Jag låg i sängen och tittade ner i mobilen, likaså Niall, som låg bredvid mig. Jag hade mitt huvud på hans bröst medan min blick som sagt var nere i mobilen. Jag spelade Flappy Bird, ett väldigt irriterande spel, som fick mig att vilja slänga mobilen i väggen, men jag motstod tanken. Jag var på mitt rekord, med 27 poäng.

Däremot förlorade jag direkt när Niall skymde min sikt över mobilen för att ge mig en kyss. Fast för att ha förlorat tog jag det väldigt bra, därför att jag kysste med en stor glädje tillbaks. Han la sig på mig samtidigt som jag flätade in mina fingrar i hans hår. Hans hand smekte försiktigt min kind, medan kyssen blev intensivare. Kyssen avbröts däremot, och jag öppnade ögonen för att hitta anledningen.

Niall tittade ner på vad det såg ut som täcket, med en orolig blick. Jag följde nyfiket hans blick vilket landade på min arm. Jag förstod först inte varför, men när jag såg ett blåmärke på armen förstod jag att det var det. Först förstod jag inte vart det kom ifrån, men förstod sedan att det måste varit Kent, eftersom han slog mig exakt där. Jag harklade mig tvekandes, medan jag drog ner ärmen på tröjan för att dölja blåmärket. Jag slingrade mig ur Nialls omfamning och började gå mot köket.

Jag hann däremot inte mycket förrän Niall hade tagit tag runt min handled och dragit tillbaka mig. Han hade suttit sig på sängkanten och jag stod framför honom och tittade på honom 

"Vad har du gjort?" Lite skamset tittade jag ner i golvet, men mötte sedan hans blick. "Vad menar du?" Spelade jag dum, samtidigt som han gav mig en orolig blick "På armen, blåmärket, vad har hänt?" Jag satte armarna bakom ryggen "Visa armarna" Beordrade Niall, och man kunde höra oron i hans röst. "Niall, jag..." "Visa armarna" Sa han, högre, och fick mig att rygga undan lite. Han såg tårögd ut, och livsrädd. Jag blickade ännu en gång skamset ner i golvet, innan jag sträckte fram händerna långsamt.

Niall synade dom först en lång stund innan han tog försiktigt tag i dom, och tittade skrämt upp i mina ögon. Han behövde inte fråga, hans ögon sa allt. 

Jag ryckte slappt på axlarna "Jag ramlade" Sa jag snabbt "Det blir inte ett sånt märke efter att man ramlat" Jag nickade långsamt "Jo, tydligen" Niall skakade på huvudet "Nej, det blir det inte, säg sanningen, vem har gjort det här mot dig?" Sa Niall, medan jag såg hur en tår trillade ner från hans kind. Jag suckade, jag försökte ge honom en anklagandes blick utan att känna mig taskig.

"Så du tror att jag ljuger? Du litar inte på mig?" Undrade jag, även fast det var lögner. Han öppnade munnen för att svara, men han hann inte säga något förrän jag slet mig loss från hans grepp runt min handled innan jag började gå mot köket. När jag hunnit ut i köket kände jag Nialls armar runt min midja, samtidigt som jag snurrade runt och mötte hans blick. Han log kort innan han lutade sin panna mot min

"Nella, du vet att jag litar på dig mer än allt annat i världen, men jag känner dig också. Jag kan se att du ljuger, berätta bara sanningen" Jag mötte hans blick, men vågade inte hålla kvar den, utan tittade istället ner i marken. "Det är så, Niall, jag ramlade" Ljög jag igen "Säg det och titta mig i ögonen" Jag suckade, då jag visste att jag inte kunde göra det, men mötte hans blick "Jag..." Det blev en kort paus, innan mitt huvud åkte ner mot mina fötter "...ramlade" Avslutade jag medan min blick vandrade upp mot hans ögon.

 "Nella, du tittade inte in i mina ögon" Han la två fingrar under min haka och tvingade mig att titta på honom "Säg det nu" Jag bet mig själv löst och diskret i läppen, "Jag...ramlade"

Jag lyckades titta honom i ögonen hela tiden, men jag lyckades inte att inte må dåligt. Jag vill inte ljuga för honom. "Jag kan inte" Andades jag ut som en viskning, även fast jag gjort det. Utan att säga något mer så omfamnade jag honom i en kram. Det var först som att krama en staty, vilket fick mig att må dåligt. Jag snyftade tyst till "Sweetie, jag är ledsen om jag pressade dig, jag menade inte att göra det. Jag är bara rädd och orolig"

Han besvarade äntligen kramen, innan han försiktigt började gå någonstans.

Jag tvingades därmed gå med, utan att se vart. Men det spelade ingen roll, jag litar på Niall. Han la mig försiktigt ner i soffan, innan han trängde ner sig själv bredvid mig. Hans armar hamnade tätare runt mig och jag begravde mitt ansikte i hans bröst. Ljudet av hans hjärta som slog gjorde mig lugnare, och plötsligt somnade jag. 

 

Jag vaknade, och sträckte utvilat på mig, som om jag sovit i dagar. Jag öppnade ögonen, men hittade inte Niall bredvid mig i soffan. Besviket suckade jag, innan jag drog en filt som låg över mina fötter längre upp

"Niall!" Ropade jag, fast det blev hest och tyst, så jag tvekade på att han hört.

Jag harklade mig för att sedan ropa igen, men blev avbruten "Ja, sweetie?" Nästan lite skrämt vred jag på huvudet för att se Niall sitta i fåtöljen bredvid soffan, och tittade på mig "Åh, du är här..." Mumlade jag tyst, Niall skrattade tyst, anledningen var okänd för mig. Plötsligt böjde sig Niall mot mig och gav mig en kyss. Jag, som absolut inte hade något emot det kysste tillbaka, och drog handen igenom hans hår. Kyssen avbröts för att vi både log"Jag tänkte att du var hungrig" Berättade han, medan han gjorde en gest mot soffbordet, där lasange  låg på en tallrik. "Åh, tack"

Jag satte mig upp i soffan, men lät filten ligga kvar över mina ben. Niall passade då på att sätta sig bredvid mig, där en bit av soffan nu var ledig. Han tog tag i min hand, och jag tittade upp på honom. Han placerade mjuka pussar på blåmärket "Nella..." Mumlade han ut medan han tittade upp i mina ögon "...kan du snälla berätta vem som gjort det?" Undrade han medan han tittade på mig med en bedjandes blick.

Jag gav ifrån mig en suck, innan jag mötte hans blick "Det...det var Kent" 

---

Hur tror ni han kommer reagera nudå? :)

//Nellie