Hon stod som förstenad och stirrade på mig i chock medan tårar letade sig till hennes ögon, likaså jag. Tillslut så slängde hon armarna runt mig och kramade mig hårt medan hon grät högt på min axel, och jag gjorde detsamma. "Where have you been!?" grät hon ut, vilket fick mig att gråta mera. Jag hade saknat hennes orolighet "Don't you realize how worried we´ve been! We thought you were kidnapped! Oh my god, I am so
happy to see you. How are you? Are you hungry? Tired? Tell me everything! Oh god I've been so worried..." Jag skrattade humorlöst för mig själv "Mom, calm down, I will tell you, but you need to calm down" Hon grät floder, och när jag säger floder, så menar jag floder. Tårarna rusade ner för hennes kinder, och hennes ögon blev helt röda och hennes kinder svullna efter alla tårar. "Tell me! Now! God I've been so worried..." Hon upprepade 'so worried' för sig själv några gånger och kramade mig så hårt så att jag nästan tappade luften. "I've told you mom,
calm down" Det kanske är lite för mycket begärt av mig som kommer hem efter all denna tiden och förväntar mig att hon inte ska gråta, men jag vill kunna berätta allt utan att ha en gråtandes mamma i bakgrunden "Carl!" Skrek hon plötsligt emellan tårarna, vilket fick mig att hoppa till, och min pappa kom joggandes ner för trappan, och stannade hastigt när han såg mig. "Olivia?" Nästan viskade han fram, innan han sprang fram till mig och kramade om mig "My little girl! We've been so worried! We thoght that...that...I am so happy to see you, where have you been?" Nu började min pappa gråta, vilket var en väldigt, väldigt ovanlig syn, jag hade aldrig sett det. Jag nästan bara stirrade i chock medan mina två föreldrar grät framför mig. Jag skulle tröstat dom, men vad ska jag göra för att göra det? "I got kidnapped..." Mumlade jag fram, tyst, men högt nog för att dom skulle höra då dom både tittade upp på mig "What?" viskade min mamma fram "I got kidnapped" upprepade jag
en aning högre. Det blev tyst. Man hörde bara vinden som tog tag i trät på huset och fick det att knarra. "Who? Why!? What did he do!?" Min mamma verkade ta för givet att det var en han, tja, hon var ju rätt. Min mamma började gråta medan min pappa torkade tårarna och strök min mamma försiktigt som tröst på ryggen. "Come in, Olivia, it must be freezing out there, and when you get in you have to tell us everything" "I'd
rather stay outside, actully..." mumlade jag lågmält "Okey, well tell us" Sa min pappa otåligt "Okay so... I was on my way home from Emelie. There was a van that was following me, when I walked faster, it drived in my speed. So...I tried to take the forest way, you know, the one after the school? But then there was a guy who must been following me, and then I got dragged in this van... I woke up in a cellar to a house and...yeah...there´s where I've been spending all this time..." Mumlade jag tyst, och försökte undvika detaljarna om allt som hänt emellan. Toby, Hayes, Niall, Liam, Louis, Zayn, Miranda, Alex...Harry. "But how did you get home?" Undrade min mamma när hennes tårar börjat lugna ner sig "Well, there was this guy...he...um...he helped me escape from there, and gave me food, took care of me, and drived me home" Min mamma började gråta igen. Jag ljög faktiskt inte, han hade ju räddat mig och tagit hand om mig. Jag bara inte nämnde den lilla detaljen
att det var han som var en av dom som kidnappade mig. Då började jag komma ihåg Harry. Jag vände mig om och såg Harry stå och titta på med ett litet leende, jag log tillbaka kort innan jag vände mig mot min mamma och pappa igen. "And this guy, his name is Harry..." Jag vände mig om mot Harry "Harry..." Mumlade jag tystlåtet mot honom. Han verkade förstå och gjorde snabbt sin väg och ställde sig bredvid mig och
gav mina föreldrar ett litet leende "...and he is my boyfriend" Min pappa's ögon vidgades en aning medan min mamma bara fortsatte gråta "Harry...Thank you so much!" Hörde jag min mamma's svaga röst. Jag såg hur skylldighet uppenbarades i hans ögon, han verkade känna skuld för att det var han som kidnappade mig... "It...it is alright..." mumlade han tyst "Oh, I am Sandy Johnsson" Harry räckte artigt fram handen
"Harr..." Mer hann han inte förrän min mamma hade anfallt honom i en stor kram "Harry Styles" Avslutade han och la armarna runt henne med. Min mamma började gråta tyst igen, och Harry strök hennes rygg sakta, verkade lite osäker vad han skulle göra. Tillslut avslutade min mamma kramen. Jag tror inte ens JAG har haft en sån lång kram med Harry... Min pappa skakade stelt hans hand. Min pappa har inte riktigt
gillat hela denna 'dejting' saken mellan mig och killar. Men han gav Harry i alla fall en sak som han aldrig gett mina andra pojkvänner, ett leende, som Harry direkt besvarade. "Olivia, hunny, you must be really tired, come in" Jag gick in i mitt hus, och Harry log mot mig "Goodnight, Olivia" Log han, och ville inte direkt pussas eller kyssas framför mina föreldrar. Han vände sig om för att gå mot bilen "Harry,
where are you going?" Frågade min mamma "To the car" "Are you going to sleep in the car?!" Undrade min mamma förvirrat "Yes, it's v..." "No, Harry, you can sleep in here, come in!" "Oh, I don't want to intrude, Mrs. Johnsson, it really is alright..." "No, Harry, you won't intrude. It will be a pleasure to have you here" Min mamma öppnade dörren lite mer, som att signalera att han skulle in vare sig han ville eller
inte. Harry log tacksamt, och vände sig om och låste bilen "Thank you, Mrs. Johnsson" "Oh, please call me Sandy, Harry!" Utbrast mamma glatt, och log mot oss stort, och stängde dörren efter honom "Well, her brother, Oscar isn't home, so you can take that room..." Jag avbröt
henne med en rynkad panna "Isn't Oscar home?" Hon skakade på huvudet, och andades in "Harry, what about you and Olivia share bed? You can go first, it's on the second floor, the door to the right" Harry verkade förstå att vi behövde prata i enrum och han nickade förståendes och gjorde sin väg uppför trappan. "Olivia...Oscar, he... He hasn't really been home, since he found out you were lost. He answers the phone one
time in three weeks, and when he does he... he sounds so guilty, do you know if Oscar have anything to do with this...you know, the kidnapping?" Jag skakade på huvudet, uppenbarligen så ljög jag, men mamma verkade inte märka det. "Okay...well, you can go up to Harry..." Jag nickade kort, och tyst innan jag ljudlöst tassade upp för trappan. Jag öppnade min dörr och fick se Harry som tittade runt på väggarna i mitt
rum, på tavlorna. "Is that you?" Han nickade mot ett foto på mig och Emelie när vi var sex, och vi hade precis vunnit en ätar tävling. Vi både hade paj runt våra munnar och vi log stort. Jag log "Yes...I know, it's awful..." Han skakade hastigt på huvudet "No, it's really cute actually" Jag suckade "I miss her" "We'll visit her tomorrow" Jag log när Harry sa 'We', innan jag nickade "Yes, we have alot to do tomorrow. We need to see Emelie, report to the news and police that I am back, and Oscar have some explanation to do."