"Har jag någonsin sagt hur vacker du är?" Med ett leende mötte jag hans blick, skakade sedan på huvudet för mig själv innan jag tittade ut över allt folkvimmel. Vi var på ett tydligen väldigt känd torg, där det fanns lite allt möjligt. "Det är sant" Berättade han, medan han strök mig med sin fria hand på min arm. Hans andra hand var upptagen med att bära på en kasse, där det låg kläder, som han tydligen var tvungen att köpa till mig.

"Tycker du att vi ska ta en fika?" Jag nickade kort, och lät Niall styra mig in i folkvimlet för att nå till fiket på andra sidan. Niall gav mig ett leende, innan han tog tag i min hand. Däremot åkte våra händer ifrån varandra när en idiotisk människa gick rakt på våra händer, som om det vore någon slags utav banderoll och människan var en cheerleader som skulle igenom den. Surt tittade jag efter honom innan jag tittade där jag trodde jag skulle se Niall, men istället fick jag se en massa folk. Då förstod jag att den idiotiska människan hade massa folk efter sig, som bara gick emellan Niall och mig. När ledet äntligen var slut, suckade jag och blickade upp. Istället fick jag se en massa okända folk, och inte Niall. "Niall?!" Ropade jag oroligt ut, men fick precis som jag fruktat inget svar. Förvirrat vred jag på huvudet i alla olika riktningar och hoppades innerligt att han skulle dyka upp.

Tyvärr hade jag fel, då jag endast såg massa andra folk jag aldrig sett förut.

Snabbt åkte min hand ner i min ficka, för att ta upp min mobil. Då kom jag på den frustrerande saken att jag inte tog med den, vilket jag nu ångrar väldigt mycket. Förtvivlat sökte jag mig ur den stora klumpen med människor, innan jag snabbt ställde mig intill en parkbänk, och blickade ut över den. Jag stod där länge, och bara tittade, på när alla andra människor gick runt och gjorde sina olika ärenden. Jag ställde mig på parkbänken bakom mig, i hopp om att få syn på Nialls blonda hår i allt folk vimmel. Jag fick inte ens syn på en blond kille. Jag hoppade ner, och började gå bort mot en gata en liten bit bort. Jag gick in på vägen och tittade mig omkring. Han skulle kunna vara vart som helst.

 

 

"Nella, din jävla idiot!" Förvånat vred jag på huvudet för att försöka få syn på personen som sagt det. Däremot hann jag inte se förrän någon hade puttat in mig i en gränd, och pressat mig hårt mot väggen, och det kändes nästan som att min axel gick ur led. "Vad fan gör du här?" Jag blickade upp, och fick syn på ett par mörka ögon. Minnen kom tillbaka, hur jag antingen varit upprörd, arg eller gråtit när jag tittade in i dom ögonen. "D..." Fick jag bara ur mig, en enda bokstav, innan min tysthet tog över. Jag var så chockad, vad gör han här?

"Va?!" Skrek han ut, medan han släppte taget om mig en aning, för att sedan knuffa till hårt och ett tyst skrik av smärta far ur min mun. "Jag...jag är bara här, vad gör du här?!"

Han skakade stirrade hårt på mig "Ska du skita i" Hans kalla ton på rösten fick gåshud att sprida sig längs mina armar, medan minnen kom tillbaka, minnen som jag trodde och hoppades att jag glömt. Det fick det att väckas oroande känslor, och gick mig att känna mig svag och mesig. "Men att du är här är inget svar, jag vill veta varför, och är du ensam?"

Att han krävde utav mig att jag skulle säga det fick mig att inse att när jag var tillsammans med honom, så var jag under dominans, och gjorde allt jag blev tillsagt. Men såklart, jag var rädd, men nu är jag verkligen inte det.

"Det kan du också skita i" Sa jag uppriktigt, hans ögon berättade att han var förvånad. Han kastade en blick bakåt mot gatan, innan han tittade argt tillbaka på mig, innan han placerade ett hårt slag på min arm, jag vred mig av smärta "Du..." Han tog ett väldigt hårt tag runt min arm, vilket fick mig att hålla andan i förskräckelse. "...jag vet inte varför du säger emot mig,när vi både vet vad som kommer hända då. Men jag kräver ett svar"

Jag försökte komma ur hans grepp om mig, men det var omöjligt. "Jag är här med några vänner" Han sprack långsamt upp i ett obehagligt leende "Verkligen? Vänner? För du vet, jag såg faktiskt på teven, att du var här med din pojkvän" Utan att hinna hindra mig själv från att säga det flög det ut ur min mun "Han är inte bara min pojkvän" Sekunden därpå förstod jag vad jag sagt, och jag tittade skrämt min i hans ögon, och försöka se hans reaktion. Hans ögon mörknade "Är ni gifta?" Sa han med en tyst ton, nästan viskade fram orden.

Skamset blickade jag ner på mina fötter "Det är den där killen som är kändis, eller hur?!" Jag sa inget, utan bara bet mig själv hårt i tungan och ångrade flera gånger om att jag sagt det

"Du ska ha jävligt klart för dig att..."

"Hallå?" Jag blickade upp, likaså han, och vi fick syn på en kille på kanske tjugoåtta år. "Vad gör ni?" Killen stod en bit ifrån, och Kent släppte direkt taget runt mig "Absolut inget" Svarade han snabbt, med en lite mer bekvämare röst. Jag tänkte precis börja gå där ifrån i snabb takt, men istället tog Kent tag runt min handled och drog mig mot honom "Berätta det här för någon, och jag kommer se till att både du och din pojkvän får lida"

Jag mötte hans obehagligt blick, det skrämde mig att han sa det, då jag visste att han var fullt kapabel till det. Jag nickade hastigt "Bra" Morrade han ut, innan han släppte taget om mig. Killen som stod någon bit ifrån oss stirrade på mig " Inget" Bekräftade jag det Kent sagt innan jag med snabba steg gick ifrån dom. Jag började gå med snabba steg, men det blev tillslut så att jag sprang. Det gjorde ont, både i skälen och kroppen.

Jag ville ha Niall bredvid mig här och trösta mig, och säga att allt skulle bli okej.

Hans lugnande andetag mot min hud och hans varma armar runt mig. Men istället fick jag en mörk, kall, ovänlig och regnig väg, där det såg nästan läskigt övergivet ut i de släckta husen. Jag borde aldrig ha gått ifrån torget, jag borde aldrig låtit den idiotiska människan som avbrutit våran kontakt passera. Jag la armarna runt mig själv i ett försök att hålla mig varm.

Jag skulle gärna vilja gå tillbaka till torget, men för att göra det måste jag passera Kent igen, jag ville verkligen inte ta den chansen. Om det inte vore för den där killen som hade stört så hade han säkert tvingat mig hoppa in i hans bil eller liknande. Det skrämde mig, inte bara att jag var på en läskig, trist och mörk väg utan att jag visste vart, jag hade känd mig helt trygg, varm och säker om Niall skulle varit bredvid mig.

Men nu är jag här utan Niall. Ensam. 

---

Okej, vad tycker ni?! Vad tror ni kommer hända?! :) Kommenteta ! :)

//Nellie