"Kent?" Ekade han med en orolig stämma. Kort nickade jag innan jag bet mig själv löst i läppen och väntade på hans reaktion. Han stod helt stilla, och bara stirrade tomt in i mina ögon "När?" Undrade han stelt, medan hans blick låg kvar i min "När vi tappade bort varandra igår" Mumlade jag fram "Fan, jag ska döda den jäveln..." Mumlade Niall för sig själv, och hans blick utbyttes genast från en orolig blick till en arg, och ilsken.

"Niall, ta det lugnt" Försökte jag lugna honom och tog tag i hans hand. Direkt drog han bort den "Hur ska jag kunna vara lugn när någon har gjort dig illa!? Varför sa du inget?!" Jag stirrade in i hans arga, och besvikna ögon. Jag förblev tyst och stirrade ner i marken "Litar du inte på mig!?" Jag gjorde inget alls för att bekräfta att jag hört. "Vart bor han!?" Det blev tyst en lång stund medan Niall väntade på svar, men han fick inget

"Nella!" Han tog hårt tag i min arm och skakade lite, för att försöka få mig att säga något. Däremot tog han inte så hårt så det gjorde ont, som Kent gjort, utan lite mer försiktigt. Jag suckade för mig själv, det var kanske en dålig idé att berätta, han verkar ju helt urflippad nu och skriker på mig. "Jag skulle aldrig berättat för dig..." Mumlade jag tyst, medan jag drog bort hans händer från mig och började gå mot badrummet, för att göra rent
såren som Kent åstadkommit.

Jag tog den salvan som Niall fått av Paul när vi var på touren och han blev slagen av dom dära killarna.

Den hade hjälpt honom bra, så jag hoppas att samma sak skulle hända med mig. Medan jag krånglade med att öppna förpackningen såg jag i ögonvrån hur en gestalt stod i dörröppningen. Däremot blev jag inte rädd, då jag visste att det var Niall "Ska jag hjälpa dig?" Jag blickade snabbt upp på honom, och han gav mig ett svagt leende. Jag hann inte svara förrän Niall hade gått mot mig, och stod nu bredvid mig. Enkelt öppnade han förpackningen som jag hade haft så mycket problem med, innan han började stryka ut lite salva försiktigt vid blåmärkerna.

"Nella, jag är ledsen att jag skrek på dig. Jag är bara så upprörd, det gör bara så ont att veta att någon har gjort dig illa" Berättade han, med lidande i rösten. "Det gör inget, jag borde berättat tidigare, det är bara det att..." Jag avbröt mig själv i meningen, och Niall verkade märka det och tittade upp från såren till mig. "Vad?" Jag suckade "...han sa, att om jag berättade för sig skulle vi båda få lida" Han tittade på mig länge, innan han gav ifrån sig en suck han med, och smekte mig försiktigt på armen. "Sweetie, det är bara något han säger, för att få dig att inte berätta det. Han vet inte vart vi bor" Jag blickade upp på honom "Säkert?" Han strök ut det sista av salvan på såren, innan han omfamnade mig i en kram "Ja, så kan vi anmäla honom till polisen nu?" Jag skakade snabbt på huvudet "Varför inte?" Undrade Niall med en bekymrad rynka i pannan "Jag vill bara inte, Niall, snälla förstå"

Niall skakade på huvudet "Sweetie, jag tänker ringa polisen ändå. Ledsen, men han har ju skadad dig igen, jag vill inte oroa dig, för det är inte säkert att det kommer hända, men tänk om det händer igen? Dessutom kan fler personer råka ut för honom." Jag tittade olyckligt på honom "Nej, Niall, snälla..." Kved jag.

Niall log som ett 'ledsen' innan han gav mig en mjuk puss i pannan innan han började gå mot telefonerna. Jag kände mig i panik, Kent hade många gånger uttryckligen berättat vad som skulle hända när han släpptes ut från fängelset om jag ringde polisen. Jag vill inte tillbaka till Kent, inte tillbaka till all konstakt smärta jag behövde gå igenom. Dessutom kanske han gör något mot Niall, och det är där gränsen går.

Snabbt smög jag ut ur badrummet, och mot telefonerna där Niall stod med telefonen mot örat. Jag gick raka vägen fram till telefon jacken, innan jag så tyst jag kunde drog ut en av dom. Jag tittade sedan upp för att titta om det påverkat telefon samtalet något. Niall tittade bekymrat ner i telefonen

"Hallå?" Jag gick mot honom "Verkar som att stormen slog ut telefonledningarna" Försökte jag skylla det på vädret, och försökte spela oskyldig. Niall mötte min blick innan den åkte ner i telefonen igen

"Ja, antar det..." Mumlade han fram, innan han ställde tillbaka den i stället. Inombords andades jag ut, medan jag på utsidan fortfarande
spelade så oskyldig jag kunde.

"Nella jag mår grymt dåligt av det här" Berättade Niall med en lidande ton "Av vad?" "Det här, att Kent kan dyka upp vart som helst och göra dig illa. Jag hatar det" Jag tittade upp från min macka till Niall

"Sötnos, kan vi prata om något annat?" Niall nickande förståendes, och började sedan le "Vad önskar du dig på din födelsedag, då?" Undrade Niall medan han nyfiket tittade på mig. Jag tittade oförståendes på honom, min födelsedag?

Jag slog handen för pannan när jag insåg att det var min födelsedag om tre veckor "Just det, min födelsedag..." Mumlade jag för mig själv "...men det är ju nästan en halv månad kvar tills den så du behöver väl inte veta nu" Niall ryckte på axlarna medan han tog ett bett av sin macka "Bra att veta i förtid" Jag log kort mot honom "Kommer det regna imorgon med?" undrade jag medan min blick vandrade ut igenom fönstret

"Tror inte det" Mumlade han till svars medan han ändrade position i soffan .Det blev tyst i rummet vi var i.

Det var lite utan en skön tystnad, vi bara låg och tittade på varandra. Niall log, av någon okänd anledning "Du är så vacker, vet du det?" Jag gav honom ett kort leende innan jag la ifrån mig min macka gör att luta mig över hela soffan och lägga mig på honom. Våra läppar möttes i en passionerad kyss och hans händer hamnade runt min midja och tryckte mig närmre honom. Ingen av oss sa något mer efter kyssen, jag bara låg med huvudet vilat mot hans bröst och tittade upp på hans söta ansikte. Han drog sina armar runt mig, och log stort mot mig

"Säg att du är min" Beordrade han med ett leende på läpparna "För alltid" Fyllde han i. Jag log tillbaks, medan jag lät en fjäderlätt puss placeras på hans läppar "Jag är din, för alltid"