Vi både fnissade, när vi tänkte på exakt samma sak. Jag låste upp mobilen, och slog in Danielles enkla kod, 5555. "Okej, så vad ska vi skriva?" Undrade Perrie "Något sjukt" "Godmorgon din omogna banan med extra vispgrädde?" Jag fick anstränga mig för att inte skratta rakt ut, likaså Perrie, så det blev som små fnissningar. Jag knappade in det hon sagt, innan jag skickade, vilket fick oss både att gräva ner våra ansikten i kuddarna. "Danielle kommer döda oss när hon vaknar" Fnissade Perrie fram. Jag kunde inte hindra mig från att skratta mer, men vi både slutade skratta när ett sms ramlade in i mobilen och vi läste med nyfikenhet.

Vi log, "Skriv bara något sjukt om något" Jag nickade instämmande.

Perrie fnissade när hon läst klart, "Det där blev komplicerat" Jag fnissade "Vad gör ni?" Vi både tittade skrämt på varandra när ni hörde Danielles röst "Inget" Danielle tittade storögd på oss "Det där är min mobil!" Hon kastade sig efter den, och började läsa meddelandena. Medan jag och Perrie skrattade som besatt, drog Danielle häftigt efter andan "Nej, nu är ni så taskiga! Han tror att jag fått en kokosnöt i skallen!" Jag skrattade mer åt hennes sätt att beskriva att hon var galen "Jag vet inte vad jag ska skratta mest åt, hans reaktion till meddelandena eller det faktum att han heter gullegris på din mobil" Skrattade jag fram, och alla tre skrattade mer. Danielle fnissade "Jag fick ett svar" Jag och Perrie kastade oss fram för att läsa det 

Alla skrattade "Jag berättar att det var ni" Sa Danielle innan hon började skriva på mobilen "Jaja..." Mumlade Perrie, innan hon suckade lätt, och gosade ner sig i sängen. Min mobil, som låg på soffbordet, började vibrera. Jag ställde mig upp från sängen, och gick fram och tog den. 

Niall. Jag log för min själv, innan jag svarade "Hej" Log jag "Hej" Hörde jag hans röst, vilket fick mig att le stort, samtidigt som fjärilarna i magen väcktes till liv. Han andades in "Idag händer det" Jag log för mig själv "Jag är så lycklig" "Det kan ändå inte slå mitt rekord" Jag log smått "Inte? Jag h..." Jag avbröts av något i bakgrunden "Niaaaaaallll, vem pratar du meeeeeed?!" Jag hörde han sucka "Åh nej" Jag skrattade "Nella! Är det Nella?! Hej Nella! Hör du mig?" Jag fnissade "Ja, jag hör dig" "Hur mår du?" Undrade Louis "Louis! Ge mig tillbaka min mobil!" Jag hörde hur dom sprang runt i rummet, sedan hur någon annan tog luren "Hej igen, Nella, ehm, det var Louis inte jag" Jag log "Jag förstod det" "Vem pratar han med?" Hörde jag Harry i bakgrunden "Nella" Svarade Louis "NIAAALLL, DET ÄR DIN FLICKVÄÄN SOM PRATAAAR, VEM PRATAR DU MED I TELEFOOONEN?!" Tjöt Harry, med en väldigt ljus röst, i hopp om att jag skulle tro att set var en annan tjej där. Niall suckade, innan jag hörde hur han låste någon dörr. "Jag gick in i badrummet och låste" Berättade han, och hans röst ekade mellan väggarna "Bra" Log jag "Men, hur mår du, sweetie? Jag saknar dig" De tre sista orden sa han lite tystare, med en liten sorgsen ton. Jag log "Jag mår bra, men jag saknar dig med" "Jag kunde nästan inte sova inatt utan att du var bredvid mig" Jag log "Du är så söt. Men Niall, tycker du jag tar upp mycket plats i sängen?" Han tvekade lite "Inte så mycket" "För Danielle och Perrie tvingades ligga på golvet" Niall skrattade. "Jag älskar dig" Sa han plötsligt, väldig stor kontrast mellan samtalsämnena. "Jag älskar dig med" 

 

 

Jag stod vid altaret, och stirrade nervöst på Liam, Zayn, Louis och Harry. De hade alla kostymer, och tittade bortåt där Nella skulle komma gåendes. "Åh, jag är så nervös, jag kommer vara med henne för alltid. Jag är så lycklig men ändå så nervös, tänk om jag gör något fel" Louis tittade menandes på mig "Niall, käften och vänd dig om" Han tog tag i mina axlar och vred mig mot gången. Där var hon. Den vackra klänningen satt perfekt på henne, hon var vacker som alltid. Nervositeten rann av mig, och jag synade henne uppifrån och ner med ett leende. Hon log tillbaka. Just då försvann allt runt omkring oss. Det var bara hon och jag, när hon gick mot mig. Vinden blåste lätt i hennes hår, och jag kunde verkligen inte släppa blicken ifrån henne. Jag tror det var bara jag som såg, att hon var väldigt nära att ramla i de höga klackskorna. Jag började le, och tittade ner i marken, för att försöka dölja att jag höll på att börja skratta.