"  Han började närma sig mig för att kyssa mig, och jaag såg Harry i bakgrunden som baara stirrade med stora ögon på oss. Däremot gav jag honom en örfil när han kom för nära. Han skrattade smått och tog sig för kinden "Ouch!" Jag kunde inte låta bli att börja skratta själv, den här killen var  inte normal alltså. Vem skrattar när någon slår en? "Åh, så här sitter ni och skrattar" Min pappa dök upp, och tittade på Matthew. Harry dök också upp och ställde sig bakom Matthew, och gav Matthew ett nöjt leende "Vad heter du?" undrade pappa "Matthew, ursäkta om jag stör Mathilda" Pappa skakade på huuvudet "Nej, du fick henne att skratta" Harry tittade förvånat på papa "Ska du inte skälla ut honom? Jag har paxat Mathilda" Pappa verkade ignorera honom "Hur gammal är du?" "Jag är sjutton" "Så du går fortfarande i skolan?" Han nickade "Andra året på gymnasiet" Han nickade "Okej, du ska dejta Mathilda" Jag tittade med stora ögon på pappa "Va!?" Matthew log mot mig "Ja, ni får dejta, Matthew verkar väl som en bra killle" Jag suckade "Han skrattade när jag gav honom een örfil! Vet du vad? Jag är trött på att du ska bestämma vilka jag ska dejta och inte, det är mitt liv, och jag bestämmer!" Jag ställde mig upp i soffan och stötte hårt in i Matthews axel när jag gick förbi honom, vilket fick Matthew att le diskret. Gud, killen hade ett allvarligt problem. Snabbt gick jag in i hissen, och tryckte upprivet på andra våningen. Pappa trtängde sig in  i hissen, innan hissdörrarna stängdes, och jag suckade "Jag får inte dejta Louis, men jag tvingas dejta Matthew och Harry, det är inte rättvist!" "Du behöver inte dejta Matthew eller Harry, du kan dejta Niall! Eller vem som helst förrutom Louis!" Jag suckade "Vad rör det ens dig?" "Du är min dotter, du ska inte vara ihop med en alldeles för gammal kille för dig! Dessutom är han inte bra för dig, jag försöker hjälpa dig att hitta en bättre kille, Niall, Harry eller den där Matthew!" Jag suckade, igen. "Okej, vet du vad? Låt mig bara vara!" utropade jag surt innan jag klev ut ur hissen, och rusade mot Louis rum. Jag orkar verkligen inte med pappa, jag vill inte ens se Matthew igen, och jag vill inte att Harry ska hålla på såhär och säga att han har paxat mig. Jag vill bara fly från alt nu. Jag knackade på Louis dörr snabbt, och många gånger. Jag hörde hur dörreen låstes upp, och innan han hann öppna, så slängde jag nästan upp dörren och slängde mig i hans famn. "Matti, hur är det?" Han kramade tillbaks, och jag hörde sedan hur han stängde dörren. "Louis, vi rymmer" Han avbröt kramen föör att titta in i mina ögon "Va?" "Vi rymmer, precis som du sa, bara du och jag" Han började le "Verkligen?" Jag nickade stort "Ja, vi rymmer så snabbt som möjligt"