Bilens däck rörde sig snabbt nerför backen på vägen vi åkte på. Destinationen visste jag inte riktigt, men så länge det var Niall som körde spelade det inte riktigt någon gång. "Vart ska vi egentligen?" Frågade jag, då jag faktiskt bara suttit mig i bilen när han sa det, utan att fråga varför. "Det får du se" Berättade han bara kort med ett leende på läpparna. Tankarna om Niall och den där tjejen kunde inte sluta vandra i mitt huvud. Niall var säkert otrogen igen, vad skulle jag gör då? Lämna honom? Vi är ju gifta! Hur kan han göra något sånt?! Mitt i mitt tänkande så släppte Niall en handen från ratten och la den på min hand. Jag ryckte genast bort handen och flyttade så långt bort från honom som möjligt, då vi var i en bil. Niall tittade oroligt på mig "Okej, Nella, du har betett dig såhär nästan hela dagen, vad är det?" Jag suckade tungt, och lät orden bara falla ut ur munnen "Vem var den där tjejen?" Undrade jag tyst, men ångrade mig direkt efteråt. Jag vände huvudet mot honom för att titta om han hört något, hans reaktion. Han tittade bekymrat på vägen. Fint, han hörde. Hans blick mötte sedan min snabbt och landade sedan på vägen igen "Vad menar du?" Eftersom han hört, tänkte jag inte vifta bort det "Tjejen, du pratade med på telefonen igår kväll? Vem var det?" Niall suckade "Vad tror du om mig? Att jag har varit otrogen mot dig igen?" Ja, tänka sig att det gör jag. Finns liksom ingen annan förklaring. När han såg mitt ansiktsuttryck suckade han återigen "Babe, den där gången på konserten, det var ett misstag, okej? Det var bara så att du var inte där, jag behövde någon vid min sida. Sen gick hon bara fram och kysste mig, jag kysste tillbaks, jag vet faktiskt inte varför. Om jag skulle kunna vrida tillbaka tiden skulle jag göra det. För att visa det för dig kan jag göra vad som helst, jag kan raka av mig allt mitt hår, vad som helst. Det var bara ett misstag, och jag ångrar det oändligt mycket. Du vet att du är den ända i mitt liv, jag bryr mig om dig. Jag är ledsen för det. Men nu har jag lärt mig att jag inte klarar att vara utan dig, och jag skulle aldrig någonsin göra det stora misstaget igen" Jag låtsades som om jag inte hörde något, utan lät min blick nonchalant åka ut igenom bilfönstret. Inte ens efter den långa förklaringen hade han övertygat mig. "Vem var det då?" Undrade jag snabbt "Det kan jag inte säga" Suckade han tungt. "Då finns det inget bevisat,  Niall" Mumlade jag tystlåtet, en aning besviket. Att han inte anförtrodde mig med att säga det, jag trodde han litade på mig. Jag kände mig inte bara besviken, utan sårad.