"Pappa hittade en annan kille, och sa att jag skulle dejta honom och allt. Och sen det där med Harry och Niall, jag fick nog antar jag. Jag vill bara bort ifrån allt nu" mumlade jag samtidigt som jag lutade mig mot honom. "Vad har han emot mig egentligen?" "Du är fem år äldre än mig, och jag är ju sexton, vilken reaktion hade du förväntat dig?" Han suckade, och kramade om mig "Det är klart, men nu, kommer det bara bli du och jag" Jag nickade "Låter som ett paradis om du frågar mig"

 

 

Jag gick långsamt och placerade det bredvid kortet. Jag gick mot fönstret, och öppnade det långsamt, innan jag stack ut huvudet. Vinden var det första jag mötte, och jag andades in natt-luften. Jag tittade nöjt tillbaka på rummet, innan jag log mot det. "Ses aldrig mer" viskade jag till rummet, innan jag i en smidig rörelse hoppade ut igenom fönstret på stuprännan, och tog brandstegen ner. 

 

Min rädsla, och oro var stor, men allt bara blåstes bort när jag såg Louis, också med en ryggsäck, som log mot mig stort. "Tja, baby" log han tyst, och jag log tillbaka. Det enda man hörde var några syrsor som gnisslade, och vinden som blåste i trädtopparna. Det var väldigt mörk ute, men jag kunde ändå se hans vackra leende och gråa ögon. "Tja" Han gick mot mig, och kramade om mig. Jag stängde ögonen och kramade tillbaks hårt, fortfarande med ett leende på läpparna. Kramen avslutades, och han tog istället min hand och vi började gå tillsammans bortåt. "Vart ska vi?" Han ryckte på axlarna, och tittade upp mot månen, som var väldigt synlig. Den såg nästan dubbelt så stor ut, och stjärnorna lyste starkt. "Jag vet inte, men tycker inte du det är skönt? Vi vet inte vart vi ska, vi låter bara fötterna ta oss dit det är meningen att vi ska vara" Jag gav ifrån mig ett skratt, vilket fick Louis att titta på mig med ett leende "Sen när började du blå så poetisk?" Han log "Jag har alltid varit det, baby, det är bara du som inte lagt märket till det" Jag fnös och tittade ut över alla hus, som det verkade vara helt kolsvart i "Yeah, right" mumlade jag, för mig själv mest. "Men gå inte så himla långsamt din gris, de kanske har upptäckt att vi är borta och jagar efter oss nu" Jag trodde aldrig att jag skulle vara glad över att få höra din gris, men det var jag, för jag hade saknat Louis konstiga så kallade förolämpningar. Fast jag blir ju varken blev arg eller ledsen av dom, utan bara glad, så jag vet inte om man ska kalla det förolämpningar, mer konstiga smeknamn. "MATHILDA, DET ÄR EN MAN EFTER OSS MED EN KNIV, SPRING!" Louis började springa snabbt, och det tog ett tag för mig att fatta vad han sagt, när jag väl fattat det, skrek jag och började springa. Det oroade mig enormt mycket att han var långt före mig, även fast jag visste att han sa det bara för att få fart på mig "Louis!" pep jag skräckslaget. Han bara skrek högt och sprang, "Du är världens sämsta pojkvän!" skrek jag efter honom, även fast jag log lite. Gud, jag älskar den här killen. Det är exakt så jag brukar göra med mina vänner, och sedan skratta åt hur de får panik, de hatar det, men jag älskar att göra så. Nu får jag smaka på min egen medicin gissar jag. "Du är världens bästa flickvän!" ropade han tillbaka, innan han stannade, och väntade in mig. Jag sprang mot honom, och han höll ut armarna, som för att ge mig en kram. Däremot sprang jag rakt förbi honom, och skrek "DEN SOM ÄR FÖRST TILL LYKTSTOLPEN ÄR BÄST!" Jag hörde hur Louis skrattade bakom mig, innan han började springa. Han stötte löst till mig i sidan när han kom ifatt mig. Jag skrattade år hans patetiska försök att få mig att ramla, men gjorde ändå samma försök tillbaks. Det som började som en fånig lek förvandlades plötsligt till en kamp på liv och död. Han tog tag i mitt ben, och jag ramlade ner på marken, men jag försökte direkt hitta fotstöd med fötterna för att ställa mig upp. Tillslut kom jag upp, och sprang snabbt mot Louis, och gjorde krokben för honom. Han föll ner i leran, och jag skrattade. Han skrattade också, även fast hans dyra kläder var helt förstörda. Han snubblade sig upp ur leran, innan han sprang mot mig. Jag däremot hade nästan inte en tanke på att springa, då jag skrattade så mycket så jag själv nästan ramlade omkull. Jag blev tacklad av Louis, så vi både rullade i leran, och han hamnade på mig, rakt framför lyktstolpen. Vi både skrattade, innan han böjde sig ner och gav mig en kyss. Som varje gång vi kysser varandra, skapades det fyrverkerier i min mage. Efter kyssen log vi både stort åt varandra "Och Louis?" Han nickade "Vad?" Jag log ett busigt leende, samtidigt som jag sträckte ut handen och rörde lyktstolpen. "Jag vann"

---

She won! Men vad tycker ni?! :D 

Publicerade inlägget på natten, var stolta! 

Vad tror ni kommer hända? ;) Comment, please!

//Hilda