"Babe" Jag väcktes ur mitt djupa tänkande kring allt som störde mig, vilket just nu bara var runt min pappa "Ja?" Jag mötte Louis blick, och han log mot mig "Du följer med på konserten, va?" Han gav mig en mjuk puss på munnen "Ja" mumlade jag ut, även om jag inte alls planerat det. Han fick alltså som han ville mot att han gav mig en puss på munnen. "Toppen, sätt på dig något snyggt" Jag tittade fejk förolämpat på honom "Va? Åh, så det jag har nu är inte fint?!" Han skrattade, åt min desperata röst. "Jo, det är det, men sätt på dig något formellt, en klänning vore toppen" Jag höjde ena ögonbrynet mot honom medan han vandrade mot soffan "Vad spelar det för roll?" Han satte sig i soffan med en suck, innan han mötte min blick "Det bara gör det, du får nog veta på konserten" Jag nickade smått, misstänksamt, och hoppade till när dörren till bussen slängdes upp och pappa stormade in "Ni två pratar inte med varandra!" Jag tittade ner i golvet "Eh, jo, det gör vi" berättade Louis undrandes. Med ett skratt mötte jag Louis blick "Han menar att vi inte får" Han rynkade pannan "Varför inte?" Hans frågande blick gled över till pappa, som gav honom en hård blick "Har du redan glömt bort att ni stack iväg i Berlin? Betyder hon så lite för dig?" Louis tittade surt på min pappa "Hon betyder allt för mig, den dagen var en av dom bästa dagarna i hela mitt liv, jag kommer aldrig glömma det." Pappa bara himlade diskret med ögonen "Mathilda, ska du med på konserten?" Jag nickade, och ställde mig upp "Jag ska bara hitta en klänning att ha" Louis log mot mig, medan pappa gav mig en förvirrad blick "Klänning, varför då?" "Jag har ingen aning, men jag får veta det på konserten" Jag lämnade därmed en förvirrad pappa och en leendes Louis i vardags rummet och gjorde min väg mot mitt eget rum.