"Don't snap at her! She is trying to be nice to you, you should try that! But being nice to you is quite hard because you act like a bit..." Han avbröt sig själv snabbt. Även fast han är väldigt arg vet jag att han aldrig skulle kalla någon ett fult ord. Även om dom är det "...Sophia, I'm sorry, I didn't..." "How dare you!?" Upprepade hon "I'm sorry...I just..." "No! Why is she even moving in here!?" Höjde Sophia rösten och jag måste säga att jag fick ont i huvet av hennes gälla röst som ekade i huset "Why are you so against it?! She's my best friend and you should accept it!" "I don't want to! Listen to me!""Why not!?" "Because I don't want to see her ugly face every time I step into this damn house!" Det blev tyst i rummet, och jag blickade upp för att se Liam som tittade aktert på Sophia. Hans ögon verkade vara en mörkare nyans av brun, och i denna sekund visste både Sophia och jag att hon gått över gränsen.

 

"Eh...I mean...I didn-" "Get out." Liam's ton var lika akter som hans blick när han tittade argt på Sophia. Sophia såg nästan förvånad ut, chockad. "I...I meant that she...eh wasn't really tha-" "I said get out."  Sophia suckade tungt "Liam I..." Hon tog ett steg fram mot honom, vilket var helt fel riktning än vad Liam sa vart hon skulle gå, eftersom att dörren var bakom henne. "...I'm sorry I-" "The door is that way, Sophia." Berättade Liam med en kall ton. Hennes mun var halft öppen när hon tittade på Liam. Hennes blick gled sedan till mig med ett argt ansiktsuttryck och min blick åkte ner till golvet. "Fine." Sa hon kort innan hon vände på sig och gick ut igenom dörren, men innan hon smällde igen dörren yttrade hon enkelt några ord som tillsammans formade en mening som fick mig att rygga tillbaka vid hennes kalla ton "But don't come to me and cry when you realize that she's just using you for your fame and money" Hon smällde igen dörren och lämnade därmed tystnad i hela huset. Jag bet mig själv i tungan för att inte ett litet snyft skulle komma ut ur min mun. Inte för att jag grät. Jag tittade upp på Liam och såg hur han tittade ner i golvet. Hans muskler var spända och han stängde ögonen och suckade tungt. Han såg ut att behöva tröst. Jag gick långsamt fram till honom, mina steg ekade i det tysta rummet. Jag stod bredvid honom och bara studerade hans ansiktsdrag i profil. Tillslut så tog jag fram min hand och la den stöttandes på hans axel. Han öppnade ögonen och tittade upp på mig. Jag kunde inte hindra fjärilarna som skapades i min mage vid synen av hans vackra mörka ögon och jag log stöttandes. Hans ögon åkte ner mot mina läppar, som om han granskade mitt leende och letade efter något fejkat i det. Efter ett  tag så tittade han upp i mina ögon och besvarade mitt leende. Ett varmt och vänligt leende som fick fjärilarna i min mage att bli helt vilda. Dom blev ännu mer vilda när Liam ändrade hans position så vi stod ansikte mot ansikte, fötter emot fötter. Han stod och bara granskade mitt ansikte. Min leende hade åkt bort och ersatts med en allvarlig min. Vi bara stod så ett tag. I det tysta huset, det ända som hördes var våra andetag som mötte varandra. Plötsligt gjorde han något som jag aldrig trott att han skulle göra. Han lutade sig fram, och till en början trodde jag att han skulle kyssa mig, men istället så lutade han sin panna mot min panna. Han suckade nästan lättat, och hans andetag studsade emot mitt ansikte. Det luktade en svag dos av mint, men ändå lite mer av den där typiska en aning fruktiga tuggummi lukten. Han slöt sina ögon och vi bara stod där, panna mot panna, och efter ett tag slöt jag ögonen själv. Kände hans varma andetag, hörde mitt hjärta slå. Jag kände plötsligt hans varma hand på min kind. Hans tumme strök kärleksfullt emot min kind, och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte blev helt galen inombords, medan jag på utsidan bara la min hand på hans. Vi stod så ganska länge, hand mot hand, panna mot panna, andetag mot andetag. "Thank you" Viskade han plötsligt och jag öppnade ögonen för att se Liam titta ner på mig "For what?" Andades jag ut "For just...being here no matter what" Jag gav honom det största leendet jag kunde åstakomma för stunden, vilket var ändå så ganska litet då mina ben kunde som om dom skulle svika mig vilken sekund som helst. Plötsligt knackade det på dörren och våra blickar möttes direkt. Jag harklade mig och backade undan ifrån Liam. Liam bet sig själv i sin läpp löst, vilket fick mig att bara vilja kyssa honom, men jag kämpade emot lusten, även om när han mötte min blick igen så ville jag nästan gråta för att han är så perfekt. Tillslut så harklade han sig och gick emot dörren. Det är säkert Sophia. Just när jag hade en chans. Verkligen, Sarah? När du hade en chans? Du har ingen chans. Jag menar titta på dig, och titta sen på honom. Du har ingen chans alls, talade min hjärna till mig i min egna låga ton. Jag suckade åt mig själv, och höll nästan andan när Liam öppnade dörren. Tack och lov var det inte Sarah som stod där, utan Aaron. "Erm...Hi..." Aaron tittade på Liam med ett oläsbart ansiktsuttryck. En sak jag märkt om Aaron är att han är väldigt oläsbar ibland. Man kan nästan inte ens se skillnad på hans humör. "Is...Sarah here?" Liam öppnade dörren mer, och gestikulerade emot mig utan att säga ett ord. Aaron mötte min blick och log stort "Hi" Han gick in utan att fråga. Inte för att det var oförskämt, han verkade ju bara vara en sån där liksom gentleman som alltid frågar om lov. "You look beautiful as ever" Han log, och jag skulle nog vanligtvis fnittrat, men nu tittade jag bara på Liam som såg så sårbar och tårögd ut. Jag förstod bara inte, han hade inte tårar i ögonen innan han öppnade dörren. "Sarah?" Aaron väckte mig ur mina tankar och jag tittade på honom "Huh?" Han höjde ena ögonbrynet, vilket Liam brukar göra, och tittade på mig med ett snett leende "Oh, thank you" Log jag och skrattade lite på slutet utan någon direkt anledning. "Well, I was going to text you about this but I feel like doing it in person because that seems more romantic..." Han vände sig långsamt om mot Liam, som en gest att säga att han inte skulle vara här. Liam harklade sig och verkade förstå, då han stängde dörren och gick istället in i köket. Lite otrevligt...jag menar Aaron kan väl ändå inte låta honom gå ut ur ett rum i hans eget hus? Han tänkte väl inte på det. "Sarah..." Han gick ner på ett knä och jag stirrade storögd på honom. Vad håller han på med?! Aaron skrattade då han såg min panik "I'm not going to propose or anything, Sarah" Jag skrattade lågt, mer utan lättnad än humor. "I was wondering if you'd like to be my date to my birthday party?"